Plötsligt hamnade jag mitt i en självrannsakan. Inte med tyngdpunkt på det kritiska, utan en ganska objektiv sådan. Helt uppenbart är att jag inte hängt med i min egen utveckling.

Letade efter kul-tjejen. Länge och noggrant. Dessvärre får jag konstatera att hon lyser med sin frånvaro. Kvar är jag; lika spännande som ett glas 1+4 blandsaft.

När, hur och varför hände detta? Mitt liv är lika dramatiskt som kön till Hemköps kassa. Det händer med andra ord inte mycket. Och med den meningen smickrar jag mig själv. För sanningen är nog snarare att det händer i princip ingenting alls.

Med nostalgi minns jag att det fanns en fnittrig partypingla med massor av energi och som var med på det mesta; bara det var kul. Jag minns en person som levde för stunden och inte tänkte så mycket på konsekvenserna av det (som trots förmaningar och skrämselpropaganda från vuxnare och klokare faktiskt aldrig blev särskilt ödesdigra). Jag tog massor av initiativ till kul grejjer och hängde utan minsta tvekan på kompisars initiativ.

Nu tänker jag efter före. Jätteklokt. Och skittråkigt.

De få gånger jag är ute på bus så kommer jag på mig själv att tänka "jag kanske ska ta det lite lugnare, killarna kommer ju hem imorgon. Det är inte värt att vara för bakis". (Och hur kul är man om man mitt i partajandet ens tänker den tanken?!)

Ööööh, nu i självrannsakans stund ställer jag mig frågan: "har man någongång i bakis och skakisens stund när man legat i soffan med illamående och huvudvärk tyckt att det var värt det?"

Ganska exakt varje helg lovade jag mig själv att aldrig mera dricka.

Och varje kommande helg konstaterade jag att det var skitkul att parta och umgås med kompisar och nya och gamla bekanta. Självklart är det värt en dag i bakrusets tecken! Nu också!

Ja, jag har relativt små barn. Och? Skulle de ens märka om jag var lite tröttare än vanligt en lördag? Mitt samvete skulle ändå tvinga mig till att besöka lekplatser, fixa mat och vara barn-social. Ju sämre jag mått desto präktigare mor har jag blivit.

Slutsats: barnen mår bra av att deras mor får festa loss emellanåt!

Det är klart att jag är glad att vara vuxen. Frågan är bara om jag är glad att vara tant. För det är nog precis det jag blivit. Jag dricker två, kanske tre, glas rödvin på fredagkväll innan jag går och lägger mig. Jag är trött, uttråkad och tänker efter före.

Jag är politiskt korrekt. Och jag är urtråkig.

Jag trodde jag skulle bli en skrattande morsa. Istället har jag blivit en förmanande morsa.

Jag trodde jag skulle bli en kul vuxen. Istället har jag blivit en klok vuxen.

Det är inget fel med det. Tvärtom är det positiva egenskaper. Men jag behövde kanske inte ha rensat bort skrattet och det roliga och bara bli förmanande och klok.

Vardagsvyerna vidgas inte direkt av att det enda jag ser är dagis och Hemköp. Förutom de dagar jag höjer dramatiken genom att ta bilen till Coop Forum eller Willys. Maximal spänning nås när vi hittar en ny och rolig lekplats. Jag ser fram emot ett nämndmöte för att det innebär tid hemifrån.

Vad har hänt med mig?

Det finns så klart praktiska begränsningar. Två stycken: Brist på barnvakter. Brist på pengar.

Man måste kanske inte ha barnvakt för att ha kul? Man måste kanske bara ha roliga kompisar? Får man de vänner man förtjänar?

Så, hade jag bara haft roligare kompisar (ja, flertalet av dem har också hamnat under granskande lupp) så hade det inte varit ett problem. De är alltid, alltid välkomna hit. Vi kan sitta här och lyssna på musik, dricka rödvin och tjöta, sjunga singstar, spela sällskapsspel eller busringa till statsministern. Vad som helst bara jag har skitroligt!

Man måste ha kul ibland! Och ja, så klart har jag kul - ibland! Men alldeles för sällan. Jag längtar efter Bea som försvann. Hon som hade kul idéer och som inte bangade för något. Hon som skrattade så att tårarna rann och magen krampade. Jag saknar hon som var övertygad om att det löser sig. Hon som inte tog ansvar för allt och alla. Hon som var glad och intensiv.

Jag vill forftarande skratta så att magen krampar. Jag vill fortfarande ha vansinnigt kul. Jag vill fortfarande vara "för mycket" så att jag blir jobbig.

