Och än idag kan man höra ekot av en liten räv och en liten hund:

"Du är min bästis Micke!"

"Du är min med Molle. Och vi kommer alltid vara vänner för evigt?"

"Ja, för evigt!"

Micke och Molle. Bland det bästa Disney producerat. Om gränsöverskridande vänskap, tolerans och olikheter. Om hur lätt det är att hålla sig til "de sina", till det kända, men hur berikande det kan vara att vidga sina vyer. En vänskap som trotsar allt.

Micke och Molle orsakade snyftkalas hos mig som 6-åring när jag först fick se filmen med kusin Marie och pappa och sedan varje dag i minst ett år framåt då jag lyssnade på kasetten jag fick i julklapp.

Nu, 30 år senare, sitter jag och tittar på samma film men med annat sällskap. Jag och min äldste son snyftar ikapp, vi kramas i soffan och jag försöker hitta svaren på "Varför mamma?".

Svaren är inte busenkla. Och det är svårt att förklara för en femåring att livet inte bara är gott. Ibland är världen för svart eller vit. Men Micke och Molle är inte medvetna om detta som barn. De träffar någon de gillar, någon som är snäll, någon de har roligt med. Resten är oviktigt - och inte ens värt att notera. Så fungerar barn, oavsett om det är barn i form av tecknade djur eller om det är små människobarn. Någonstans på vägen förstör vi våra barn. Vi förvandlar dem från öppensinnade nyfikna små människor till cyniska skeptiker som ska värdera allt som sticker ut.

Jag älskar Micke och Molle. Och jag älskar att mina barn fortfarande är så små så att det ännu är helt obegripligt att någon har åsikter om hunden och rävens vänskap.

Alla vuxna borde se Micke och Molle och tänka över filmens sensmoral och rannsaka hur vi själva lever. Kanske kan det vara värt att släppa in Micke i våra liv. Kanske ska vi inte vara så skeptiska mot honom? Kan det vara så att vi t.o.m får ut något själva genom att våga möta räven? Och framförallt, vi låter väl våra lilla hund få leka med den lilla räven - trots att de på ytan verkar annorlunda.

Jag torkar tårarna ur ögonvrån och hör inom mig ord jag hört hundratals gånger förr, men som fortfarande berör mig lika starkt:

Och än idag kan man höra ekot av en liten räv och en liten hund:

"Du är min bästis Micke!"

"Du är min med Molle. Och vi kommer alltid vara vänner för evigt?"

"Ja, för evigt!"

Återigen är det patetiska, självgoda, osäkra curlingföräldrar som står överst på min lista över "saker att ogilla".

Jag är så förbannat less på alla prins- och prinsessföräldrar. (förstår inte ens varför man som vuxen hänger kvar i någon slags omoget disneyskimmer och vill ha prinsar och prinsessor till barn. Patetiskt!!)  De som har helt ofelbara barn och barn som aldrig behöver ta konsekvenser för någonting överhuvudtaget.

Vem som bestämmer i en småbarnsfamilj borde vara en självklarhet. De allra flesta av oss vuxna vet att barn inte är kapabla att fatta några större beslut. Att barn successivt måste få ökat ansvar med ålder och mognad. Men att de som små barn inte är mogna. Just därför har människobarn föräldrar som lär dem livet i minst 18 år.

Visst ska barnen få gå igenom sina olika frigörandefaser. Men inte ska man vara det som styr så att de vuxna rättar sig efter barnets senaste nyck.

Jag stör mig så kopiöst på alla curlade barn. Där man som förälder missuppfattat det här med pedagogik och överlämnar ett ansvar på barnen att besluta om saker som de inte kan axla. Ett barn är ett barn. Det kan inte fatta beslut för hela familjen. Det vill gärna däremot. Men det är en annan sak.

Ansvar ska barn lära sig tidigt. Ett socialt ansvar; hur man uppför sig, hur man är en bra kompis, vad som är socialt accepterat. Ett ansvar för att städa sitt rum, att duka av efter sig, att göra sitt bästa för att torka upp när man sölar, att hänga upp sina jackor etc. Men INTE ett ansvar att fatta beslut för hela familjens räkning.

