Återigen är det patetiska, självgoda, osäkra curlingföräldrar som står överst på min lista över "saker att ogilla".

Jag är så förbannat less på alla prins- och prinsessföräldrar. (förstår inte ens varför man som vuxen hänger kvar i någon slags omoget disneyskimmer och vill ha prinsar och prinsessor till barn. Patetiskt!!)  De som har helt ofelbara barn och barn som aldrig behöver ta konsekvenser för någonting överhuvudtaget.

Vem som bestämmer i en småbarnsfamilj borde vara en självklarhet. De allra flesta av oss vuxna vet att barn inte är kapabla att fatta några större beslut. Att barn successivt måste få ökat ansvar med ålder och mognad. Men att de som små barn inte är mogna. Just därför har människobarn föräldrar som lär dem livet i minst 18 år.

Visst ska barnen få gå igenom sina olika frigörandefaser. Men inte ska man vara det som styr så att de vuxna rättar sig efter barnets senaste nyck.

Jag stör mig så kopiöst på alla curlade barn. Där man som förälder missuppfattat det här med pedagogik och överlämnar ett ansvar på barnen att besluta om saker som de inte kan axla. Ett barn är ett barn. Det kan inte fatta beslut för hela familjen. Det vill gärna däremot. Men det är en annan sak.

Ansvar ska barn lära sig tidigt. Ett socialt ansvar; hur man uppför sig, hur man är en bra kompis, vad som är socialt accepterat. Ett ansvar för att städa sitt rum, att duka av efter sig, att göra sitt bästa för att torka upp när man sölar, att hänga upp sina jackor etc. Men INTE ett ansvar att fatta beslut för hela familjens räkning.

Men alla dessa curlade barn som efter lite ståhej får sin vilja igenom för att "det är så tråkigt att bli osams". Ja, det är skittråkigt! Men nödvändigt.

Vad blir det av de här bortcurlade barnen som styr och ställer med sina föräldrar när de kommer upp i tonåren? Vem sätter gränser för dem då? Och hur populära blir de i skolan när de inte kan ta ett nej utan ska ha sin vilja igenom till varje pris. De lär inte ha ett entourage av vänner omkring sig precis..

För så funkar inte livet. Kompromisser, kompromisser och kompromisser. Det går stora delar av livet ut på. Det är det som gör oss till sociala genier i jämförelse mot de andra däggdjuren. Att se varandras behov och mötas. Att vara lyhörd.

Idag har min äldste son varit på sin bästa kompis barnkalas på lek- och buslandet. Hans kompis, låt oss kalla honom Aydin, har flyttat till ett annat bostadsområde och börjat ny förskola. Hans mamma var inte riktigt förtjust i hans nya vänner. De slåss och retar Aydin för att hans namn inte klingar svenskt. Det stör dem också att Aydin blandar turkiska och svenska hemma när han pratar med sina fyr- resp femspråkiga föräldrar.

Innan Aydin flyttade till nya området hade han aldrig reflekterat över att han utseendemässigt skiljde sig från stora delar av kompisarna på förskolan. Nu vet han. Och nu funderar han. Ständigt får han höra att han är "fel".

Min äldste son var den enda på kalaset av Aydins "gamla" kompiskrets. Resten kom från den nya. Min son kände alltså bara Aydin. Men på en femårings sätt så började han att prata med killen bredvid honom och lade handen på hans axel, i  vad på hans förskola kallas för polareklappen. Killen skriker åt honom: "släpp mig din idiot!" och knuffar min son av stolen.

När det är dags för fri lek så skriker tre av Aydins "kompisar" att min son inte får vara med för att de inte känner honom och att han ska sticka därifrån. De boxar (ja BOXAR) honom i ansiktet. Men med en 5-årings iver så vägrar min son, trots att han är ledsen, att sticka utan VILL vara med sin bästis som fyller år. Då knuffar de honom och åker sedan efter honom nerför rutschkanan för att sätta fötterna i ryggen på honom. Medvetet och planerat. Så här håller det på. I två timmar.

Det hjälper inte att Aydin säger att min son är hans kompis. Det hjälper inte att Aydins pappa säger till.

Nej, jag ÄR verkligen INTE överbeskyddande mot mina barn. Nej, jag tror definitivt INTE att mina barn är felfria.

Men jag vet EN sak, och det är att de är justa barn.

Jag vet att mina söner aldrig skulle säga till något "nytt" barn att han/hon inte får vara med.

Jag vet att de aldrig skulle boxa någon i ansiktet.

Jag vet att de aldrig skulle knuffa någon av stolen med orden "idiot" (vars innebörd de inte ens känner till).

