I natt hade minstingen krupp. Det rosslade i bröstet och den skällande hostan ekade i sovrummet. Där emellan grät han. Han tog sig för örat. "Ajajajaj!"

Att fråga ett autistiskt barn vart det har ont är ingen större idé. Men ändå gör man det. Desperat, för att förstå. Öronen? Halsen? Bröstet? Huvudet? Magen? Det inflammerade skoskavet?

Men det kommer inget svar. Det kommer bara mer gråt, mer hulkande och ännu mer hostande och rosslande. Och så kommer det förstås en liten, ynklig, ledsen pojke som kryper så nära han kan, tätt intill fastklistrad, och rosslande andas mot min hals med sitt fina lilla ansikte vilande mot min axel.

Det värker i hjärtat! Det värker så klart när hans storebror också är sjuk. Men han kan tala. Han kan berätta vad som är fel. Varför han gråter.

Med min lillskrutt kan jag bara observera, trösta och gissa.

Ringde till vårdcentralen och berättade det jag kunde - för jag kan ju inte!!! Underbar personal ger oss förtur in till doktorn. Alla som har varit i kontakt med ett adhd-autistiskt litet barn vet att ingen; varken personal, patienter, barnet eller dess anhörig vill ha en orolig, rastlös löpare längre än nödvändigt på vårdcentralen.

Och jojomen, då har lillskrutten halsfluss. Precis som hans äldre bror haft för ett par veckor sedan. Tänk om han ändå kunde berätta!

När någon frågar mig vad jag upplever som jobbigast med skruttens autism är mitt svar alltid: "Talet."

Eller rättare sagt, avsaknaden av det.

För det är sorgligt att inte med ord kunna kommunicera med någon man älskar. Men det är faktiskt rent av farligt ibland. Häromdagen hade han bitit sönder en kvicksilvertermometer ur dagisets akvarium (vilket gav personalen en rejäl tankeställare - både att ha ett akvarium där och att ha en gammal, numera olaglig, kvicksilvertermometer.) Detta uppmärksammades för att han gick och hämtade papper för att torka upp det han sölat.

Tur att det trots allt är ordning på buspojken.   

Men han kan inte tala om ifall han har ont. Ett autistiskt barn (dock inte mitt) har dessutom ofta annorlunda smärtupplevelser. Tänk så mycket som kan hända dem - utan att vi vet eller förstår.

Min högsta önskan på jorden, bortsett från att vi ska få vara friska och må bra så klart, är att min lilla gosse ska lära sig att prata. Han behöver inte säga mycket. Bara han lär sig tillräckligt. Så att jag vet. Så att jag förstår. Så att jag i vardagsstressen inte missar något viktigt.

Hade jag varit troende hade joag formulerat mig så här: Gode Gud, hjälp Edvin att hitta talet! Tack på förhand. Amen. Eller hur man nu ber till Gud.

Nu ber jag istället habiliteringen: Kära habiliteringen ge mig allt stöd och alla hjälpmedel för att underlätta för Edvin att hitta ett språk. Med vänlig hälsning, en mor.