En solig och varm eftermiddag i somras satt min kompis och jag och fikade på en uteservering. En bekant till henne stannade till och pratade över serveringens låga staket. Jag minns inte hur hon såg ut, jag minns inte vad hon heter - men jag minns vad hon sa.

Hon och hennes familj planerade att flytta. De hade bestämt sig för vilket område som var bäst. De ville inte bo bland slödder. Det bästa området hade bara villor och bostadsrätter. Människorna där var relativt välutbildade med god ekomomi. Där levde alla (hur i hela friden hon kan veta det..) föräldrar ihop och det fanns nästan inga invandrare alls. Så där skulle det bli bra. Bra för henne och maken/sambon - men framförallt bra för barnen.

Jag fnissade inombords. Om hon bara visste..

Jag var frånskild. Jag bodde i hyresrätt. Mina barns far är utländsk. Inte har jag någon ekonomi att skryta med. Och här stod hon och talade om för min kompis att mig ville hon inte bo granne med och mina barn fick inte leka med hennes barn. Fast det visste hon ju förstås inte..

Min kompis sa generat (över sin bekantas dumhet) att det kanske inte är föräldrarnas relationsstatus eller bakrund eller vilket slags boende man har som avgör vilken slags människa du är.

Jag minns inte den bekantas svar. Och av förklarliga skäl drog inte heller min kompis ut på samtalet.

- Ja det var ju också lustigt. Hennes mans föräldrar, eller åtminstone en av dem är invandrare. De bor i hyresrätt och, jag känner dem inte särskilt väl, men vad jag vet så är ingen av dem är högutbildade. Undrar om deras kommande grannar vill ha dit dem då? skrattade min kompis.

Kanske skulle vi gått in i diskusssion. Kanske skulle vi både ha blivit arga och upprörda. Men vi ville inte. För vi var på gott humör. Vi satt utan barn i solen och drack kaffe. Ibland får helt enkelt dumma ord från dumma människor bara gå förbi.

Men lustigt att hon som på ytan inte var helt olik mig var så livrädd för att ha mig som granne.

Igår var jag hos frisören. Där bläddrade jag i en tidning och fastnade i en intervju med journalisten och författaren Annette Kullenberg. Hon bloggar. Hon sade i intervjun att hennes vänner inom den så kallade ”kultureliten” tyckte att bloggandet var (minns inte ordagrant men innebörden var) trams och inte fint nog.

Annette Kullenberg bloggade ändå. Som känd och erkänd journalist kan du säkert göra det utan att det är ”fult”. Men, om det är sant som Annette Kullenberg sa, att den så kallade eliten inom kulturen anser det vara fult att människor äntligen börjat använda sig av det skrivande ordet känns både främmande och skrämmande.

Är det någon som borde uppmuntra människor att skriva så är det väl just de som har som yrke att genom det lästa ordet, det skrivna ordet, sina målningar eller skulpturer uttrycka känslor och sinnesstämningar?

Borde de inte vara glada att det växer fram en hel generation som trots läs- och skrivsvårigheter, dyslexi, språksvårigheter och usel grammatik bloggar på - utan att be om lov och utan att be om ursäkt?

Inte tycker jag det är roligt att läsa en blogg med ett ungefärligt innehåll som ”idag hadde vi  matteprov. Blääää. Men sen var jag och red och sen kom tessan hit och kekade semla.”.

Men det är inte roligt för MIG. För den som skriver det är det roligt. För hennes kompisar och familj är det säkert också roligt.

Mina bloggar är enligt andra inte heller lockande eller underhållande. Jag har nästan inga läsare alls. Men det hindrar inte mig. För det är inte det viktigaste. Det viktigaste är att jag VILL skriva och att jag FÅR skriva. Och framförallt att jag VÅGAR skriva.

Arbetarklassen har alltid läst skönlitteratur i betydligt mindre utsträckning än medel- och överklassen. Arbetarklassen var rädd för att skriva. Dagens tonåringar bloggar för fullt, oavsett vilken samhällsklass tillhör. Det är ju fantastiskt. Kanske kan bloggandet också bli ett steg till att läsa mer? När man vant sig vid det skrivna ordet kanske man också vill läsa det skrivna ordet?