Men alla dessa curlade barn som efter lite ståhej får sin vilja igenom för att "det är så tråkigt att bli osams". Ja, det är skittråkigt! Men nödvändigt.

Vad blir det av de här bortcurlade barnen som styr och ställer med sina föräldrar när de kommer upp i tonåren? Vem sätter gränser för dem då? Och hur populära blir de i skolan när de inte kan ta ett nej utan ska ha sin vilja igenom till varje pris. De lär inte ha ett entourage av vänner omkring sig precis..

För så funkar inte livet. Kompromisser, kompromisser och kompromisser. Det går stora delar av livet ut på. Det är det som gör oss till sociala genier i jämförelse mot de andra däggdjuren. Att se varandras behov och mötas. Att vara lyhörd.

Idag har min äldste son varit på sin bästa kompis barnkalas på lek- och buslandet. Hans kompis, låt oss kalla honom Aydin, har flyttat till ett annat bostadsområde och börjat ny förskola. Hans mamma var inte riktigt förtjust i hans nya vänner. De slåss och retar Aydin för att hans namn inte klingar svenskt. Det stör dem också att Aydin blandar turkiska och svenska hemma när han pratar med sina fyr- resp femspråkiga föräldrar.

Innan Aydin flyttade till nya området hade han aldrig reflekterat över att han utseendemässigt skiljde sig från stora delar av kompisarna på förskolan. Nu vet han. Och nu funderar han. Ständigt får han höra att han är "fel".

Min äldste son var den enda på kalaset av Aydins "gamla" kompiskrets. Resten kom från den nya. Min son kände alltså bara Aydin. Men på en femårings sätt så började han att prata med killen bredvid honom och lade handen på hans axel, i  vad på hans förskola kallas för polareklappen. Killen skriker åt honom: "släpp mig din idiot!" och knuffar min son av stolen.

När det är dags för fri lek så skriker tre av Aydins "kompisar" att min son inte får vara med för att de inte känner honom och att han ska sticka därifrån. De boxar (ja BOXAR) honom i ansiktet. Men med en 5-årings iver så vägrar min son, trots att han är ledsen, att sticka utan VILL vara med sin bästis som fyller år. Då knuffar de honom och åker sedan efter honom nerför rutschkanan för att sätta fötterna i ryggen på honom. Medvetet och planerat. Så här håller det på. I två timmar.

Det hjälper inte att Aydin säger att min son är hans kompis. Det hjälper inte att Aydins pappa säger till.

Nej, jag ÄR verkligen INTE överbeskyddande mot mina barn. Nej, jag tror definitivt INTE att mina barn är felfria.

Men jag vet EN sak, och det är att de är justa barn.

Jag vet att mina söner aldrig skulle säga till något "nytt" barn att han/hon inte får vara med.

Jag vet att de aldrig skulle boxa någon i ansiktet.

Jag vet att de aldrig skulle knuffa någon av stolen med orden "idiot" (vars innebörd de inte ens känner till).

Jag vet att de aldrig medvetet skulle åka på någon i rutschkanan.

Rent känslomässigt reagerar jag reflexmässigt och tänker "jävla skitungar". Men jag vet ju att det inte är barnens fel. De är sex år! Det beror med stor sannolikhet på att föräldrarna inte sätter gränser. Att toleransen för det egna barnets uppförandet är alldeles för stort. Att vägran att inse det egna barnets brister är långt tydligare än omsorgen för barnen runt omkring.

Jag är så jäääävla trött på curlingföräldrar. Vem tror de att deras dåliga föräldraskap gagnar? Inte gagnar det dem själva. Och det gagnar definitivt inte deras barn. Deras barn blir nämligen barn som inga andra barn vill leka med. Och deras barn blir barn som andra föräldrar starkt ogillar.

