...brottning, brottning, världens sport.

Jag har tidigare skrivit att jag är brottarfrälst och jag måste skriva det igen.

När vi lämnar brottarhallen och går ut mot bilen på parkeringen säger min 5-åring.

- Titta mamma, en önskestjärna!

Och så stannar han upp, vänd mot den starkt lysande stjärnan, och kniper igen ögonen och säger:

- Jag önskar att jag fick gå på brottning varje, varje dag i evighet.

För min äldste son, liksom för så många andra, är brottningen bland det bästa livet har att erbjuda; ett lyckorus.

Denna idrott fyller mig av fascination och beundran, nästan vördnad.

Jag som var fotbollsfreak och bollsportsfåne som barn och ung kan nu nästan känna sorg över att jag aldrig fick - eller tog - chansen att börja med denna fantastiska idrott.

Men jag har fått något nästan lika bra. För nu sitter jag på bänken bredvid brottarmattan och njuter av varje minut. Barn och ungdomar högt och lågt. Glada tjejer och killar. Glada vuxna. Pedagogiska vuxna. Alla har skoj. Alla kämpar. Alla är snälla. Alla njuter. En mamma på bänken berättade idag att hennes dotter inte alls ville åka till vattenpalatset på höstlovskul med kompisarna för att hon var rädd att inte hinna hem till träningen.

Jag ser med stolthet på kamratskapen där de "stora" barnen som med överseende och tolerans brottas med min son som ligger långt under deras nivå och som gör att den "utsatta" får en lättare träning än vad de egentligen vill ha. Jag ser med stolthet på min lille skrutt som tack vare fina kamrater och lysande tränare vågar och njuter av att gå in och kämpa och slita med barn flera år äldre än honom själv.

Styrka, smidighet, koordination, kamratskap, motivation, envishet, kamp och lycka. Allt detta ser man hos barnen, ungdomarna och tränarna.

Självklart sätter tränarna sin prägel. En vansinnigt positiv prägel. Och naturligtvis bidrar de till att göra sporten så fantastisk för barnen. Men min sons träning har gjort att jag nu "ser" brottning. Jag har förstått vilken underbar idrott det är.

Jag nästan ryser när jag ser de stora tonåringarna brottas så det slår i mattan eller när de snart medelålders tränarna smidigt som katter och starka som björnar visar olika grepp. Jag hade aldrig förr förstått vidden av vilken koordination, smidighet och styrka som faktiskt krävs. Händelsefattiga matcher där man ligger och krälar och kramas hårt  och knöcklar öronen till blomkål var min föreställning om brottning.

Det är bara att tacka min son för att han så bestämt ville börja just brottning och göra det NU, NU, NU, NUUUU! Jag vågar nog påstå att Trollhättans Atletklubb är världens bästa klubb.

Och kanske håller jag inte med min son och önskar brottarträning varje dag men jag är i alla fall överlycklig över att vi båda hittat denna fantastiska sport. En av oss på mattan och en av oss från bänken.

Ja bannemig, jag är brottarfrälst!