För några år sedan lyssnade jag på en ”kulturmänniska” som ondgjorde sig över skräplitteratur. Bridget Jones dagbok var dravel (själv skrattade jag så jag skrek när jag läste den). Marian Keyes (som jag personligen är mycket svag för) var skräp. Danielle Steel var skräp (henne läste jag som tidig tonåring).

Ja, kanske är det skräp i hans värld. Men inte enligt resten av världen. För de har sålt i miljoner exemplar. De är lättlästa och underhållande. Perfekta nybörjarböcker med andra ord.

Den som inte läst böcker sedan de obligatoriska böckerna i grundskolan kanske inte börja med ”Krig och fred” ? Hur stor är sannolikheten att hon/han kommer att orka igenom den? Läsning och skrivande är precis som allt annat; Du måste träna för att bli bättre. Du måste slussas in i lagom takt för att få upp och behålla intresset.

Läs Danielle Steel! Skriv att du ska åka och rida på din blogg. Bara du läser och bara du skriver.

De kloka personerna inom kulturvärlden som inte är för fina (t ex bibliotekarier) vet att det är bättre att läsa ”skräplitteratur” än att inte läsa alls. Hon/han vet att det är bättre att skriva om tråkiga matteprov än att inte skriva någonting.

Ord är kunskap. Ord är klokskap. Ord är erfarenhet. Och framförallt: Ord är makt.

Blogga på allihop! Så mycket ni bara kan. Och kom ihåg att eliten inom kulturvärlden är liten. Resten av kulturvärlden däremot är stor, klokare och betydligt mer öppensinnad och definitivt mindre uppfylld av sig själv.

Är städarens arbetsvardag överhuvudtaget intressant när pigdebatten mojnat? Och handlar debatten ens i nuläget om de som utför jobbet? Principer, jobbtillfällen och ideologi diskuteras för fullt bland partiernas talespersoner. Men vem bryr sig egentligen om den som utför jobbet? Ett inslag på SVT där du filmar en städande dam ger inte direkt någon bild av städarens vardag.

För några dagar sedan skrev jag en blogg där städaren Susanna jämförde sitt värde med priset på en liter mjölk i månaden. På den bloggen har jag fått stort gensvar – inte i jämförelse med andra bloggar utan i jämförelsen hur många besökare jag normalt sett har, vilket är ytterst få. Här lyckades jag mitt i pigavdrags-/RUT-avdrags/hushållsnära tjänster-debatten få in en blogg om en städare som just anlitats för detta avdrags skull.

Jag är så klart jätteglad över gensvaret, missförstå mig inte. Men en del av mig blir lite nedstämd. Nu är det valrörelse på gång. Partiledardebatterna duggar tätt. Av ideologiska skäl, vilket vi är för eller emot så väcker pigdebatten känslor. Men för städaren är det i vardagen inte så himla väsentligt om ägarna till de hus de städar får skatteavdrag eller inte. För städarna är det helt andra bekymmer som kantar deras arbetsvardag.

Det är också avtalsrörelse på gång. Hur många engagerar sig i det sammanhanget i städarnas vardag? Städarnas fackförbund, Fastighets är ett litet förbund och får knappt något utrymme alls i massmedia. Möjligtvis får de en notis när avtalet är undertecknat av de båda parterna.

Visste ni att:

…väldigt många städare arbetar helt ensamma?

…att det på många företag saknas möjlighet för de anställda att träffas? Utöver de obligatoriska arbetsplatsträffarna 1 gång/termin så saknar en majoritet av städarna kontakt med arbetskamrater och/eller chefer.

…många inte har en aning om vem de jobbar med. De åker direkt till stället de ska städa och pendlar under dagen mellan olika företag de städar på alternativt är på ett och samma företag hela dagen.

…den fackliga anslutningsgraden för städarna ligger långt under genomsnittet. Med stor sannolikhet inte av ovilja utan snarare brist på vetskap om vart man vänder sig. Att man inte har någon annan än sin chef att diskutera saker med eftersom man inte träffar några som helst kamrater, inte heller de fackligt förtroendevalda.

…städarna förväntas använda sin egen bil i tjänsten att ta sig mellan platserna i regionen de ska städa? Där förvaras städutrustning, kemikalier, blöta, smutsiga, illaluktande moppar. Hur många snickare eller målare tror ni av sin arbetsgivare förväntas köra flera mil/dag med sin egen bil fullproppad med arbetsredskap? Glömde jag nämna att få, om ens något, städföretag står för självrisken om man krockar?

