Vi sitter för tidig middag, Osman, Edvin, Felix och jag. En femåring och två fyraåringar med oändlig energi och miljontals myror i kroppen.

-Vad har ni gjort på dagis idag? undrar jag.

 Osman och Felix börjar viska med varandra och frågar varandra vem av dem som ska berätta. Till slut kommer det fram:

 - Vi har bajsat i handfatet. Båda två. Istället för på toaletten.

Helt opedagogiskt började jag gapskratta - och kunde inte hejda mig. Jag försökte se sträng ut och "tala allvar" men bilden av dessa små gossar som turas om att bajsa i handfatet medan den andre håller vakt blev för mycket. För roligt! Och för äckligt!

Till slut fann jag mig i alla fall och blev sträng och tillrättavisande och frågade vad som hände då. Vad (den stackars) förskolepersonalen sa.

Svaret som kom då var inte fullt lika underhållande:

- Vi skyllde på några andra barn så att när fröknarna skällt på oss började de istället skälla på dem.

Efter fler tillrättavisanden om att skylla ifrån sig och att bli orättvist behandlad och blablablabla så frågade jag vilka barn det var och vilka fröknar som sagt till dem; startklar att ringa runt till föräldrar och barn med förklaring från mig och ursäkter från killarna..

Men det hade de glömt! De kom inte ihåg vilka barn som fick skäll i deras ställe. Och inte heller kunde de minnas vilka "fröknar" som blivit arga på dem. Hm...Konstigt!  En liten förhoppning inom min föddes om att detta faktiskt bara var fantasibus.

Men när de fortsatte att berätta att de lagt ett häftstift under "pölen" där de har samling då blev jag arg på riktigt och predikade om hur farligt det kunde vara.

Då sa Osman:

-Leopold var varken arg eller glad när han gick till skolan denna dag..... Och fortsatte berätta om hur Leopold lagt ett häftstift på frökens stol.

Någon Leopold finns inte på detta dagis.

Och berättarstilen lät som något hämtat ur en bok.

Jag frågade barnen vad fröknarna skulle svara om jag ringde och frågade om bajset och häftstiftet. Men de bara fnittrade till svar.

Beredd att ta ett allvarligt snack med killarna och kanske t.o.m ställa in fotbollen ikväll (som jag kanske får göra ändå eftersom det åskar - men det vet inte Osman..) så ringde jag förskolan.

-Neeej, det har jag inte hört något om, skrattade tjejen jag fick tag i. Det där är nog bara något de busat ihop. Hade någon bajsat i handfatet så hade vi andra garanterat hört om det. Och hur skulle de komma upp dit? Näää! Det är nog bara pojkar med livlig fantasi.

Men hon gick för säkerhetsskull för att höra om handfatsbajsning och utplacerade häftstift. Nej, inget av det hade hänt.

Under hela samtalet stod killarna bredvid mig med ögonen lysande av bus och pillimariska leenden. När jag lagt på skrek de:

- 1, 2, 3 LUUUUURAD!!

Sen sprang de storfnittrande ur köket.

Det fann inget bajs i handfatet. Heller inga frånskyllningar. Och definitivt inga häftstift i pölen. Och bra att de nu vet att ensamma mamman fixar en konfrontion om de gör dumheter.

Men jäklar vad skönt det var att bli lurad!