Har stått på Kamatgården och fruset arslet av mig under en timmes tid när äldsta sonen tränade fotboll. 6 grader, regn och blåst. Kallt som F_N! Alltså även för knattarna som är som äldst 8 år. Den första halvtimmen har de dribbelövningar med skott på mål. Tolv stycken småttingar står stilla och stelrusna och väntar på sin tur medan den trettonde knatten långsamt dribblar mellan konerna. Hälften av ungarna var framme hos sin förälder eller tränaren och frågade om de kunde åka hem för att det var så kallt.

Hur tänkte tränaren här?

Varför kan inte tränaren använda sig av TVÅ mål?. TVÅ rader med orange koner? Eller t.o.m FYRA! Då kan plötsligt 6-7 st stå på varsin planhalva och turas om varannan gång vänster, varannan gång höger. Utan målvakt kan man t.o.m dribbla samtidigt!

Näpp, är det lika jävla svinkallt på torsdag så ska jag nog tala om hur jäkla duktig jag är för tränaren och visa vart skåpet ska stå.

Kanske ska jag med min ofantliga tränarkompetens även ta över både svenska landslagets damer och herrar också. Om jag hinner alltså. Jag har ju fullt upp med att skapa fred på jorden, avsätta borgarna, stoppa svälten och forska fram ett HIV-vaccin och AIDS-botemedel.

Busy, busy, busy. Vad vore världen utan mig?  

Surar som en gammal gnällgubbe över bloggplatsen. Hela jäkla dagen har sidan promenerat på mina nerver. Inget funkar. Och då menar jag INGET. Och när man, efter ca tretusen försök, ÄNTLIGEN får iväg en blogg. Ja då ser det ut som att någon av mina (mkt unga) söner mixtrat med den.

Kvällens tråkigaste blogg? Det här? Jäpp, utan tvekan. Den fyller nämligen endast en enda funktion; att kolla om bloggplatsen funkar nu.

Jag är bannemig världens bästa morsa. Hade jag bara varit kändis skulle jag direkt bli utsedd till årets mama. 

Jag är fullständigt inkonsekvent. Ibland säger jag nej och menar nej och ibland säger jag nej och ändrar mig till ja.  

Jag ställer överdrivet höga krav på mina gossar för att i nästa ögonblick rulla fram röda curlingmattan.

Jag tappar humöret och sitter vid datorn istället för att leka med bilar. Och jag bygger världens snyggaste klosstorn som killarna får rasa och är med glädje en stackars växtätande dinosaurie som blir uppäten av en köttätare på dryga metern. 

Jag tycker ofta lika synd om mig själv som om barnen när de blir sjuka (särskilt magsjuka). 

Jag har lika många gånger som jag tagit med dem in låtit dem sitta kvar i bilen när jag lämnar in hyrfilmer på statoil. 

Jag kan vid pissväder på en lördag föreslå filmmarathon med chips istället för att dyblöt frysa vid en blåsig lekplats (trots rekommendationerna att alla barn bör vara ute minst en timme varje dag). 

Jag kan vara mogen förälder som pedagogiskt förklarar svaret på "varför" vid vredesutbrott. Jag kan vara helt slutkörd, ha mens, eller oroa mig för räkningar och vid barntrots istället direkt tappa humöret och gå in i en diskussion på 5-årsnivå.

Jag har få saker i mitt liv som stör mig så mycket som "de perfekta föräldrarna". De som tillämpar sömnmetoder - för barn utan sömnproblem - för att man SKA. 

De som tvingar barnen att sluta med napp för att nu har du fyllt två år.

De som går på sångstund för föräldralediga mer för att visa upp sig som goda föräldrar än för att barnen gillar det.

De som följer barnuppfostrans motsvarighet till bondepraktikan (alltså Nanny-uppfostran med skamvrå och dumstrut) trots att uppfostringsmetoderna inte varit på modet de senaste 50 åren. Jag kaskadkräks vid gränslöst överbeskyddande typ "nej till allt, någon kan få det i ögat".

