Förut var ensamhet ett skällsord för mig. Ett ord som innebar fara. Ensamhet var Hans och Greta som blev övergivna av sina föräldrar i den stora mörka skogen. Ensam var fult att vara. ”Själv” skulle man möjligtvis kunna vara. För ensamhet betydde att man var mycket liten och mycket rädd. Den ensamme var kanske inte värd att älskas? Mauro Scoccos sång för de ensamma gjorde mig illa till mods, tårögd och rädd att själv bli en av dem han sjöng om.

Idag har ordet ensamhet en helt annan innebörd. Ordet ensamhet betyder frihet. Ensamhet betyder lugn.  Ensamhet betyder inga måsten. Ensamhet är vackert. När det är självvalt. Jag vill inte leva i ensamhet. Men jag vill ha tillfällen av ensamhet. Idag fick jag ett.

För första gången på 3 år och 357 dagar fick jag bada i ensamhet, i hett vatten. Och länge. Ingen skvätte på mig. Jag kunde ligga där med torra händer ovanför ytan, utan att hålla i något barn, och läsa min bok och känna hur kroppen blev mer och mer avslappnad och hur jag blev mer och mer trött. Bekymren känns färre och inte längre så stora. Ljudet av blåsten utanför var det enda som hördes, i övrigt var det helt tyst. Barnen snusade gott i sina sängar.

Senast jag tog ett bad var när yngsta gossen föddes, vilket om 8 dagar blir 4 år sedan. Och ett bad med förlossningsvärkar räknas knappast som ett härligt bad. Och även om jag var själv i karet, så var jag ju inte ensam i rummet eftersom barnens far var med och lydigt följde barnmorskans instruktioner om massage.

Jag njöt av att få ensamheten. Tystnaden. Lugnet. Min bok. Ensamhet när den är som bäst.

Ensamhet för den riktigt ensamme är däremot lika sorgligt nu som förut. Den ofrivilligt ensamme utan familj eller vänner eller kanske utan en partner att älska och bli älskad av, det är fortfarande sorgligt och orättvist.

Men för oss som nästan aldrig är ensamma är ensamhet ett vackert ord. Ett mjukt ord. Ett välkommet ord. Ensamhet. Det låter varmt.  Jag har lyckan att ha underbara barn i min närhet. Jag har lyckan att ha en fantastisk familj. Jag har lyckan att ha underbara vänner. Jag har lyckan att aldrig behöva känna verklig ensamhet. Jag har lyckan att istället få längta efter och drömma om stunder av ensamhet.

Jag bryr mig inte om att jag tänjt på ordets innebörd. Jag bryr mig inte om vad SAOL anger som korrekt betydelse. För idag är ensamhet något man får göra helt ensam. Idag är det inget ofrivilligt.

Ensamhet. Ett så vackert ord. Och ett så hemskt ord. Jag vill inte vara Hans och Greta. Jag vill inte heller vara jag. Jag vill vara hon som lite oftare kan använda ensamheten till att välja att umgås med andra eller bara vara ensam.

Men idag var ensamheten efterlängtad och fridfull. Idag är ensamhet bara ett vackert ord.

 

inger k

29 mars 2010 23:52

Så himla rätt!! Det är så skönt när barnen är ute (eller sover funkar också ibland) och sambon är på konferens ett par dagar. Det händer alldeles för sällan. Bliss...

 

Kristin

30 mars 2010 00:08

Och så vackert du skriver om detta vackra och skrämmande ord. Och visst är det precis så som du skriver. Jag är glad att du fick vara ensam i dag min vän :)

http://littlemissred.blogspot.com

 

Lena

30 mars 2010 08:07

Har sagt det förut men kan inte låta bli att säga det igen - dina texter får mig att rysa och får mig framför allt att KÄNNA!

http://klingemaden.bloggagratis.se

 

Åsa

30 mars 2010 09:00

Instämmer med alla föregående talare. Dessutom är att läsa ett Beablogginlägg en perfekt start på dagen! Pöss!

 

bimpa

30 mars 2010 09:30

Men vad ska jag skriva då, om ni redan hyllat skribenten och använt alla stora ord? Ska jag bara hålla med, eller vad? ;-)

http://bimpa.blogspot.com

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Livet som autistförälder del 20468, typ. Jävla förbannade byråkrati    Eller ”jävla förbannade brist på förståelse”   Att mötas av byråkrati och blanketter är surt. Men att mötas av argumentet "så har många det" när man vänder sig...

Ikväll är det ett år sedan min "en gång svägerska, alltid svägerska", extralillasyster och djupt saknade vän med det bubblande skrattet somnade ifrån jorden och lämnade oss kvar, i förtvivlan. Jag är säker på att jag såg världen mörkna lite den kvä...

      Med förtvivlan i bröstet skriver jag nu att en mamma och en pappa har mist sin älskade dotter. En alldeles för liten gosse med rött hår har inte längre någon mamma kvar. En man har förlorat sin älskade livskamrat efter ett nästan bara p...

Idag har jag gjort något jag inte gjort på minst två år. Jag har varit sorgsen över att Edvin är autistisk. Jag fick mail med filmer och foton av pappa på när mina barn var små. Alltså riktigt små, max två-tre år. Så söta! Och så små. När jag tit...

Min blogg snittar på fem läsare dagligen.     (Och all eloge och tacksamhet till dessa enträgna människor som besöker en blogg som inte bloggas på. Tack till er!)   Men nu.....! Det är helt fantastiskt! För första gången är det inte en egotri...