Jag vet att de aldrig medvetet skulle åka på någon i rutschkanan.

Rent känslomässigt reagerar jag reflexmässigt och tänker "jävla skitungar". Men jag vet ju att det inte är barnens fel. De är sex år! Det beror med stor sannolikhet på att föräldrarna inte sätter gränser. Att toleransen för det egna barnets uppförandet är alldeles för stort. Att vägran att inse det egna barnets brister är långt tydligare än omsorgen för barnen runt omkring.

Jag är så jäääävla trött på curlingföräldrar. Vem tror de att deras dåliga föräldraskap gagnar? Inte gagnar det dem själva. Och det gagnar definitivt inte deras barn. Deras barn blir nämligen barn som inga andra barn vill leka med. Och deras barn blir barn som andra föräldrar starkt ogillar.

Stå upp för fasen! Visa vem som är vuxen! Visa vem som står för normen i familjen. Visa dig som en god förebild! Dina ord går vidare till dina barns munnar. Ditt icke-agerande ger ditt barn ett spelrum det inte är moget att hantera.

Ditt barn är säkert, liksom mina, helt perfekt. Men ditt barn är säkert inte, precis som mina, felfria.

Lär dem rätt, lär dem fel, lär dem kamratanda och lär dem vad som är socialt accepterat eller ej.

Att curla ungar är bara ett modernt uttryck för att inte ta socialt ansvar för sina ungar. Och du kan aldrig komma ifrån att det är upp till dig som förälder att göra dem till BRA ungar!!! Du, liksom jag, kan aldrig vara felfri. Men du, liksom jag, kan ta ditt föräldraansvar, använda ditt intellekt och sunda förnuft och göra det bästa du kan.

 

riesling

15 maj 2010 22:03

Bra där! På dom!
Jag håller med dig och kan då verkligen inte säga eller skriva det bättre! Keep up the good work!

http://riesling.bloggplatsen.se

 

Kristin

15 maj 2010 22:18

Va fan?!?!?!
Jag gråter i hjärtat när jag tänker på hur stackars Osman måste ha känt. Jävla ungar! Dom slutar alltså inte ens när farsan säger ifrån? Det är för fan skandal! Nä, jag blev för arg för att komma på nåt vettigt att skriva. *säger fula ord*

http://littlemissred.blogspot.com

 

Bea

15 maj 2010 22:35

Riesling tack! När det gäller curlande föräldraskap tar orden aldrig slut... ;) Skulle förresten kommentera din Mus-ketörstory men blev chattinbjuden och kom av mig. Så jag skriver här. Hahahaha! Men beklagar din dotter så klart. Men jag förstår preciiiis hur du tänker.

Kristin, ja det sved i ett modershjärta. Men han tog det rätt bra. Och (tyvärr) förr eller senare kommer ju sådana smällar. Jag är mest glad att han, trots sina brottarkunskaper, inte "hämnades" utan istället försökte ignorera dem och leka med de snälla istället. Då känner jag att JAG har lyckats. Osman är bra! Inte felfri, men BRA! Men jag har sagt många fula ord i eftermiddag. Tyst. Men mest har det varit föräldrarna som är måltavla.. ;)

http://aretsmama.bloggplatsen.se

 

Lena

16 maj 2010 12:14

@&asdö½½§++?£££"@@@@@@@@@@@@ ~~~~~

Sorry, kan tyvärr inte uttrycka mig bättre just nu! Men håller med dig helt och hållet! Även jag har varit fruktansvärt arg under åren som Jenny växt upp på samma sak! Men tycker att jag skördar priset nu när dom "ungarna" (och föräldrarna) inte finns kvar i hennes liv. Kvar är dom goa ungarna med samma eller i allafall liknande regler och synsätt som vi haft. Dom som hälsar när dom kommer, tar av sig jackan, tackar för maten, inte pratar en massa skit om den som inte är där osv... Tyvärr är det ju som du skriver att det är Osman som fick ta den stora smällen den här gången men DU har all anledning att vara stolt över hur han tacklade det!

http://klingemaden.bloggagratis.se

 

Xecute

16 maj 2010 12:18

Visste att jag skulle bli arg. Nu är jag både arg och ledsen! Har enbart fula ord att säga om dessa barns föräldrar. FULA, FULA ORD!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

http://xecute.bloggplatsen.se

 

Bea

16 maj 2010 12:33

Lena, jag ÄR stolt. Jag påstår inte att Osman aldrig slåss - för det skulle vara en ren lögn. Men han slåss inte oprovocerat och med okända barn. Det är dagisgnabb med kända "kompisar" eller med lillebrorsan här hemma. Så som i princip alla barn gör. Så jaa, jag är stolt att han inte föll för frestelsen att vara likadan. Vi har pratat mkt om det idag. För det var smärtsamt. Första gången han fick smaka på "utanförskap". Tack och lov är det fina barn på dagis, brottningen och fotbollen!! Heja idrotten och heja dagisbarnens föräldrar!!!