Exempel: en mamma berättar på familjeliv.se om när hon PÅ DAGISPARKERINGEN (!!!) lämnade sitt sovande spädbarn i bilen för att hämta det äldre syskonet på dagis. Det var inte hundra grader varmt i bilen. Parkeringen syns från avdelningen. Då har en dagispappa KROSSAT BILRUTAN för att ta sig in i bilen och "rädda (det SOVANDE !) barnet". 

Detta ansåg han vara logiskt istället för att gå in på förskolan och fråga efter föräldern.

Absurt, tänker ni förmodligen. Det gjorde man inte på familjeliv. Där var fönsterkrossaren en hjälte och hon en skam för mänskligheten som inte borde få ha barn! Nej, jag har inte överdrivit reaktionera. 

Vår BVC-sköterska förklarade för mig att min minste inte alls längre behövde välling. "Du vet, av välling blir man lätt plufsig".

Nej tänk, det visste jag inte! Jag vet däremot att passivitet, socker och chips och pizza i överdos ger plufsiga barn.

Jag vet också att min yngste son har ADHD med autism och är hyperaktiv i konstant rörelse och därför förbränner minst lika mycket som han äter.

Avlsutningsvis vet jag också att det är en av dagens höjdpunkter att få ligga och mysa med mamma och brorsan och lyssna på en bok och stoppa in sina fötter under mina ben och tvinna mitt hår, vilket jag också svarade. 

Hon menar väl. Men hon följer boken. Och boken följer normen. Det gör inte mitt barn.

När blev världen svart eller vit? Varför är detta ett måste att informera en 4-årings förälder om. Varför får inte längre föräldrar tänka själva? Vi matas och matas med information om hur vi ska uppföra oss. Om när vi gör rätt och när vi gör fel.

Vad håller vår generation på med? Vad för slags jäkla moralpanik har vi drabbats av? Och varför denna tävlan i föräldraskap och bästa barn?

Och tänk, trots alla mina - enligt moraltanterna- och farbröderna på familjeliv - tillkortakommanden så är mina pojkar lyckliga och trygga och vill inte ha någon annan mamma i hela världen. Jag är, tillsammans med många miljoner andra (inte heller perfekta) kvinnor och män, världens bästa förälder. Fasen vad många vi är som borde bli utsedda till årets mama resp papa. 

Amen!

Idag fick jag förfrågan om att skriva en krönika. Det är inte för någon stor tidning som gör mig till en kändis över en natt. Det är något betydligt svårare. Det är en liten tidning med begränsad målgrupp och begränsat antal läsare.Jag kommer dagen efter tidningsleveransen att vara lika anonym som idag. Vilket inte rör mig i ryggen. Däremot vill jag inte att min text ska vara det. OCh det är det svåra..

Jag ska skriva för yrkesgrupper som till stor del är lågutbildade. Få av dem läser politiska texter, många av dem är helt ointresserade. Väldigt många av dem har svenska som andra språk, och knappt det. Det är vanliga människor som representerar dagens Sverige.

Att skriva för den som redan läser är lätt. Men att fånga intresset, och hålla det kvar, av någon som sällan eller nästan aldrig läser är svårt. Jättesvårt. Jag är jätteglad, nästan lycklig, över att blivit tillfrågad om att skriva. Men jag är också fundersam. Jag tycker själv att jag har viktiga saker att säga. Jag förstår målgruppen eftersom jag själv ingår i den. Min dag ser ut på liknande sätt som för många av de tänkta läsarna. Vår vardag kantas av liknande problem - både i arbetslivet el arbetslösheten och i vår ekonomi.

Men jag är redan frälst. Och jag är van att läsa. Och jag har svenska som modersmål.

Idag vågar ingen bli sjuk. Så istället blir vi riktigt riktigt sjuka när kroppen skriker stopp. Idag kan man inte försörja sig på a-kassan. Men vi kan inte söka jobb. Såvida det inte är åtta timmar per dag, fem dagar i veckan. För annars förlorar vi a-kassan och den lilla försörjning vi har.

Idag ses vi alla som lata fuskare.

Sjuk får knappt den döende vara. För den som verkligen vill, den kan.

Är dina barn sjuka? Njae, det tror inte borgarna på. Ett intyg från förskolepersonalen måste allt intyga det.

