Människan tillhör kategorin flockdjur. Helst vill vi ha en flock som ser ut som oss själva, där vi passar in och känner oss hemma. Det är varken en nyhet, överraskning eller särskilt kontroversiellt. Tänk så många bekanta vi skaffat oss genom likheter. Men så många vänner vi skaffat oss trots olikheter.

När jag läste vidare efter gymnasiet var medelåldern hög (ur en 18-årings perspektiv) och låg på 28,5 år i vår klass.

I min ålder var vi fyra stycken. Alla tjejer. Två av dem såg ut exakt som jag gjorde. Blonda, rätt stilmedvetna, sminkade. Vi var geografiskt rätt nära varandra också; en av dem var från Kungshamn och den andra från Tjörn. Helt naturligt blev vi tre ett litet gäng. Den fjärde; en fräkning fjällräventjej med Hagfors-dialekt hängde istället med de äldre tjejerna med familj. Jag upplevde henne som präktig och tråkig, och dialekten var allt jäkligt bonnig.

Vi tre blonda rökte ihop på rasterna, pratade nattklubbar och….. sen minns jag inte mer. För där tog likheten slut. De var på alla sätt och vis trevliga, men som sagt vi hade liksom inte mer att prata om. Det var säkert inte så att vi var varken mer eller mindre ytliga än resten av klassen, utan bara det att vi inte hade så många fler gemensamma nämnare än just vårt "se-sig-i-spegeln-lika" utseende.

I ett grupparbete om två och två blev vi särade. De två i en grupp och jag med präktiga fjällräventjejen. Jag var varken positivt eller negativt inställd till det utan ”så var det bara”.

Efter en halv dag tillsammans hade värmländskan (Ammie) och jag skrattat oss igenom tiden. Vi var på ytan fullständigt olika varandra. Vi var olika som personer också. Hon tog inte alls lika mycket plats som vi tre andra jämnåriga gjorde. Men hon hade en jäkla humor, hon hade massor av intressanta grejjer att berätta, hon hade en självinsikt få 18-åringar förunnat och bjöd på sig själv och skämdes inte (till skillnad från oss andra) att visa sina svagare sidor eller berätta när hon (fortfarande ur en 18-årings perspektiv) gjorde bort sig. Vi skrattade så vi skrek.

Plötsligt var den gråtrista präktotjejen en rolig, spännande människa. Och plötsligt hade jag fått en vän, istället för klasskompis som man diskuterade ytligheter med för att vi inte hade mer att prata om. Vi hade, trots våra synliga olikheter, många gemensamma tankar och en snarlik inställning till livet.

Hela kurstiden höll vi ihop, och trots att hon flyttade tillbaka till Värmland så höll vi i flera år kontakten.   

Gång på gång har jag fått aha-upplevelser över hur sällan det faktiskt är den som ser ut som jag, eller är lika gammal som jag, eller som gillar samma musik som jag som blir den som jag kommer närmast.

För ett par år sedan, när jag ännu var föräldraledig, så läste jag en krönika av Emma Hamberg.  Där skrev hon om hur svårt det är att få tid att umgås med vänner, särskilt i en storstad där vännerna är utspridda, i det här fallet, i hela storstockholm. Så en dag hade hon i dagisets kapprum frågat en annan mamma om de inte skulle ta en fika ihop. De drack kaffe. Snart var det fler och fler dagismammor (på något sätt är det fortfarande lättare och mer politiskt korrekt att bjuda in någon av samma kön) som träffades och drack kaffe eller hade vinkväll eller lekplatsumgånge.

Jag tyckte att det var skitkonstigt och faktisk även lite löjligt.

”Jaha, så bara för att de ha barn på dagis ihop så har de massor att prata om?”  

Nu har jag själv barn på dagis. Efter ett år av ”hej hej” i tamburen var barnen plötsligt stora nog att bli bjudna på barnkalas.  

Inställd på att prata dagis och barnsjukdomar på kalaset fick jag mig en ordentlig näsknäppa.