…att om städarna vägrar köra sin egen bil och istället vill åka kollektivt ofta blir utskällda, idiotförklarade samt nekade. Då tvingas nämligen städföretagen att minska ner på arbetsställena för att den anställde ska hinna med att utföra arbetet under sin arbetstid. Detta trots att det saknas krav på egen bil i anställningsbeviset. Utan stöd från kamrater (eftersom man inte vet vem de är) är det inte lätt att stå på sig och kräva.

…att städarna ofta inte får rast på hela dagen eftersom de saknar ställe att äta lunch på och att möjlighet till fikapaus nästintill är obefintlig. De som är på ett och samma ställe hela dagen får ofta av företaget som anlitat städ använda personalens fikarum eller liknande. Men i övrigt är lunchrast till stor del en omöjlighet. Att åka, ibland flera mil, till städföretaget för att sätta sig i fikarummet där är uteslutet eftersom det inte hinns med + att det inte ersätts som milersättning, eftersom det är rast.

…att städtiden halveras för att de som köper tjänsterna inte är beredda att betala och att städföretagen accepterar det eftersom ”de inte har råd att förlora dem”.  Det de anlitande företagen sparar i städpengar betalar städarna istället med förslitningsskador och utmattning.

…städaren förväntas utföra samma arbete utan förändrat innehåll och utan förlorad kvalité på hälften av den tid de tidigare haft för att utföra samma arbete?

…att ingångslönen för en städare precis passerat gränsen på 17000 kr/månaden.

Jag skulle kunna skriva så mycket mer, men nöjer mig med det här för tillfället. Jag personligen hoppas på en rödgrön regering som omedelbart plockar bort RUT-avdraget. Men för en städare handlar vardagen om så mycket annat.

För att återigen citera Susanna: "Jag skiter väl i ifall de ser mig som en piga eller städkärring. Jag vet vem jag är och jag vet vad jag är värd. Det är ju deras människosyn det är fel på och jag kan bara beklaga deras trångsynthet. Men jag ska inte tas för given. Det ska inte vara tillåtet att kritisera mig på andra grunder än du kritiserar andra yrkesgrupper. Alla har vett på att förstå du inte kan halvera en rörmokares tid om du vill få dina läckande rör tätade. Men ingen förstår att toaletterna inte blir rengjorda eller listerna inte dammade om du plockar bort hälften av min tid.

Se ner på mig som människa om du mår bättre av det, håna mitt yrkesval om du vill det, men använd ditt sunda förnuft!

För 100-50=50 hur du än räknar. Tar du bort halva min tid så tar du också bort hälften av mina tjänster."

"Nu har jag blivit prissatt. Jag vet nu att jag inte är värd 11 kronor i månaden", berättar min kompis Susanna när vi dricker kaffe i mitt kök. Hon har i snart 20 år arbetat som städare för ett av våra största städföretag.

Hon utbildade sig inom ett annat område men lyckades inte kombinera det arbetet med tre småbarn och en man som i veckor i sträck reser i jobbet. Städjobb 7-16 passade henne perfekt. Då. Hon trivdes jättebra och var glad att hon bytte inriktning. På arbetet kunde hon reflektera och filosofera. Arbetet var visserligen lika tungt då som nu, men tidspressen var långt ifrån den hysteriska nivån den ligger på idag.

Nu har hon en halverad tid, ibland en tredjedel av tiden för att uföra samma jobb. Det finns ingen tid längre för att reflektera. Problemlösningar för att hinna med sitt arbete gör hon gratis för företaget på kvällstid. Hon schemalägger och planerar efter läxläsningen med sina tonårskillar. För sin skull. Hon måste kunna lösa sin vardag utan att drabbas av stressrelaterade sjukdomar eller skador i arbetet.

Direktiven är tydliga; resultatet får inte bli försämrat. För företagets policy är att stå för kvalité och service. Företagets policy är inte att förebygga förslitningsskador, belastningsskador, den psykosociala arbetsmiljön.

För runt tio år sedan blev det modernt att chefer fick som en förmån från företaget att ha städhjälp i hemmet. När Susanna sa till sina chefer att hon inte ville städa andras hem så fick hon svaret att "då får du väl sluta då." Så hon städade villor runt om i regionen.I hennes fall handlade det inte om någon ideologisk princip. Det handlade om att arbetsmiljön i hus är under all kritik. Husstäd är tungt, utan hjälpmedel och trångt. Man måste lyfta tunga möbler för att komma åt. Arbetsställningarna är allt annat än ergonomiskt riktiga.  