Stå upp för fasen! Visa vem som är vuxen! Visa vem som står för normen i familjen. Visa dig som en god förebild! Dina ord går vidare till dina barns munnar. Ditt icke-agerande ger ditt barn ett spelrum det inte är moget att hantera.

Ditt barn är säkert, liksom mina, helt perfekt. Men ditt barn är säkert inte, precis som mina, felfria.

Lär dem rätt, lär dem fel, lär dem kamratanda och lär dem vad som är socialt accepterat eller ej.

Att curla ungar är bara ett modernt uttryck för att inte ta socialt ansvar för sina ungar. Och du kan aldrig komma ifrån att det är upp till dig som förälder att göra dem till BRA ungar!!! Du, liksom jag, kan aldrig vara felfri. Men du, liksom jag, kan ta ditt föräldraansvar, använda ditt intellekt och sunda förnuft och göra det bästa du kan.

Återigen får jag tacka Xecute för inspirationen.  

För en tid sedan dejtade jag en kille. Trevlig, rolig, snäll, charmig. Jättefin på alla sätt och vis. Men..man behöver inte dejta en korean eller nigerian för att se att det finns kulturkrockar. Vi hade helt enkelt olika kulturer trots att vi kom från liknande uppväxtförhållanden, båda är etniska skandinaver och från mellanstora städer.

En av hans fasor var om något av hans barn skulle visa sig vara homosexuell  när det växte upp. Jesus vilken debatt vi hade. Blev jag förbannad på honom? Nää, det blev jag inte. Förvånad? Absolut. Chockerad? Ja, faktiskt.

Jag ska inte överdriva, det var inget trauma. Men det var en liten käftsmäll faktiskt.

Däremot blev jag förbannad på mig själv!

Jag har i så många år arbetat och umgåtts med människor där vi alltid, alltid talade om allas lika värde att jag blivit så jävla naiv att jag trodde att Sverige blivit så modernt och upplyst att alla tänkte likadant. Att det bara var ointelligenta puckon som tänkte annorlunda. Vi såg oss inte som präktigt politiskt korrekta. Åtminstone jag trodde att de allra flesta var som oss.

Rättvisa, jämlikhet, jämställdhet. Diskriminering pga av klass, kön, etnicitet, religion, ålder, handikapp och sexuell läggning användes i så många texter att jag stirrat mig blind. Och kunde tillsammans med multiplikationstabellen dragit detta om jag blivit väckt kl 4 på morgonen. Innan kaffet till och med.

Jag minns att jag sa till honom: "fattar du vad du säger? Min ena son är autistisk och kommer kanske aldrig ens att prata - än mindre hitta någon att älska. Och du är rädd för att din son eller dotter ska älska och bli älskad av någon av samma kön? Lite perspektiv tack! Var lycklig om dina barn är älskade, så länge de är lyckliga!"

Men det var tanken på sonen med en kille i sängen som äcklade honom. Hahahahahaha! Ursäkta mig, kom inte och sig att tanken på någon av dina döttrar i sängen med en kille inte äcklar dig?

Och VEM tycker egentligen inte att det är lite äckligt att tänka detaljer kring en nära släkting som har sex - oavsett VEM partnern är.  

Mina söner är naturligtvis, likt alla människor, sexuella varelser. Men nog kommer jag att undvika detaljerade tankar kring deras framtida sexliv.

Mina söner får älska vem de vill. Så länge förhållandet bygger på kärlek, ömhet och respekt. Så länge den de älskar är snäll mot honom och gör honom lycklig - och tvärtom. Om personen heter Fia, Muhammed, Lorena, Pekka, Gustav eller Fatma, det skiter jag i. Bara mina barn är lyckliga!!!

Och en sak lärde jag mig, Sverige har mycket att jobba med. Jag är glad över att bo i Sverige. Och jag vill också vara stolt. Jag vill att Sverige ska vara ett föredöme. Om jag får bestämma så ska vi inte nöja oss förrän vi har fått alla som bor här att visa respekt, acceptans och förståelse för vår omgivning.