Javisst, på ytan hade vi bara våra barns dagis som gemensam nämnare. Men under dagisförälderytan fanns faktiskt människor. Trevliga sådana.

Nu ett år- och flera kalas senare är det jättetrevligt att ses i dagistamburen. Vi kan småprata lite där. Vi har druckit kaffe ihop – ibland t.o.m utan barn. Vi har pratat om att gå ut och ta en öl ihop. Nu är de inte längre Majas eller Olles mamma. Nu är många av dem vid namn. De är, nästa alla, trevliga. De är, nätan alla, roliga. Och alla är inte alls präktiga (vilket jag skandalöst fördomsfullt och självgott utgått ifrån). De är helt enkelt andra vuxna personer med liv och livserfarenheter som råkar ha sina barn på samma förskola som mina är på.

Kanske ser vi inte likadana ut eller ens är i samma ålder, men vi har banne mig kul ändå.

Min senaste och hittills största aha-upplevelse på temat är då: hur många potentiella goda vänner har jag missat för att jag utgått från att vi inte har någonting gemensamt?

Det 'är ingenting jag alls grämer mig över. Men jag har bestämt mig för att hädanefter försöka vara öppensinnad och att sluta döma hunden efter håren.

För är det något man aldrig kan få tillräckligt av så är det ju trevliga bekantskaper och goda vänner.

Jag minns när jag i fem-sexårs åldern storögt lyssnade på min kompis Markus som målande och med inlevelse berättade om när han och hans mamma varit hos några bekanta.

- Slå dig ner, sa kvinnan i familjen och pekade på en fåtölj i vardagsrummet.

Markus mamma satte sig. Och reste sig. I fåtöljen låg en gammal ostmacka som kletat sig fast på Markus mammas rumpa.

Jag var helt hänförd av denna berättelse. Lite smått äcklad också. Tyckte att det var världens konstigaste tant de kommit hem till som inte visste att de hade en gammal macka i VARDAGSRUMMET! Och vilka sorts ungar släpade iväg sin smörgås och lade den i en fåtölj?!

Detta var slutet av 70-talet när man (åtminstone i vår bekantskapskrets) åt vid köksbordet och endast vid köksbordet och mammorna (ja, bara mammorna) dammade vardagsrummets stora bokhylla i mörkt trä varje vecka.

Helt fascinerad sprang jag hem och berättade om smörgåsupplevelsen för mamma. Jag har inget minne av mammas reaktion men jag misstänker att denvar betydligt mer sansad.

Ibland när jag satt på skrivbordet i vårt rum och tittade ut genom fönstret mot gatan och väntade på att min storebror skulle komma hem från skolan så såg jag smörgåstanten. Hon hade vinröda manchesterbyxor, en färgglad tunika, stor mage och långt rakt, råttfärgat hår i mittbena.

Varje gång ropade jag på mamma att komma och titta.

- Där är hon. Hon som har äckliga mackor i vardagsrummet.

Fascinationen för smörgåstanten hade inga gränser. Jag var hänförd likt inför en cirkusattraktion, men samtidigt lite äcklad och tyckte nästan hon var lite läskig.

Allt detta för att något av hennes barn hade lagt en smörgås i fåtöljen som hon inte upptäckt och som Markus mamma satte sig på.

Detta var trettio år sen.

Igår hittade jag en torr clementin under soffan när jag dammsög. I helgen hittade jag ett bananskal bredvid soffan.

Så om ni kommer hem till mig och råkar sätta er på en macka, var snälla och inte kalla mig för smörgåstanten då.

Vi i Sverige är duktiga på att slå oss för bröstet och tala om hur öppensinnade, nytänkande och toleranta vi är.

Vi låter (efter mycket om och men eftersom ju Gud skapade mannen och kvinnan att leva ihop) homosexuella gifta sig, vi bygger (efter domedagsprofetior om att den kristna kulturen kommer att dö ut) moskéer och vi käkar (efter att ha insett att det bara var skrönor om att det är malet råttkött i) pizza lika gärna som köttbullar. Vi vänjer oss och tolererar. TACK OCH LOV för det!