Sedan ett par år tillbaka är husstäd en fjärdedel av företagets uppdrag. En riktig förlustaffär. Varför?

Därför att det finns en skillnad på mentalitet i städföretagen jämfört med företagen inom de klassiska hantverksområdena. Hantverkarna vet sitt värde och vet att de behövs när kunskaperna hos den "vanliga" inte räcker till. De höjer priserna i takt med övriga branscher och i takt med de kollektivanstlutnas löneökningar.

Städbranschen ser inte sig själva som en kompetens utan som en service. De dumpar priser för att få ha kvar kunder och säger till de anställda att rappa på, för vi går med förlust där annars. De talar, utan att säga det högt, om för sina anställda att ni är inte värda mer. Ni är inte viktiga.

De anställda är visserligen i stor utsträckning lojala, men främst rädda om sina jobb, så de "rappar på". En stor del av städarna är outbildade och/eller har dålig svenska och har svårt att få mer teoretiska jobb. Susanna har opererat höger axel två gånger och båda händerna en gång. Hon har en nerv i höger armen som hamnat galet och som läkarna inte vet hur de ska operera. Nerven har tydligen koppling till kinden vilket ger henne värk i hela armen, axeln och i ansiktet.

En familj har hon städat huset för i nio år. Först som en tjänsteförmån han fått från sin arbetsgivare. sedan pigavdraget infördes är tjänsteförmånen borttagen och hon går där och städar på uppdrag av familjen. Familjen tycker att 2 timmar i veckan blev för dyrt och har dragit ner till 2 timmar varannan vecka. När hon kommer är huset betydligt smutsigare och dammigare eftersom det inte blivit städat på 14 dagar. Resultatet efter städningen måste dock vara detsamma efter den halverade tiden. Skinande rent. Denna kund är så nöjd med henne, och har dessutom uttryckt att han inte litar på någon annan "det är ju trots allt vårt hem ni kommer hem till" att han uteslutande vill ha henne. Smickrande - och puckat!

Nu har städföretaget höjt timpriset med 2,25 kr. Så i månaden kostar Susannas slit 11 kronor mer i månaden än tidigare för familjen - FÖRE pigavdraget.

Detta tyckte mannen i familjen var alldeles för dyrt och har meddelat Susanna att han kommer att säga upp städet, såvida de inte kan tänka sig att låta honom ha kvar det gamla priset som "trogen kund".

Susannas närmaste chefs reaktion blev inte som Susanna tänkt sig. Istället för att gilla läget, möjligtvis svära över hans snålhet, och ragga annan kund blev chefens svar: "Men herregud, vi har inte råd att förlora honom. Han får ha kvar sitt gamla pris." 

Rasande och förödmjukad svarade Susanna: "I helvete heller! Varför ska han få ett undantag? Är det så ni värderar mitt jobb, att det inte är värt en höjning på 11 kronor i månaden. Och anser inte han att jag som i nästan tio år gett dem servicen att komma hem från arbetet till ett städat och väldoftande hem är värd 11 spänn då vill jag inte ha honom som kund. Går du med på det, då kan du också göra en schemaändring på mig. För om jag ska utföra ett jobb åt någon så utgår jag från att jag ska värderas likt andra yrkeskompetenser och att jag liksom andra som gör ett bra jobb ska uppskattas och belönas för det."

Hur det går är inte klart ännu. Chefen sitter med beslutsångest. Mannen i familjen har fortfarande inte kommit fram till ett slutgilitigt beslut. Susanna lämnar alltid en trevlig hälsning på listan över "att göra" i huset när arbetet är slutfört.

Sist gång lämnade hon en annan hälsning: Jag har tvärtemot vad du bad mig om föreslagit att du inte ska få rabatt. Jag tycker nämligen att jag efter nio år i ditt hus bör värderas högre än en liter mjölk i månaden."

Som man bäddar får man ligga. Ett uttryck som skriker "Skyll dig själv!". Ett hemskt uttryck. Varför inte acceptera att alla har olika förutsättningar och olika livssituationer? De allra flesta vill nog göra ett bra arbete med bäddningen för att sova gott under natten. Men ibland behövs faktiskt hjälp för att få ligga bra och sova gott.

