Det finns 2 dagar av 365 möjliga detta året då jag inte är anträffbar för världen. Det är dagar som om de skulle avbokas skulle ställa till mycket besvär för inblandade och mycket besvikelse för mig. Det är dagar planerade sedan 5 år tillbaka - med hundratals inblandade.

I ett drygt år har jag gått och väntat på att min yngste sons remiss till Neuropsykiatri-teamet ska hamna överst i högen. Idag fick jag kallelse. Fullkomligt överlycklig insåg jag att NU, nu är det nära tills diagnosen är ställd.

Även om barnpsykologer, specialistpsykologre och läkare är rätt säkra på att det handlar om en grav ADHD och en lindrig autism så ville man (inkl jag) att det skulle utredas ytterligare "av de bästa av de bästa" för att få fram en så exakt diagnos man kan få på en fyraåring.

Den dagen diagnosen är ställd får skrutten mycket större rättigheter. Han får en helt ny värld av möjligheter. Som jag har väntat på denna kallelse.

Och så besviken jag blev när jag bläddrade till sidan 2 (av 34) och såg att av alla dagar som året har så är han kallad till den ena dagen av två som jag inte kan.

Jag ringde så klart omedelbart och bad om att få en ny tid. Men icke! Så enkelt är det inte.

Hon upplyste mig dessutom om att tiden endast är ombokningsbar EN GÅNG - sen är vi ute ur systemet.

"Om vi skulle bli sjuka nästa gång då?" frågade jag, inte ironsiskt, utan som en seriös fråga. Jag menar ALLA med små barn vet ju att det inte precis är ovanligt med sjukdom.

"Ja det skulle ju vara oturligt för er det" svarade hon.

Med andra ord; vi är borta då!!!

Jag skulle naturligtvis inte ge mig med det, utan skulle tjatat mig in ändå - men inställningen! Bemötandet! Herregud!

Jag undrade när hon trodde att Edvin skulle få komma in nästa gång.

"Jaaaadu! Ja nu börjar det ju om. Så räkna inte med något inom första halvåret!"

Så kan det vara... Kvinnan som aldrig är upptagen prickade in just denna dag av alla dagar att vara just upptagen. Men...lillskrutten mår bra. Och vi har klarat oss bra hittills. Hans dagis är fantastiskt. Chefen för specialpedagogerna är fantastisk. Så det går ingen nöd på oss. Kanske borde jag inte vara så besviken..

http://aretsmama.bloggplatsen.se/2010/01/29/2471672-varfor-duger-inte-min-yngste-son-for-mig/

När jag var gravid första gången fick jag mina vänner och bekanta att lova att ta fram en k-pist och antingen skjuta mig eller sig själva om jag blev en sådan där äckelmorsa. Det var skonsammare än att låta dem dö en långsam död av vansinnig tristess.

Jag lovade nämligen mig själv och alla mina vänner att aldrig, aldrig, ALDRIG bli en sån där morsa som bara pratade blöjbyten och tänder och amning och sovande.

Jag höll det löftet i ungefär...noll minuter. Först är ju upplevelsen att man faktiskt fått ett barn överväldigande. Och varje människa med sunt förnuft ställer ju faktiskt intresserade eller artiga frågor till de nyblivna föräldrarna. Helt ok.

Men sen då?

Jo jag tror att jag var precis lika puckad och vidrig som jag lovade mig att aldrig aldrig bli!  

För visst tyckte jag att mina barn var det mest fantastiska som hänt mig. Och visst är det därför svårt att låta bli att tråka ut omgivningen med att de kryper eller säger första ordet eller så.

Men det är inte hela sanningen. Sanningen är att man blir ett pucko när man går hemma. Hjärnan slutar fungera. Det enda man har i huvudet är "vem matade jag senast?" "Vem bytte jag på nu?" "När är det dags att äta?" "vilken av dem sov nu?". Det + att man är fullständigt slut av att genomsnittligt sova 3 tim/dygn i månader.

Och ärligt talat, vad får man för stimulans?? Mamma- och pappagrupper? öppna förskolan? Jo tjenare, det enda som diskuteras där är barn. Barn, barn, barn!!! Och kanske en radhusrenovering.

Aktuellt och Rapport? Skojar du? Fick man överhuvudtaget någon tid över för TV så var det inte nyheter som hjärnan ändå inte var kapabel att ta till sig som stod högst på priolistan.

Kanske är jag inte gjord att vara bebismamma.

Kanske tycker hela omvärlden att det var uuuuuunderbart de första månaderna.

Det tycker då fan inte jag.

Aldrig sova, bebisskrik som vibrerar i öronen, blodiga och variga bröstvårtor och barn utan språk att umgås med. Tack och lov är jag inte medlem i Menza för där hade jag blivit utkastad ifrån med en raket i häcken om de spenderat längre än tre minuter med mig då...

Människor! När någon i er omgivning får barn; träng er på!!! Tvinga er in i deras hem! Överös dem med information (som de förmodligen ändå inte kan ta till sig), tvinga dem att prata om annat än barnbajs och sovmetoder. Föräldralediga är som barn; de behöver stimulans för att utvecklas. Vi går nämligen i bebisträsket och blir dummare och dummare...

Näpp, jag ska inte ha fler barn!