Stämpla upp när du är arbetslös? Ska de belönas med pengar menar du trots att de inte jobbar? Nä nä nä, kommer inte på frågan. Ett jobb är ett heltid i tillsvidaretjänst och såna kryllar det av. Alla kan få ett jobb, bara man lägger manken till.

Menar borgarna.

Vi som lever i verkligheten upplever den betydligt annorlunda - och betydligt verkligare.

Politiken som bedrivs är cynisk. Man utgår från att människan är dålig. Människan är lat. En fuskare. Alla vill vi åt och utnyttja systemet för att sko oss själva så mycket som möjligt och prestera så lite som möjligt.

Det är hemskt. Och tragiskt. Och det är djupt beklagligt att det är partier med den människosynen som härjar fritt i regeringsposition. Detta och mycket mycket mer, och mycket mycket bättre ska jag få fram i en krönika för den som inte vill läsa det som skrivs. HJÄLP!

Idag var jag på ett möte med några politikervänner. En av partikamraterna hade just fyllt 40 år och pratade åldersnojja och 40-årskrier och andra fyllaårkriser.

Jag är inte ett dugg rädd att bli äldre eller att fylla år. Jag kan vara rädd för att bli riktigt gammal, sjuk och beroende av andras vård. Men inte är jag rädd för att fira födelsedagar.

Partivännen sa att han inte lever det liv han föreställt sig. Och nu har han uppnått en ålder när man ska ha allt. Allt är tydligen = tre barn, hus, en partner, byggt grunden för sin karriär, ha god ekonomi, vara lyckad och vara snygg.

Jag har två barn, har sålt huset och bor i hyresrätt, är skild, har en karriär som minst sagt falnat, min ekonomi har gjort en störtdykning, men jag är lik förbannat lyckad och snygg.

För en person som är lycklig är lyckad.

Det är klart att jag vill ha ett stimulerande och välbetalt jobb igen. Det är klart att jag vill slippa oron över ekonomin. Det är klart att jag gärna hade bott i hus igen. Det är klart att jag gärna knuffat undan några kilon och rynkor och puttat upp mina bröst igen.

Men det är bagateller. BAGATELLER.

Jag har världens bästa barn, jag har världens bästa familj, jag har underbara vänner, jag har ett fint dagis till mina små, jag är trygg.

De orelistiska förväntningarna vi har på oss själva - och på andra - är "farliga" för hälsan. Vi förminskar oss för att vi inte nått alla mål vi satt upp. Vi talar om för oss själva att vi är misslyckade. Varför kan vi inte bara fokusera på allt vi gjort bra? Allt vi kan? Alla personliga kvalitéer vi besitter?

Det är tråkigt att han inte har det han vill ha. Men han är 40 år - inte 90 år. Han är ung. Han kanske träffade en tjej på vägen hem från mötet. Han kanske får barn om ett år. De kanske köper hus. Ingen vet. Ingen vet heller om detta per automatik skulle göra honom lyckligare eller mer tillfreds.

Vem avgör NÄR livsmålet ska vara nått? Och är det inte tillåtet att ändra målet på vägen genom livet?

Mina tankar som 18-åring och som 30-åring skiljer sig markant från varandra. Och är säker på att de kommer att förändras de närmsta 20 åren också.

Mina värderingar är annorlunda, min livsfilosofi är förändrad, min visdom något vidare, min erfarenhet betydligt större. Undrar vad jag tycker om livet när jag är 55 år?

Hus och karriär är detaljer i livet. Små futtiga bagateller som kan förgylla vardagen - men inte skapa lycka. Storlek 34 underlättar shoppingen, men det skapar inte trygghet.

Mitt mål är att vara tillfreds. Att vara trygg. Att vara vis. Att må bra.

I sommar fyller jag 37 år. Någon 40-årskris har än så länge inte diskret knackat på dörren.

Som Karlsson på taket säger jag, lika nöjd och med samma bristande ödmjukhet: "jag är lagom tjock person i mina bästa år".

Och det kommer jag att fortsätta att vara, år efter år efter år... 

I ett dygns tid har jag ältat och frågat mig vart jag egentligen tog vägen. Nyss tog jag beslutet att sluta älta och fundera och istället agera. "Om inte Bea kan komma på partyt så får väl partyt komma till Bea" blev den fina slutsatsen.