Just nu känns det avlägset, men för bara några år sedan hade jag en lön långt över genomsnittet. Jag hade goda förmåner och finfin arbetsmiljö. Jag levde gott.

Bäddade jag den sängen? Ja, på sätt och vis. Jag utbildade mig. Hade en passande bakgrund och rätt kontakter. Jag hade inga barn och var anpassningsbar och stod till förfogande när så krävdes. Men det krävs mer än så. Du behöver vara på rätt ställe vid rätt tillfälle. Man måste ha lite tur.

Men livet är föränderligt. Yttre omständigheter som jag inte överhuvudtaget kunde påverka gjorde att jag, trots försök till lösningar, var tvungen att säga upp mig och se mig om efter annat jobb. Nu bäddade jag definitivt inte längre min egen säng.

Inom mitt utbildningsområde lägger AMS på sin hemsida ut i genomsnitt ett ledigt jobb i kvartalet.  Där är vi hundratals, ibland flera tusen, sökande till en tjänst.

Nu är jag ensamstående med två barn och MÅSTE ha ett jobb. Av de hundratals ansökningar jag lämnat in får jag ett jobb i en kommun inte alltför långt härifrån. Självklart är jag både glad och lättad. Det är ett klassiskt ”kvinnoyrke” inom LO-sektorn och, så klart, en deltidstjänst. Optimistiskt tänker jag att jag tar det ”i väntan på ett bättre betalt heltidsjobb”.

Denna sektor, precis som nästan alla, drabbas av budgetnedskärningar samtidigt som kundunderlaget minskar och man börjar säga upp folk. Sist anställd, förs ut.

Jag är arbetslös igen. Inte heller nu kunde jag själv bestämma hur bekväm min säng skulle vara.

Min a-kassa beräknas på en bruttolön på knappa 14 000 kronor. Barnomsorgsavgiften sänks med en tusenlapp eftersom barnen minskat från 50 timmar till 15 timmar i veckan. Jag får bostadsbidrag. Men jag får även sömnlösa nätter och magkatarr. För trots bostadsbidrag och sänkt dagisavgift hamnar ekonomin netto på ruinens brant. Det var nästintill omöjligt att på en deltidslön försörja en familj. På en a-kassa är det en omöjlighet.

Jag kan inte söka extrajobb eftersom jag bara är tillåten att stämpla upp 75 dagar – sen får jag klara mig själv. Jag kan inte söka deltidsjobb eftersom jag även här bara får stämpla upp en kort period och dessutom får en a-kassa baserad på deltidslönen. Jag blir av med stora delar av mitt bostadsbidrag, dagisavgiften höjs samt reskostnaderna (om det inte är på gångavstånd) höjs.

Det är ett sjukt och straffande system för alla arbetssökande! Istället för ta alla ströjobb som finns, hoppa in på kort- eller långtidsvikariat så hamnar vi i ofrivillig passivitet.

Jag har två alternativ för att få ekonomin att gå ihop:

1. Lyckas att få ett välbetalt heltidsarbete

2. Hitta ett svartjobb

Min dröm är naturligtvis att just jag bland de gigantiska mängderna sökande ska anses vara den bäst lämpade för det välbetalda arbetet. Tänk att vara självförsörjande utan att behöva få bidrag och att sova gott om nätterna! För några år sedan var det en självklarhet, nu är det en utopi.

Att ta ett svartjobb kan jag inte göra. Det är omöjligt. Det är fel. Det är oetiskt. Jag vet hur många som utnyttjas av oseriösa arbetsgivare. Jag vill göra rätt för mig. Jag kan heller i ärlighetens namn rent praktiskt inte ta ett svartjobb eftersom jag har lite svårt att hävda varför jag ska ha mina barn på dagis utöver de 15 timmarna.. Dessutom kan jag definitivt inte som fackligt och politiskt förtroendevald ta ett svartjobb.

Men jag FÖRSTÅR svartjobbarna. För hur fan ska man göra?

De allra flesta som arbetar svart vet naturligtvis att en sjukskrivning skulle innebära en ekonomisk katastrof. De vet att deras pension kommer att vara usel och omöjlig att leva på.

Det är lätt att raljera och uppmana människor till att tänka framåt och långsiktigt. Men det är svårt för den fattige att göra det.