  Den senaste veckan har jag gnällt över allt och alla. Jag har fått stöttning av vänliga människor som vill mig väl. Vilket har styrkt mig ännu mer att jag har rätt i mina hårda omdömen.

1. Särskilt hård har jag varit på Neuropsykiatriska teamet som inte kunde ge min son en ny tid när jag var tvungen, ja tvungen, att lämna återbud till den djupt efterlängtade tiden vi äntligen fått.

Jag svor över dåligt bemötande och för långa väntetider.

AJ! Jag fick ge mig själv en hård bitchslap.

Idag, bara två (var)dagar efter förra kallelsen kom en NY kallelse! Och vi ska få komma dit ÄNNU TIDIGARE än vad som först utlovats.

Jag jublar för att jag hade fel. Men ångrar bittert alla mina hårda ord. Kanske tolkade jag i ren besvikelse in saker som egentligen aldrig uttalades? Och skitsamma, jag hade i alla fall fel, eller så hade damen jag pratade med det. Och det kvittar - för vi har fått en ny tid!!!!!!!!!

2. Jag gnällde över min sons fotbollstränare som inte hade någon (enligt mig) strukturerad träning. Jag tuffade till mig på bloggen om att jag minsann skulle visa vart skåpet skulle stå. Och raljerade över hans oförmåga.

Eheehrrrrm.

Idag frågade tränaren mig om jag kunde tänka mig att vara tränare tillsammans med honom. Hahahahaha! Där kom bitchslap nr due på mig själv.

Jag kan ju inte vara tränare! Jo, rent teoretiskt kan jag. Jag har både utbildning och erfarenhet. Men rent praktiskt är det problematiskt. För är jag tränare innebär det närvaroplikt. Och det kan inte jag garantera eftersom jag måste ha barnvakt till lillebrorsan (som visserligen skulle älska att delta i träningen. Frågan är bara hur många andra som skulle älska det.....).

Men det var väldigt lätt för mig att gnälla över honom.

Dagens läxa är nu att anamma det jag i en blogg krävde av andra häromdagen, nämligen att "tänka först och tala sen!".

Skäms som en hund och ger mig för säkerhetsskull en tredje bitchslap. Samtidigt som jag dyrt och heligt lovar att aaaaaaldrig mer.... Ja, eller nåt...

Läste ett inlägg av Xecute idag där hon pratade kvinnoförtryck och föråldrade och förvanskade traditioner.

Genast kom "Anonym" (naturligtvis) in och kommenterade det hela med "kommer ni hit så ät vår mat blablabla". 

Så nu sitter jag här och funderar över köksbordsrasismen. Den farligaste av dem alla. Och hur lätt det är att prata "vi och dom", vår kultur kontra "deras" kultur.

Men vad är kultur? Och vems är kulturen?

Till exempel: att förskjuta släkten för att en kvinna blir gravid utanför äktenskapet. Vilken kultur är det?

Är det vår kultur?

Nej, jag tycker inte det.

Ändå hade jag när jag arbetade i äldreomsorgen ett par vårdtagare som vägrade träffa sin barnbarn resp barnbarnsbarn för att de hade vad den ena kallade bastarder och den andra för horungar. De var etniska svenskar. En från norra bohuslän en från skaraborg.

Men inte fan är det MIN kultur!

Lika lite som att det är min kultur att det invandrade parets dotter förskjuts för att hon träffar en svensk pojkvän.

Är det "deras" kultur?

Inte fan är det det!

Det är precis som med de etniskt svenska åldringarna en mycket liten klick som anammar denna kultur. Mest av skam och rädsla inför andras åsikter, med andra ord; alltså av feghet.

Kommer "de" hit får de fan äta vår mat!

Vad är vår mat?

Jag ingår inte i sill och nubbe-kulturen. Jag vägrar äta det. Jag vill ha tillagad fisk.

Dessutom tycker jag att rent brännvin är vidrigt. Surströmming ger mig bokstavligt talat kräksattacker bara vid lukten. Jag skulle aldrig få för mig att smaka på rutten fisk.