Kom nämligen att tänka på vad min käre far sa till mig när jag var liten och gnällde över att jag har tråkigt: "Det blir inte roligare än man gör sig".

Inget höjdarsvar att få när inga skolkompisar var hemma och man satt utled av tristess och tittade ut genom fönstret. För på den tiden fanns ju inte ens video som underhållning.

Men jag lydde snällt faderns råd och gjorde det så roligt jag kunde:

Tipsextra på lördagseftermiddagen med storebrodern var alternativet som fanns när kompisarna inte var hemma.

Tipsextra var inte min grejj alls på samma sätt som för min äldre bror. Men bättre än inget. En stund. Det slutade alltid på samma sätt när jag inte hade någon att leka med. Han satt som hypnotiserad framför TVn medan jag i tristess försökte starta ett slagsmål - bara för att få tiden att gå.

Mitt försök att göra det roligare. Kortvarigt. För tilläggas bör väl att trots att jag så gott som alltid lyckades starta ett slagsmål gick jag sällan, eller snarare aldrig, vinnande ur brottningsmatchen.

Nu är jag vuxen och har inga som helst önskningar om att få hamna i slagsmål varken med mina bröder eller någon annan. Men jag vill fortfarande inte ha tråkigt. Och med pappas ord "det blir inte roligare än man gör sig" ekandes i huvudet har jag bestämt mig.

Jag ska fortsätta att vara vuxen. Jag ska fortsätta att vara kärleksfull och ansvarstagande mamma. Jag ska fortsätta att vara strukturerad.

Men jag ska inte bara vara det. Jag ska inte sluta att vara jag.

Det lär väl för omvärlden knappast bli några världsomvälvande, eller ens märkbara förändringar. För (för att använda nästa ordspråk) "Rom byggdes inte på en dag". Men jag ska ändra inställning, återerövra mig själv. Jag ska sakta men säkert, långsiktigt och strategiskt bli en livsnjutare igen.

Dock överlåter jag till tonåringarna och medelålderskrisarna att vara wild n´crazy. För jag tänker inte bli patetisk. Jag ska helt enkelt bara bli lite mer party.

Man vet att man inte har så mycket party över sig när man tycker att man är rebell för att man tar ett glas rödvin en söndag.

Man vet att man inte är så mycket party när man inte har koll på krogar som slagit igen eller öpnnat i den lilla staden man bor.

Man vet att man inte är så mycket party när man på fingrarna kan räkna totala antalet vuxenträffar (utanför dagistamburen och Hemköp) senaste månaden.

Man vet att man inte är så mycket party när man nynnar signaturmelodin till "fåret Shaun" istället för...ja egentligen vad som helst.

Man vet att man inte är så mycket party när man sminkar sig för att gå på nämndmöte.

Man vet att man inte är så mycket party när man tycker att man är cool som kan spela PS2 lika bra som sin 5-åring.

Man vet att man inte är så mycket party när man noterar med ett nickande godkännande att "Ta bort"-sprayens etikett har ny layout.

Man vet att man inte är så mycket party när man gläds åt möjligheten finns att fika med vuxna på det nyöppnade leklandet.

Man vet att man inte är så mycket party när ett enda glas rödvin märks av - och inte gör mig sprudlande utan bara sömnig.

Plötsligt hamnade jag mitt i en självrannsakan. Inte med tyngdpunkt på det kritiska, utan en ganska objektiv sådan. Helt uppenbart är att jag inte hängt med i min egen utveckling.

Letade efter kul-tjejen. Länge och noggrant. Dessvärre får jag konstatera att hon lyser med sin frånvaro. Kvar är jag; lika spännande som ett glas 1+4 blandsaft.

När, hur och varför hände detta? Mitt liv är lika dramatiskt som kön till Hemköps kassa. Det händer med andra ord inte mycket. Och med den meningen smickrar jag mig själv. För sanningen är nog snarare att det händer i princip ingenting alls.

Med nostalgi minns jag att det fanns en fnittrig partypingla med massor av energi och som var med på det mesta; bara det var kul. Jag minns en person som levde för stunden och inte tänkte så mycket på konsekvenserna av det (som trots förmaningar och skrämselpropaganda från vuxnare och klokare faktiskt aldrig blev särskilt ödesdigra). Jag tog massor av initiativ till kul grejjer och hängde utan minsta tvekan på kompisars initiativ.