Den fattige hoppas på en ljus framtid och vill lösa sin dagliga situation. Den fattige vill försörja sin familj. Ingen vill finnas i registret hos Kronofogden. Alla vill kunna ställa upp sig i bostadskön utan att nekas lägenhet på grund av arbetslöshet.

Försvarar jag svartjobb? Nej, jag tycker det är ett fult att utnyttja människor i en svag situation.

Försvarar jag svartarbetare? Ja, till viss del. När desperationens gräns är nådd då har man inte möjlighet att göra det moraliskt rätta.

För hur ser lösningen ut? Ansvaret på individen höjs i takt med att samhällets ansvar sänks. När skyddsnäten inte längre finns att få i form av a-kassa, sjukkassa, försörjningsstöd etc så tvingas man bli ”kreativ” för att fixa sin vardag.

AMS resurser lyser med sin frånvaro. De har inte ens kvar sitt gamla irriterande krav att anmäla sig en dag i veckan och söka av AMS aviserade jobb.

Jag tjatade (ja, tjatade) mig till en tid hos Arbetsförmedlingens studiehandledare beskrev min yrkes- och utbildningsbakgrund och min situation och ställde frågan till denne om det inte fanns några yrkesutbildningar, vidareutbildningar, kompetensutveckling att få genom AMS.

”Nej, det gör det inte! Det har vi inga resurser till. Men du kan ju skola om dig på högskola.”

Jaha. Men man kanske inte ska tipsa inte om ansökningar till simskola till den som redan ramlat i vattnet? Varför inte istället försöka fundera på hur den vattensprattlande personen ska kunna ta sig upp på land istället för att drunkna.

För långt ifrån alla har möjligheten att börja plugga med studielån för att öka sina chanser på arbetsmarknaden. För en som sitter i en trängd ekonomisk situation måste det nästan finnas en garanti att studierna leder till ett arbete – och sådan garantier är få. För även om viljan finns och förmågan att tänka strategiskt och långsiktigt så måste man leva realistiskt. Det sista den fattige behöver är ytterligare en skuld.

Jag förespråkar inte svartarbete. Jag beklagar det djupt. Men jag har förståelse för de ekonomiskt trängda som inte hittat någon annan lösning.

Jag vill se en ändring i systemet. Jag vill se ett regeringsskifte i september. Jag vill se ett humant Sverige. Ett Sverige där alla kan försörja sig, oavsett om pengarna kommer i form av lön, a-kassa eller sjuk- eller föräldrapenning.

Låt oss be att alla de som mest behöver en rödgrön regering går och röstar. Låt oss hoppas att maktlösheten och hopplösheten inte tagit över.

Just nu bäddar systemet min säng, och den är inte särskilt skön att sova i. Jag önskar att jag kunde ligga efter min egen bäddning. Eller att systemets bäddning var mer omtänksam.

Politikerföraktet inom arbetarklassen är starkt och väl utbrett över hela landet. Vi misstror våra företrädare och tror att allt har en dold agenda och att saker sker för egen vinnings skull. Men hur mycket "vi och dom" finns det egentligen?  

jag kommer att nämna LOs ordförande Wanja Lundby-Wedin. Det är en slump att det är hennes namn som nämns och mitt inlägg handlar inte om henne, utan om vilken tro eller misstro vi har till de vi valt att företräda oss.

Jag hade ett bra och intressant jobb med en hög lön. Min ekonomi tillät mig att göra mycket som bara andra kan drömma om. Jag åkte på spontana weekendsemestrar utomlands. Jag kunde flyga från Stockholm till min bästa vän i Malmö ett par gånger i månaden. Jag kunde äta ute på restaurang med goda vänner en tisdag. Jag kunde ta en taxi hem om jag missat saltsjöbanan.

Jag levde inte ett liv i lyx, men jag levde ett liv utan ekonomiska bekymmer. Och jag visste om det och njöt av det till fullo. Så många gånger jag tackade min lyckliga stjärna för att jag haft lyckan att få ett annorlunda liv mot det mina föräldrar haft. Jag behövde inte oroa mig för hur räkningarna skulle betalas eller att få mat på bordet. Jag skulle inte behöva tala om för mina barn att vi inte hade råd att köpa det som kompisarna hade.

Livet förändras. En rad omständigheter gjorde att jag fick tacka nej till att fortsätta det sättet att leva.