Ingen människa har en åsikt om det! Åtminstone blir det inga debatter på nätet om det. Och inga partier bildas pga detta. Varför ska jag då tvinga en hindu att äta nöt. Eller en muslim eller jude att äta fläsk? De kräks också vid tanken.

Hederstänkandet har vi bestämt att det tillhör muslimer, främst i mellanöstern och i afrika.

Hallååååå?

Gott folk, säkert kan er mormor eller mormorsmor vittna om hur de fick skära sig i slidan för att garantera blod på bröllopsnatten. I USA bildas fler och fler kristna grupper "säg nej till sex före äktenskapet". Etniskt svenska pappor (främst) ser i alldeles för stor utsträckning sina döttrar som något de behöver beskydda och vill inte överhuvudtaget tänka på dem som sexuella varelser, medan sönerna får dra i snoppen överallt utan att ett ögonbryn höjs.

Det här vill inte jag ha som min kultur. Den här kulturen tar jag bestämt avstånd ifrån hur jävla svensk eller västvärldstillhörande den än må vara.

För några år sedan uppmärksammades det i hela världen hur en kvinna i  Nigeria stenades till döds pga att hon som frånskild kvinna hade ett förhållande.

För några månader sen i Sverige förföljdes, förtalades och trakasserades en flicka för att hon blivit våldtagen av "fel" person så till den grad att hon fick fly till annan ort.

Detta är ingen kultur jag på något sätt vill bli förknippad med - vare sig den finns i Nigeria eller utanför Örnsköldsvik!

De får väl lära sig språket när de kommer hit!

De ska inte isolera sig utan måste ju lära sig vår kultur!

Ja självklart ska alla GES och TA EMOT möjligheten att lära sig språket i sitt nya land! 

Självklart är segregration, oavsett slag, ett misslyckande.

Men återigen, vilken kultur ska "dom" lära sig?

Min kompis, som under större delen av sin uppväxt, bodde i arabländer pratar usel arabiska. Hon gick i svensk- eller engelskskolor och firade midsommar. De umgicks med de andra svenskarna i svenskbyarna.

På sextiotalet när vi behövde arbetskraftsinvandring fick de "hämtade" ofta bo i tilldelade bostadsområden. Kvinnor (ÄVEN de svenska) var nästan uteslutande hemmafruar då. Hur skulle de kvinnorna lära sig svenska? Placerade med sina landsmän och utan kontakter i svenska arbetslivet?

Hur komplicerat är det inte för analfabeten som flytt från sitt hemland som inte kan skriva eller läsa sitt hemspråk att lära sig att skriva, läsa och förstå ett nytt språk?

Fortfarande är kvinnor med somaliskt ursprung de som har de allra allra tuffast att komma in på svensk arbetsmarknad. Att träna SFI-fraser på konsum ger inte ett så nyanserat språk.

Är kanske "vi" i "vår kultur" rentav en bidragande orsak till problematiken?

Det är lätt att raljera. Det är mycket mer ansträngade att tänka i nyanser.

Vi ska passa oss väldigt noga när vi kräver att "dom" ska anpassa sig efter "oss".  Vem  är "dom"? Att bunta ihop eritrianer, saudiaraber, greker, chilenare, indier, koreaner, finnar och libaneser är så ointelligent att det är svårt att bemöta.

Och för mig finns inget tydligt "oss".

Jag vill inte bli förknippad med de människor som kallade den våldtagna flickan för hora.

Jag vill inte tvingas äta saker jag tycker är äckliga.

Jag vill inte bli tilldelad en kultur jag inte kan stå för.

Så blanda inte in mig i skiten!

Funderar kring det här med anställningsintervjuer. "Många bollar i luften" och "spindeln i nätet" låter för mig väldigt klichéartat och jag skulle inte välja de omdömena om mig själv. Men när arbetsgivaren själv utformar en annons med dessa kravspecifikationer, är det uttryck man förväntas använda då?

Hur proffsig ska man vara? Ska man vara så proffsig att man blir distansierad och inte visar sin personlighet? Eller ska man visa sig själv och anses för personlig?