Men en sak tolererar vi inte. Vi som kallar oss för världens mest toleranta folk kan inte under några omständigheter tolerera barn- och barnskrik. Någon måtta får det liksom vara.

En undersökning som resebyråerna gjort visar att det charterresenärer har minst överseende med är gråtande barn på planet. Förseningar, kackerlackor på hotellet, skränande fyllon, svindyra jordnötter på planet är liksom sånt som man får räkna med. Men Gud förbjude alla dessa barnfamiljer som nödvändigt måste ut och resa precis samtidigt som vi gör det!!

Detta har gjort att resebyråerna nu har barnfria flyg.

Snacka om att anpassa sig efter intolerans.

En radioundersökning visar att folk inte vill ha föräldraledighetsgrupper med barn på kafé.

Och när någon är så hänsynslös och totalt egoistisk att de ta med sig sitt barn ut på restaurang då är gränsen på allvar nådd och vi kan t.o.m gå så långt så att vi inte nöjer oss med ilskna blickar utan tar oss rätten att informera att "vi faktiskt har betalt för den här middagen och vill avnjuta den i lugn och ro".

En nära släkting till mig har begåvats med tvillingar. De är ännu bebisar. Bebisar gråter. Ibland vet vi varför och kan få slut på det. Ibland har vi ingen aning. Mätta, utsövda, nybajsade, kramade och ändå så bara de gråter. Vi kan inte göra mer än vyssja och vyssja och tala lugnt eller sjunga. Ibland hjälper inte det.

Nyligen blev tvillingarna sjuka. När tvillingarnas granne (som f.ö har efterfester fram till fem på mornarna på helgen) tycker att det är dåligt föräldraskap på våningen under så visar han det tydligt genom att slå i sitt golv/deras tak och botta sin stereo. Vilken tur att han visade sitt missnöje, för först då förstod ju tvillingarnas föräldrar att de måste ta hand om sina barn. Och först då förstod ju bebisarna att det var läge att vara tyst. Tack snälla grannen för hjälpen!

När min äldste son var 5 månader flög vi till Ankara för att ge faderns familj möjligheten att få träffa sitt första barnbarn/sysonbarn. Resan ner gick galant. Hemresan var förlagd vid en tid som inte riktigt passade vår sons rutiner. Han grät de tjugo minuterna vi kom ombord på planet fram till att de lyfte. Raden framför oss talade högljutt om "hur störande det var med barnskrik och att man borde tänka på medresenärer och att man väl får se till att få tyst på ungen. Är det ingen som tänker på att man kanske behöver vila på hemresan?"

Jag blev superstressad medan min fd man visserligen blev lika ilsken som jag men höll sig lugn. Damen framför sig lutade sin stol bakåt så att min min fd man som hade vår son i knät knappt fick plats. När jag sedan skulle tränga mig förbi honom för att gå på toaletten så gick naturligtvis inte det.

"Ursäkta, sa jag. Vill du vara snäll och fälla upp sätet så att jag kan komma förbi här bak?"

Gissa om jag blev chockad när svaret var:

"Nej!"

Jag sa återigen att jag inte kunde komma fram om inte hon fällde upp stolen.

Då svarade hon mig:

"Det skulle du ha tänkt på när du satte dig". Och fortsatte att hon minsann hade betalt lika mycket som vi för resan och ville sitta bekvämt. Det var inte hennes fel att vi hade en bebis med oss och hon tänkte inte bli lidande av det.

Jag tycker också att barnskrik är jobbigt att lyssna på. Det tycker alla. Tanken med barns gråt är väl liksom att den ska väcka uppmärksamhet och "ta-hand-om-instinkt". Men att vi skulle straffas för att vi haft mage att resa med barn är ju helt absurt.