Tillbaka i min barndomstad. Lediga jobb var lika sällsynta som isbjörnar i Sahara. Jag mailade, skrev och ringde runt till olika arbetsgivare och lyckades komma in på timmar för att jobba vid ett smältverk. Arbetet var tungt, lågavlönat, smutsigt och med nästintill obefintliga möjligheter till rast. Huden svettades svart, jag snöt svart, varet i ögonen var svart. Värken av monotona rörelser och tunga lyft kom efter bara några veckor.

Det jobbade nästan uteslutande män där. Till stor del män 50+. De var ofta arga. De skällde över Reinfeldt, Sahlin, försäkringskassan, arbetsgivare och facket. 

Wanja Lundby-Wedin hade varit där på besök. Hon hade, enligt männen i ugn 12, tittat in på några ställen och sagt hej, gått igen och sedan suttit i ett konferensrum. Mycket få var intresserade av att prata med henne.

- Vad fan vet hon hur det är att vara smältverksarbetare? Hon sitter där uppe i borgen och är märkvärdig med sin feta lön och tjusiga styrelseuppdrag. Hon har glömt hur det är att vara arbetare. Och nu ska hon sitta och ta beslut om hur avtalsrörelsen ska skötas. Det är åt helvete alltihop.

Jag förstår precis vad gubbarna menade. Hon vet inte ett skit hur det är att stå vid en 2000-gradig ugn eller hur tungt det är att städa Sveriges smutsigaste plats, eller rädslan för att något ska gå fel och explodera, eller risken att ramla ner och skada sig eller till och med slå ihjäl sig.

Hon lever inte på existensminimum där hon behöver bekymra sig över hur månadens räkningar betalda, hur man ska få ihop pengar till nya vinteroveraller till barnen och mat på bordet. Hon ligger inte sömnlös för att bilen pajat och hon saknar pengar för att ta den verkstan. Hon lever inte under varsel och oro för hur en vuxen människa med familj ska kunna försörja sig på den "nya" katastrofala a-kassan. Hon sörjer inte över att inte ha råd att ordna ett 60-årskalas för sina vänner eller att kunna åka till ett nöjesfält med sina barn pga dålig ekonomi.

Gubbarna har rätt. Delvis.

För visst kan du vara en god företrädare utan att ha gått i dennes skor!

Jag kan bara ha mig själv som utgångsläge och visst hade jag samma ideologiska övertygelse när jag tjänade drygt 40 000 kr/mån i god arbetsmiljö som jag hade när jag tjänade knappt 15 000 kr i usel arbetsmiljö.

Visst är alla människor förtjänta av god lön- och arbetsmiljö. Det har t ex Wanja Lundby-Wedin. Men f_n vore väl annars! Om inte facket, som kämpar för god arbetsmiljö, en lön att leva på etc, själva kan leva upp till det - vem skulle vi då kunna sätta tilltro till?

Man måste inte vara arbetslös ensamstående mamma för att förstå att ekonomin inte går ihop för denne, man måste inte ha en arbetsskada för att förstå vilken omänsklig sits den personen sitter i med FK:s nya regler. Man måste inte ha blivit trakasserad på jobbet för att förstå att den utsatte mår skit. Man måste inte vara barnskötare på mina barns förskola för att förstå personalens frustration vid nedskärningar.

Det viktigaste är inte att man har knallat runt i alla människors olika skor. Det viktigaste är att man har kvar ideologin, förståelsen, viljan, kämpaglöden och rättvisetänket.

Jag vill ha duktiga företrädare. Jag vill ha kunniga företrädare. Jag skiter i om de har arbetat på parkförvaltningen, Swedbank, i tingsrätten eller på ICA. Jag vill ha företrädare som vill förbättra. Som är pålästa. Företrädare som vet hur verkligheten ser ut.

Jag bryr mig inte om ifall mina företrädare tjänar 10 000 eller 100 000 kr i månaden, så länge de vet vad deras uppdrag är.

Det är inte fult att tjäna pengar. Tvärtom vore det väl underbart om alla hade pengar och ordet inflation inte var uppfunnit. Det är inte fult att ha ett bra jobb. Tvärtom är alla förtjänta att ha det.

Eftersom ingen pratade med Wanja Lundby-Wedin under besöket - eftersom det inte var någon idé, hur kan de då veta hur hon tänker? Eller hur tror de då att de kan få henne att förstå?