Åsa, jag har också väldigt många fula ord att (tyst) säga om dessa föräldrar. Dessvärre tror jag att många av dem skulle kunna läsa detta inlägg, hålla med mig - fullstänidigt ovetande om att just de fostrat el snarare icke fostrat ett sånt här barn. För precis som jag sa till Osman: Även om du är ledsen så var inte arg på barnen. Det är deras föräldrar som måste lära barnen hur man är en bra kompis. Om ingen lär dem, så kan de inte veta...

http://aretsmama.bloggplatsen.se

 

Katarina

16 maj 2010 13:17

!!!!!!!
Och vad kommer hända med de ungarna sen undrar jag!?
Bli skötsamma arbetsglada medborgare?!
Nja, vet inte om jag är så säker på det.......
De blir som de andra som kommit ut i arbetslivet nu.
Står med propparna i öronen och lyssnar på musik genom mobilen på arbetstid, och gör allt annat än intensivt arbete!

http://endastgossar.bloggagratis.se

 

Bea

16 maj 2010 14:28

Hehe. Ja, det är bara att hoppas att de har unga och friska föräldrar som kan fortsätta att "rädda" sina barn genom livet - fram till pensionen. För det lär behövas...

http://aretsmama.bloggplatsen.se

 

Kattis

16 maj 2010 19:20

Hej igen!
Tack för din fina kommentar. Jag fick min dotters diagnos efter mycket kämpande och funderande över vad jag "hade gjort för fel". O den fick jag efter att jag gått min utbildning till specialassistent och fick upp ögonen för hur flickor särskiljer sig från pojkar i diagnoser (ibland vill säga). Jag är så fruktansvärt stolt över min tjej, över hur hon hanterar allt, hur långt hon har kommit i sin utveckling, hennes temperament som driver mig till vansinne, men hon ger aldrig upp! Hon har ADD/Asperger, Dyslexi med svåra språkstörningar, samt ett ovanligt hudfel... Min son utreds för dyslexi till att börja med, han har vissa ADHD tendenser men i mina ögon inte tillräckligt för att han ska behöva ha en diagnos.
Jobbar med detta gör jag för det är det jag är bra på, ibland är jag helt slut när jag kommer hem, ibland undrar jag om jag gör någon skillnad ens... Men jag älskar mitt jobb!!! Inget altare skulle jag vilja ha, för jag e bara människa o jag brister där ibland jag med, ingen är perfekt och tur är det!
O din blogg, oj oj oj, sedan jag hittade läser jag den för du kan verkligen skriva så det berör... Underbart!

http://cateyes.bloggplatsen.se

 

Bea

16 maj 2010 19:55

Var inte så blygsam Kattis! Folk som kämpar på som du är bannemig värda ett altare!!!!
Och tack för dina superfina ord.

http://aretsmama.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Livet som autistförälder del 20468, typ. Jävla förbannade byråkrati    Eller ”jävla förbannade brist på förståelse”   Att mötas av byråkrati och blanketter är surt. Men att mötas av argumentet "så har många det" när man vänder sig...

Ikväll är det ett år sedan min "en gång svägerska, alltid svägerska", extralillasyster och djupt saknade vän med det bubblande skrattet somnade ifrån jorden och lämnade oss kvar, i förtvivlan. Jag är säker på att jag såg världen mörkna lite den kvä...

      Med förtvivlan i bröstet skriver jag nu att en mamma och en pappa har mist sin älskade dotter. En alldeles för liten gosse med rött hår har inte längre någon mamma kvar. En man har förlorat sin älskade livskamrat efter ett nästan bara p...

Idag har jag gjort något jag inte gjort på minst två år. Jag har varit sorgsen över att Edvin är autistisk. Jag fick mail med filmer och foton av pappa på när mina barn var små. Alltså riktigt små, max två-tre år. Så söta! Och så små. När jag tit...

Min blogg snittar på fem läsare dagligen.     (Och all eloge och tacksamhet till dessa enträgna människor som besöker en blogg som inte bloggas på. Tack till er!)   Men nu.....! Det är helt fantastiskt! För första gången är det inte en egotri...