Jag har en gång lovat att aldrig tiga när någon i min närhet säger något rasistiskt. Shit, vilket jobbigt löfte! Gud, vad det är obekvämt. Nu måste jag svara när någon inte vill gå och bada för att det "bara är svartskallar på badhuset" (!!!!!) eller att "invandrare får mer i bidrag än pensionärer" (jag undrar till vilken grupp pensionerade invandrare hör.....) ta debatten. Jag gör det. Jag har dessutom lovat. Men fasen vad jobbigt det är. Och Gud vad jag retar folk. Och det gör jag gärna. Ibland. För ibland vill man bara, likt Martina Haag, vara underbar och älskad av alla. Men det vill säkert även smygrasisten. Och det blir han eller hon inte - av mig.

Jag blir förbannad och ledsen när jag hör och läser så jäkla ogenomtänkta rasistiska uttryck som görs. Fördomar som snabbt kommer på skam med lite fakta och debattvilja. Men oftast är mottagaren inte öppen för argument. Eller fakta. De VILL hata. De VILL vara arga. De VILL vara lite bättre.

Jag har funderat mycket på det här. Mycket.

De här människorna är ju vanliga människor. De är inte elaka. De är inte ointelligenta (nåja..). Men varför är de så rasistiska?

Kan det vara så att man helt enkelt är arg?

Arg på något, någon eller självaste livet?

Men att detta är alldeles för tungt att ta itu med så att man gör det lätt för sig och skjuter över ilskan på något lättvindigt?

Att man helt enkelt inte är öppen för argument som kullkastar deras fördomar därför att man helt enkelt inte vill?

Man vill vara förbannad. Och då är det utmärkt att ha hittat "en" syndabock. I form av allt som är utomnordiskt.... Iform av en "svartskalle". "Svartskalle" kan du vara oavsett om du är från Chile, Saudiarabien eller kenya. Det väsentliga är att du är utomnordisk. Och alla "svartskallar" är äckliga.

Varför har vi ett sådant behov av att kategorisera in människor i olika fack?

Och varför vill vi skapa gemenskap med "vi" genom att stänga ute "dom"?

Och vem är vi? Vem är dom? OCh varför ska "vi" alltid förakta "dom"?

Vilken kategori tillhör jag? Vem borde jag hata? Vem ska jag söka mig till?

Jag skulle kunna kategoriseras som etnisk svensk.

Jag kan förstås också kategoriseras som kvinna.

Eller som heterosexuell.

Som småbarnsförälder.

Som ensamstående.

Som arbetarklass.

Som låginkomsttagare.

Som socialist.

Som feströkare.

Som rödvinsälskare.

Som bilförare.

Som smart.

Som arbetslös.

Saken är att jag har inget behov att kategoriseras. Jag VILL INTE ens kategoriseras. Tvärtom. Jag älskar kulörer. Jag älskar när jag tvingas tänka till när jag möter någon med andra åsikter eller erfarenhter än mina. Och jag skiter i ifall människor har svart eller blont hår. Om de sedan råkar vara från Haparanda eller Sofia, är moderater eller vänsterpartister, har barn eller inte, har hög eller låginkomst - det skiter jag i!

Jag tycker om människor som är vänliga, roliga, öppensinnade med hjärtat på rätt ställe.  

Imorgon är det nationaldagen. Jag ska fira. Jag ska åka ut med min familj och min brors familj i det gröna och låta barnen springa fritt. Vi ska dricka kaffe och grilla korv. I vårt underbara Sverige. Jag ska fira att jag har lyckan att leva i ett land med generös flyktingpolitik.

Ett vackert Sverige där de som är kära i varandra får lov att gifta sig - oavsett om äktenskapet är mellan makar av samma- eller olika kön.

För mig är Sverige världens vackraste land.

En storslagen natur.

En sjukvård för alla.

Söta vatten.

Salta vatten.

Arbetsmiljölagar och diskrimineringsombudsmän.

Grönskande björkar.

Snötäckta fjäll.

Demokrati. 

Jag älskar det Sverige jag bor i. Och jag hälsar er alla välkomna att dela det med mig!