Nu tänker jag efter före. Jätteklokt. Och skittråkigt.

De få gånger jag är ute på bus så kommer jag på mig själv att tänka "jag kanske ska ta det lite lugnare, killarna kommer ju hem imorgon. Det är inte värt att vara för bakis". (Och hur kul är man om man mitt i partajandet ens tänker den tanken?!)

Ööööh, nu i självrannsakans stund ställer jag mig frågan: "har man någongång i bakis och skakisens stund när man legat i soffan med illamående och huvudvärk tyckt att det var värt det?"

Ganska exakt varje helg lovade jag mig själv att aldrig mera dricka.

Och varje kommande helg konstaterade jag att det var skitkul att parta och umgås med kompisar och nya och gamla bekanta. Självklart är det värt en dag i bakrusets tecken! Nu också!

Ja, jag har relativt små barn. Och? Skulle de ens märka om jag var lite tröttare än vanligt en lördag? Mitt samvete skulle ändå tvinga mig till att besöka lekplatser, fixa mat och vara barn-social. Ju sämre jag mått desto präktigare mor har jag blivit.

Slutsats: barnen mår bra av att deras mor får festa loss emellanåt!

Det är klart att jag är glad att vara vuxen. Frågan är bara om jag är glad att vara tant. För det är nog precis det jag blivit. Jag dricker två, kanske tre, glas rödvin på fredagkväll innan jag går och lägger mig. Jag är trött, uttråkad och tänker efter före.

Jag är politiskt korrekt. Och jag är urtråkig.

Jag trodde jag skulle bli en skrattande morsa. Istället har jag blivit en förmanande morsa.

Jag trodde jag skulle bli en kul vuxen. Istället har jag blivit en klok vuxen.

Det är inget fel med det. Tvärtom är det positiva egenskaper. Men jag behövde kanske inte ha rensat bort skrattet och det roliga och bara bli förmanande och klok.

Vardagsvyerna vidgas inte direkt av att det enda jag ser är dagis och Hemköp. Förutom de dagar jag höjer dramatiken genom att ta bilen till Coop Forum eller Willys. Maximal spänning nås när vi hittar en ny och rolig lekplats. Jag ser fram emot ett nämndmöte för att det innebär tid hemifrån.

Vad har hänt med mig?

Det finns så klart praktiska begränsningar. Två stycken: Brist på barnvakter. Brist på pengar.

Man måste kanske inte ha barnvakt för att ha kul? Man måste kanske bara ha roliga kompisar? Får man de vänner man förtjänar?

Så, hade jag bara haft roligare kompisar (ja, flertalet av dem har också hamnat under granskande lupp) så hade det inte varit ett problem. De är alltid, alltid välkomna hit. Vi kan sitta här och lyssna på musik, dricka rödvin och tjöta, sjunga singstar, spela sällskapsspel eller busringa till statsministern. Vad som helst bara jag har skitroligt!

Man måste ha kul ibland! Och ja, så klart har jag kul - ibland! Men alldeles för sällan. Jag längtar efter Bea som försvann. Hon som hade kul idéer och som inte bangade för något. Hon som skrattade så att tårarna rann och magen krampade. Jag saknar hon som var övertygad om att det löser sig. Hon som inte tog ansvar för allt och alla. Hon som var glad och intensiv.

Jag vill forftarande skratta så att magen krampar. Jag vill fortfarande ha vansinnigt kul. Jag vill fortfarande vara "för mycket" så att jag blir jobbig.

Men jag tar väl min blandsaftspersonlighet och gör mig lite kaffe och kollar Nicke Nyfiken. Och idag blir det ju våfflor hos mormor och morfar.

Nej, vad säger ni? Mer kaffe någon? Och ta för guds skull för er av alla sju sorters kakor!

Psst, ta gärna med en flaska rödvin och partycigaretter och kom hit. Jag är alltid hemma. Ta gärna med dig en eller flera kompisar också. Jag BEHÖVER vidga mina vyer och göra nya bekantskaper. Jag är förbannat trött på att vara blandsaft 1+4!