Jag har facebook. Ingen större sensation.

Men det jag ska komma till är att jag igår i min statusrad skrev något ungefär om att livet var skönt. Och att jag har ett roligt jobb att gå till och att jag nu var en mycket bättre förälder när jag bara träffade mina barn ett par timmar på morgonen och ett par timmar på eftermiddagen/kvällen.

OJ! Jag tog förbjudna ord i min mun!

Uppenbarligen älskar jag mina barn mindre än vad andra föräldrar gör. Man måste tydligen vilja vara med sina barn heeeeeeeeeeela tiden! Somliga skulle enligt kommentarerna nästan dö eller åtminstone inte stå ut med att bara träffa sina barn fem timmar per dag.

Jag hade väldigt svårt att inte vara spydig tillbaka.

För det första: Om jag varit en känslig själ hade jag lagt mig i fosterställning och grinat. För vilken dålig mor jag är som måste försörja min familj och gå till jobbet när jag borde vara hemma och ta tillvara på varje sekund med mina barn.

Nu är jag inte hyperkänslig utan blev mest irriterat road över kommentarerna. Och undrade på FB hur de själva gjorde? Eftersom jag vet att

1. de arbetar

2. vissa har barnen varannan vecka

3. en åkte på semester i ett par veckor till ett medelhavsland - utan barn.

Jag fick inga svar. Det var nästan ännu mer roande. Och än mer irriterande.

För det andra:

Är det verkligen så himla svårt och konstigt att man som helt ensamstående förälder till större småbarn (varav ett med särskilda behov) mår bra av att få komma till en arbetsplats? Att komma i arbete. Att ha ett stimulerande jobb. Att få prata vuxenspråk med vuxna intelligenta och trevliga människor. (tilläggas bör väl att ingen av kommentatorerna är helt ensamstående - för att ursäkta deras dumhet och brist på förståelse).

Är det verkligen så märkligt att en ensamstående förälder som gått hemma i nästan ett år med sina barn konstant (-15 tim/v på dagis) hemma tycker det är energisamlande, stimulerande, uppiggande och lugnt och skönt att få jobba?

För mig är det inte ett dugg konstigt. Tvärtom! För mig är det konstigt att man inte kan eller vill vara utan sina barn en endaste liten millisekund.

Jag går till jobbet. Glad. Kramar glatt hejdå till mina barn på dagis. Möter trevliga människor på jobbet. Samlar kraft. Vilar upp mig (för jaaa, jobb är en vila i jämförelse mot att vara hemma med två vildingar), är glad. Jag åker tillbaka till dagis. Glad att träffa mina barn som jag inte sett på hela dagen. Kramar dem. Pratar om dagen. Åker hem. De är med när jag lagar mat. Vi äter ihop och pratar. Vi plockar undan. Gör kvällsbestyren. Läser godnattsagor och myser.

Inget tjat från 5-åringen: Vad ska vi göra idag mamma?

Inget tjat på 4-åringen: Stäng kylen! Akta DVD-spelaren! Kom ner från bänken! Den får du inte ha!

Nu har vi mysigt! Vi har roligt! Jag är en glad mamma. Ingen tjatig och trött och uttråkad mamma med massa pedagogiska måsten. Jag mår bra. Och om jag mår bra så mår mina barn bra. Punkt!

Om FB-präktovännerna mår bra av att bära omkring på sina 5-åringar i bärsele dygnet runt, så FINE! Gör det! Men det mår banne mig inte jag bra av!

Nej, den senaste veckan har jag verkligen gjort mig förtjänt av min självutnämnda titel; ÅRETS MAMA!

Länkar till en tidigare blogg där jag också haft synpunkter: Så politiskt korrekt att jag kan spy  

Tjohoo!

Ps. jag är ff på bloggsemester. Kunde bara inte låta bli. Ds