Jag blev tvärilsken (och mycket omogen) och började sparka och knö på hennes stol, så gott jag kunde där jag satt snett bakom, för att göra det så obekvämt som möjligt för henne. Det hjälpte ju ingenting så klart, utan hon blev ju bara ännu mer envis och förbannad och skulle nu till varje pris sitta kvar.

Det slutade med att vi fick ropa på en flygvärdinna som fick tvinga henne att sitta upprätt medan någon av oss gick på toaletten.

Detta är helt sant!!

Jag tänkte på de briljanta parkerna vi besökte i Ankara. Där hade de stora grillplatser i allmänna parker med en lekplats precis intill. Inhägnade lekplatser med teservering precis utanför och gott om bänkar och bord på insidan. Smårestauranger med gungor bredvid serveringen. Anpassat till familjer. Anpassat efter verkligheten.

Restarurangpersonal (och okända) kommer fram och kärleksfullt nyper barnen i kinderna med ordet Massallah (fritt översatt "Gud välsigne dig").

Vi öppensinnade och toleranta svenskar har ännu lite att lära..

Jag har respekt för att alla är olika och att alla har olika förutsättningar. Men jag tror också att man med attittyd kan påverka sin situation. Alla har svarta dagar. Alla har ljusa dagar. Men alldeles för många har grå dagar.

Med inställningen att allt "är jobbigt" eller att man "inte orkar" så är det klart att livet blir trist. Jag hävdar inte att jag är en präktohurtbulle som svävar omkring på rosaskimrande moln. Men jag hävdar med bestämdhet att du kan träna upp din inställning för att må bättre.

När jag bodde i stockholm så hade jag, om jag ville, en mängd goda vänner som jag visste ville ta en fika eller öl efter jobbet, kanske gå på teater eller bio eller varför inte följa med och kolla på kläder.

På helgen åkte vi tunnelbana, pendeltåg, saltsjöbanan, bussar i allt från 5 minuter till en timme för att sammanstråla någonstans i stan.

Sen flyttade jag tillbaka till min barndomsstad i väst. Trevligt på många sätt och vis. Jag trivs alldeles utmärkt - och bara under mina svarta dagar har jag funderingar på beslutet att fytta hit.

För mentaliteten är nämligen annorlunda här.

"Ta en öl efter jobbet? Nä men Gud, jag jobbr ju imorgon!"

Jo, fast jag frågade om vi kunde ta EN öl inte gå på nattklubb.

En fika efter jobbet? "Jag e änna seg."

Mina vänner är goda vänner. Jag vill inte på något sätt kasta skit över dem - mer än just deras fasansfulla tråkighet. Och så klart gäller det inte alla, men alldeles alldeles för många. 

De säger att de är less. De säger att livet är tråkigt. Ja men tacka f_n för det. När du varje dag (frivilligt) åker från ditt jobb för att missnöjt sätta dig och zappa framför TVn och tacka nej till inbjudningar hit och dit med ursäkten "jag e änna seg" så blir inte livet roligt.

Själv är jag definitivt ingen partypingla. Som ensamstående med barn går det många månader mellan gångerna jag kommer ut på kafé, bio, pub. Men jag försöker. Och jag försöker bjuda med mig mina vänner som är så less på allt. Och jag säger till dem att säga till mig. Troligtvis kan jag inte ordna barnvakt, men kanske kan jag. Och jag vill i alla fall bli tillfrågad för att få möjligheten.

Tre gånger under hösten var ajg medbjuden av vänner på fest och på pub där det slutade med att personen kvällen FÖRE ringde och sa "jag e änna så seg". NU ja!!!! Hur i h_e kan den segheten besluta om vad du ska göra om 24 timmar!

Sitt gärna där och zappa och var less. Men ring inte mig och tala om hur tråkigt du har det!

De kompisar som flest gånger föreslår mig att göra saker är de som har svårast att komma ifrån. Men skillnaden är: De ser livet som ett tillfälle att njuta. Ett tillfälle att göra roliga saker. Att livet ska upplevas, inte betraktas.

De betraktar inte livet genom att konstatera "jag e änna seg!"