Sunda förnuftet används, och arbetsförmedlingen och bekanta ger tips om hur man ska vara för att vara "rätt". Men vad är "rätt" när alla arbetsgivare är olika? Det är ju individer som anställer - inte en databas med resultat av svaren från ett frågeformulär. Även om det i vissa fall nästan är så. Löjliga problemlösartest och personlighetsfrågor som inte säger mycket om hur en person faktiskt fungerar i praktiken, eftersom de flesta "med alla hemma" har vett på att förstå ungefär vad de är ute efter för svar.

Och hur glider man undan på familjefrågorna som ställs så diffust att de inte kan anses som diskriminerande? Man kan ju inte ljuga om barn och civilstånd. Man kan heller inte, om man är intresserad av jobbet vill säga, säga att det inte är intressant fakta för jobbet...

Och det som gör mig fantastisk hos en arbetsgivare kan ha motsatt effekt hos en annan.

Jag kan bara vara mig själv så klart, och hoppas på att jag faller dem i smaken. Och så kan man ju alltid hoppas på att alla andra intervjuade är riktiga puckon..

I kampen om jobben har man hundratals ibland tusentals rivaler. Att ens komma så långt som till en anställningsintervju är sällsynt - och beror nog mest på tur. Nä, jag förringar absolut inte min person eller kompetens. Men om jag som arbetsgivare bland de 50 första hittar 10 intressanta sökande så skulle jag inte gå igenom resten - åtminstone inte med samma glöd som när jag påbörjade urvalet.

Så nu ska jag på anställningsintervju för ett jobb jag verkligen, verkligen vill ha. Det var längesedan jag sökte ett jobb med känslan av "WOW" utan mest för att man måste. Nu har "wow" resulterat i intervju. Hade jag inte känt "wow" hade jag varit coollugn och hoppats på det bästa. Men nu när hela min kropp bara skriker: "VILL HA, VILL HA, VILL HA!" då är det svårt att vara helt cool.

Åh, vad jag vill! Och åh, vad jag hoppas! Måtte de andra sökanden vara otrevliga, ointresserade, inkompetenta puckon!

I krig och kärlek är allt tillåtet sägs det. Helt fel, tycker jag. Men när det gäller jobbsökande, DÅ får man tänka precis vad man vill om rivalerna som är ute efter det du vill ha.

Less, less, less. Till förbannelse. Samma sak varje dag. Jäpp, jag har "en sån där dag".

Sitter och är förbannad på Trissreklamen - trots att jag inte ens sett den på evigheter.

"Plötsligt händer det!"

Vad? VAD? VAD är det som händer så jävla plötsligt? Inte har jag vunnit några miljoner och i övrigt händer inte ett skit plötsligt här!

Samma sak varenda dag! Dag ut och dag in, vecka efter vecka.

Och så är jag förbannad på en anhörig som låter sig så starkt styras av Jantelagen att hon inte vågar rekommendera mig för ett jobb hon vet är ledigt. Trots att hon vet att jag är duktig i det yrket. Nä, hon är rädd för att det ska "se illa ut" när hon rekommenderar mig. Gaaaaaaaaah! Om inte en av dem som känner dig bäst i hela världen kan lämna sina garantier utan att det är trovärdigt, VEM kan då göra det?

Och så är jag arg för att mitt hem ser ut som att jag har haft en mycket lokal variant av stormen Gudrun här hemma och för att jag bara inte ids ta itu med det.

Jag är förbannad på att arbetsförmedlingen kräver in uppgifter som jag lämnat långt oftare än de kräver, men inte noterat det utan kräver in nya. Och det hade väl varit ok om det inte varit så att de nonchalerat mina mail och telefonsamtal om önskan att få en planerad träff med en handläggare..

Och så är jag förbannad på att neruopskykolog-teamet i Uddevalla aldrig hör av sig - fast att de skulle gjort det för längesedan. Och att jag aldrig lyckas pricka in deras telefontider.