Men jag tar väl min blandsaftspersonlighet och gör mig lite kaffe och kollar Nicke Nyfiken. Och idag blir det ju våfflor hos mormor och morfar.

Nej, vad säger ni? Mer kaffe någon? Och ta för guds skull för er av alla sju sorters kakor!

Psst, ta gärna med en flaska rödvin och partycigaretter och kom hit. Jag är alltid hemma. Ta gärna med dig en eller flera kompisar också. Jag BEHÖVER vidga mina vyer och göra nya bekantskaper. Jag är förbannat trött på att vara blandsaft 1+4!

 

Åsa

21 mars 2010 15:10

Jag håller inte med dig. Det är en sak att vara uttråkad och ta ett glas vin när man är ensam hemma - det har ju inget med att vara tråkig att göra. Det är en sak att det inte händer så mycket på dagarna - det har inget med att vara tråkig att göra! Det är livet runtomkring som är tråkigt! Jag själv tar inte ens något enda litet att dricka längre under helgerna, när jag är hemma. Jag blir bara seg och jag är ändå så trött så jag somnar tidigt. Men både du och jag är ju verkligen inga blandsafter när vi, även om det är sällan, är på party! Eller bara umgås dagtid med likasinnade icke-tantiga. Du är ju den av alla jag någonsin känt som är MINST tant/trist vuxen! Däremot är du klok och förnuftig, men det har inte gått ut över resten av dig. Du är ju så sjukt rolig så iaf jag får skrattkramp dagligen!
Men jag förstår att du själv känner att du blivit trist. Det känner jag också. Går ju bara här och skurar golv och pratar om Pororo, eller *woaaa* handlar på ICA. Klart man känner sig tråkig - men om vi tänker efter så är vi ju inte ett dugg tråkiga när det väl gäller! :-)

http://xecute.bloggplatsen.se

 

Bea

21 mars 2010 21:33

Tack. Det var ju trevligt att du inte faller död ned av tristess när vi ses. Men sanningen är inte alltid vacker (hehe) och sanningen i det här fallet ÄR att jag blivit tråkigare, tröttare, mindre skrattig. Även när jag har roligt... Tyvärr!
Tror det är mer party över dig.

http://aretsmama.bloggplatsen.se

 

Kristin

21 mars 2010 22:00

Och jag saknar gamla Kristin. Fast jag tror inte hon försvunnit. Jag tror bara att hon inte har lika stor möjlighet att komma fram nu för tiden. Idag, dagen efter, saknar jag henne enormt mkt. Det känns vemodigt och tungt att hon inte får samma möjligheter att träda fram, speciellt när hon var framme igår och var på sitt allra bästa humör. Det är nästan samma känsla som när man kommer tillbaka till jobbet efter en ledighet. Man känner att man lika gärna skulle skippat ledigheten för att slippa ha sådan ångest över att vara tillbaka på jobbet. Kanske skulle jag skippat partyt igår så att jag slapp känna mig så deppig över att gamla Kristin kommer fram alltför sällan? Ska man inte vara glad när man tänker tillbaka på gårdagens kalas, ist för att sitta och önska att saker o ting var annorlunda.

 

Bea

21 mars 2010 22:08

Jag förstår tyvärr PRECIS vad du menar.
Man kan nog både glädjas åt festen som var och sakna det som inte längre är..

http://aretsmama.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Livet som autistförälder del 20468, typ. Jävla förbannade byråkrati    Eller ”jävla förbannade brist på förståelse”   Att mötas av byråkrati och blanketter är surt. Men att mötas av argumentet "så har många det" när man vänder sig...

Ikväll är det ett år sedan min "en gång svägerska, alltid svägerska", extralillasyster och djupt saknade vän med det bubblande skrattet somnade ifrån jorden och lämnade oss kvar, i förtvivlan. Jag är säker på att jag såg världen mörkna lite den kvä...

      Med förtvivlan i bröstet skriver jag nu att en mamma och en pappa har mist sin älskade dotter. En alldeles för liten gosse med rött hår har inte längre någon mamma kvar. En man har förlorat sin älskade livskamrat efter ett nästan bara p...

Idag har jag gjort något jag inte gjort på minst två år. Jag har varit sorgsen över att Edvin är autistisk. Jag fick mail med filmer och foton av pappa på när mina barn var små. Alltså riktigt små, max två-tre år. Så söta! Och så små. När jag tit...

Min blogg snittar på fem läsare dagligen.     (Och all eloge och tacksamhet till dessa enträgna människor som besöker en blogg som inte bloggas på. Tack till er!)   Men nu.....! Det är helt fantastiskt! För första gången är det inte en egotri...