Min minsting är 4 år och inte blöjfri. Jullovet 08-09 var han det hemma och inomhus. På dagis funkade det inte sen.

Nu har dagis schemalagt "gå på toaletten" och jag har gjort halvhjärtade försök här hemma som inte varit särskilt framgångsrika.

MEN...idag när jag stod och borstade tänderna kommer en nakenfis in i badrummet, lyfter på toalocket, klättrar upp och KISSAR! Helt självmant. Stolt som en tupp och strålande av allt beröm hann han med att bestiga toaletten 3 ggr till innan det var dags för dagis. De andra gångerna kom inget. Men ändå! Han gjorde det! Och helt frivilligt! Och dessutom var det kul!

Strax därefter trodde jag att han beundrade sina nya fina skor jag tjuvstartat med att ta på honom. Men det gjorde han ICKE! Han gjorde nämligen rörelserna till "huvud, axlar, knä och tå" tillsammans med Tinkywiny, Dipsie, Lala och Poe. Han hoppade visserligen över knäna, men vem bryr sig?!?! Helt fantastiskt!

För er som läser är detta väl bara normala faser i utvecklingen. Men det behöver det inte alls vara för ett ADHD-autistiskt barn. Att genomföra detta krävs extremt mkt fokus, koncentration och vilja. Idag är jag en extra lycklig och stolt mor. Min lillskrutt är fantastisk!

 

Anna

30 april 2010 13:43

Hejt underbart! :) Det är inget lite framsteg!!!

 

Kristin

30 april 2010 19:53

Heja Edvin!
Fasen va skönt det måste kännas. Både för dig och lille E.

Kram

http://littlemissred.blogspot.com

 

Filozophie

30 april 2010 22:58

Vilken bedrift och vilken känsla det måste vara som mamma! Som trissreklamen, plötsligt händer det:) Vilken duktig kille du har.
Kram/FiloZophie

http://www.filozophie.bloggplatsen.se

 

Åsa

30 april 2010 23:04

*rörd, med varma ögon*
Underbart! Helt underbart! Lilla gubben!!! *kan inte skriva något mer vettigt p.g.a emotionell obalans efter läsning av ovanstående text*

http://xecute.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Livet som autistförälder del 20468, typ. Jävla förbannade byråkrati    Eller ”jävla förbannade brist på förståelse”   Att mötas av byråkrati och blanketter är surt. Men att mötas av argumentet "så har många det" när man vänder sig...

Ikväll är det ett år sedan min "en gång svägerska, alltid svägerska", extralillasyster och djupt saknade vän med det bubblande skrattet somnade ifrån jorden och lämnade oss kvar, i förtvivlan. Jag är säker på att jag såg världen mörkna lite den kvä...

      Med förtvivlan i bröstet skriver jag nu att en mamma och en pappa har mist sin älskade dotter. En alldeles för liten gosse med rött hår har inte längre någon mamma kvar. En man har förlorat sin älskade livskamrat efter ett nästan bara p...

Idag har jag gjort något jag inte gjort på minst två år. Jag har varit sorgsen över att Edvin är autistisk. Jag fick mail med filmer och foton av pappa på när mina barn var små. Alltså riktigt små, max två-tre år. Så söta! Och så små. När jag tit...

Min blogg snittar på fem läsare dagligen.     (Och all eloge och tacksamhet till dessa enträgna människor som besöker en blogg som inte bloggas på. Tack till er!)   Men nu.....! Det är helt fantastiskt! För första gången är det inte en egotri...