Jag veeeet, det är bagateller i livet - och jag kommer inte att minnas denna ilska om tre månader.

Men det skiter jag i.

För idag är jag rasande. Och allra mest förbannad är jag på Triss som vräker ur sig att "plötsligt händer det".

Plötsligt, my ass!

Till Åsa: Jag ber om ursäkt, det blev bara en falukorv denna eftermiddag! :)

"Ibland passerar jag McDonalds på helgerna och tittar in på alla patetiska helgpappor som tar med sina barn dit som det ultimata nöjet," sade en kille på dryga 35 år som själv var helgpappa.

När jag var dryga 20 fick jag ett bra jobb. Jag hade inte så bra betalt. Då. Men det hade flera av arbetskamraterna jag umgicks med. Skitglad över att få vara med i "coola gänget" behöll jag alltför många åsikter för mig själv. I alla fall innnan jag insåg att coola gänget inte var ett dugg coolare eller smartare än vad jag var..

I coola gänget ingick en som själv kallade sig helgpappa. Han var kul och trevlig. Men ack så felplacerad. Ofta pratade han om sin uppväxt i förorten. Han var ett arbetarbarn. Ja, utan tvivel var han det. Då. Nu representerade han, som tjänsteman, arbetarna. Helt ok så klart. Om det inte varit så att han hade en nedlåtande attityd till människorna han företrädde - och därmed också till sig själv (även om jag betvivlar att han kommit så långt i självanalysen). I tanken var han socialist. I praktiken var han elitist.

"Jag tar bara med mitt barn ut på "riktiga" krogar för att äta. Bara jävla losers går på McDonalds med sina barn."

Han som hade en fet lön för att företräda de människor som inte har det borde kanske ha tänkt till lite. Han hade tillgång till lönestatistik för samtliga fackförbund inom LO och flertalet inom TCO och SACO.

Han borde veta att ett restaurangbiträde, en butiksanställd, en städare, ett vårdbiträde förmodligen sällan (eller aldrig) har råd att gå ut och käka. Sannolikheten att de också ska ha råd att ta med sig sina barn är väldigt liten.

Han borde, som förälder, veta att barn är olika. Om hans barn nu råkade vara ett extremt lugnt barn som tyckte det var ok att sitta stilla på en krog och först vänta på att beställa, sedan vänta på maten och sedan utan pirr i benen äta maten, så är det ytterst få barn som är så.

Vilken jävla loser jag är!!! Om jag ska tro att hans sanning är den rätta sanningen alltså.

Om jag tog med mina barn ut på krogen för att sitta och vänta på mat (som de med stor sannolikhet ändå inte skulle äta) sedan kräva att de sitter stilla och äter (för att inte störa övriga, eventuellt intoleranta, matgäster) så skulle de se det enbart som ett straff. Ingen av oss skulle kunna njuta av måltiden vi betalat dyra pengar för.

Snabbmat är inte heller billigt. I förhållande till vad du faktiskt får för det är det jäkligt dyrt. Men, om man bortser från kvalité och smakupplevelser, så är det fortfarande väldigt mycket billigare än vad "vanliga" restauranger håller för priser. Barnen behöver inte vänta på maten någon längre stund. Efter maten kan de leka och hoppa och stoja hur mycket de vill. Dessutom tillsammans med massa nya lekkompisar.

Men egentligen så ska inte texten handla om vad barnen tycker är roligt, det var en parantes.

Jag blir förbannad på att denna person som i sina utredningar och texter var så jävla politiskt korrekt och hade så många visioner levde i en verklighet som inte återspeglade särskilt mångas verklighet. Och han hade mage att se ner på dem som ansträngde sig för att hitta på något med sina barn. Något som dessutom kostade (för många) alldeles för mycket pengar.

Folk får gärna göra klassresor hit och dit och fram och tillbaka precis hur mycket de själva vill och önskar. Men var ärlig mot både dig själv och omvärlden. Tycker du att människor som inte har pengar är losers, ja då ska du nog söka dig till ett annat parti..