I ett dygns tid har jag ältat och frågat mig vart jag egentligen tog vägen. Nyss tog jag beslutet att sluta älta och fundera och istället agera. "Om inte Bea kan komma på partyt så får väl partyt komma till Bea" blev den fina slutsatsen.

Kom nämligen att tänka på vad min käre far sa till mig när jag var liten och gnällde över att jag har tråkigt: "Det blir inte roligare än man gör sig".

Inget höjdarsvar att få när inga skolkompisar var hemma och man satt utled av tristess och tittade ut genom fönstret. För på den tiden fanns ju inte ens video som underhållning.

Men jag lydde snällt faderns råd och gjorde det så roligt jag kunde:

Tipsextra på lördagseftermiddagen med storebrodern var alternativet som fanns när kompisarna inte var hemma.

Tipsextra var inte min grejj alls på samma sätt som för min äldre bror. Men bättre än inget. En stund. Det slutade alltid på samma sätt när jag inte hade någon att leka med. Han satt som hypnotiserad framför TVn medan jag i tristess försökte starta ett slagsmål - bara för att få tiden att gå.

Mitt försök att göra det roligare. Kortvarigt. För tilläggas bör väl att trots att jag så gott som alltid lyckades starta ett slagsmål gick jag sällan, eller snarare aldrig, vinnande ur brottningsmatchen.

Nu är jag vuxen och har inga som helst önskningar om att få hamna i slagsmål varken med mina bröder eller någon annan. Men jag vill fortfarande inte ha tråkigt. Och med pappas ord "det blir inte roligare än man gör sig" ekandes i huvudet har jag bestämt mig.

Jag ska fortsätta att vara vuxen. Jag ska fortsätta att vara kärleksfull och ansvarstagande mamma. Jag ska fortsätta att vara strukturerad.

Men jag ska inte bara vara det. Jag ska inte sluta att vara jag.

Det lär väl för omvärlden knappast bli några världsomvälvande, eller ens märkbara förändringar. För (för att använda nästa ordspråk) "Rom byggdes inte på en dag". Men jag ska ändra inställning, återerövra mig själv. Jag ska sakta men säkert, långsiktigt och strategiskt bli en livsnjutare igen.

Dock överlåter jag till tonåringarna och medelålderskrisarna att vara wild n´crazy. För jag tänker inte bli patetisk. Jag ska helt enkelt bara bli lite mer party.

 

Åsa

22 mars 2010 21:59

Gillar! Vill också bli en livsnjutare igen. Jag hänger på! :-)

http://xecute.bloggplatsen.se

 

Kristin

22 mars 2010 22:50

Berätta för mig sen hur det gick, så jag kan härma dig och också bli livsnjutare.

http://littlemissred.blogspot.com

 

Bea

23 mars 2010 06:37

Ni båda flicko ingår i min strategi. Kristin, av geofrafiska skäl, kanske lite oftare. Så du behöver inte härmas - du blir indragen vilket du vill el ej. :)

http://aretsmama.bloggplatsen.se

 

Kristin

24 mars 2010 11:00

Åh man tackar! Just say where and when, and i'm there :)

http://littlemissred.blogspot.com

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Livet som autistförälder del 20468, typ. Jävla förbannade byråkrati    Eller ”jävla förbannade brist på förståelse”   Att mötas av byråkrati och blanketter är surt. Men att mötas av argumentet "så har många det" när man vänder sig...

Ikväll är det ett år sedan min "en gång svägerska, alltid svägerska", extralillasyster och djupt saknade vän med det bubblande skrattet somnade ifrån jorden och lämnade oss kvar, i förtvivlan. Jag är säker på att jag såg världen mörkna lite den kvä...

      Med förtvivlan i bröstet skriver jag nu att en mamma och en pappa har mist sin älskade dotter. En alldeles för liten gosse med rött hår har inte längre någon mamma kvar. En man har förlorat sin älskade livskamrat efter ett nästan bara p...

Idag har jag gjort något jag inte gjort på minst två år. Jag har varit sorgsen över att Edvin är autistisk. Jag fick mail med filmer och foton av pappa på när mina barn var små. Alltså riktigt små, max två-tre år. Så söta! Och så små. När jag tit...

Min blogg snittar på fem läsare dagligen.     (Och all eloge och tacksamhet till dessa enträgna människor som besöker en blogg som inte bloggas på. Tack till er!)   Men nu.....! Det är helt fantastiskt! För första gången är det inte en egotri...