Återigen får jag tacka Xecute för inspirationen.  

För en tid sedan dejtade jag en kille. Trevlig, rolig, snäll, charmig. Jättefin på alla sätt och vis. Men..man behöver inte dejta en korean eller nigerian för att se att det finns kulturkrockar. Vi hade helt enkelt olika kulturer trots att vi kom från liknande uppväxtförhållanden, båda är etniska skandinaver och från mellanstora städer.

En av hans fasor var om något av hans barn skulle visa sig vara homosexuell  när det växte upp. Jesus vilken debatt vi hade. Blev jag förbannad på honom? Nää, det blev jag inte. Förvånad? Absolut. Chockerad? Ja, faktiskt.

Jag ska inte överdriva, det var inget trauma. Men det var en liten käftsmäll faktiskt.

Däremot blev jag förbannad på mig själv!

Jag har i så många år arbetat och umgåtts med människor där vi alltid, alltid talade om allas lika värde att jag blivit så jävla naiv att jag trodde att Sverige blivit så modernt och upplyst att alla tänkte likadant. Att det bara var ointelligenta puckon som tänkte annorlunda. Vi såg oss inte som präktigt politiskt korrekta. Åtminstone jag trodde att de allra flesta var som oss.

Rättvisa, jämlikhet, jämställdhet. Diskriminering pga av klass, kön, etnicitet, religion, ålder, handikapp och sexuell läggning användes i så många texter att jag stirrat mig blind. Och kunde tillsammans med multiplikationstabellen dragit detta om jag blivit väckt kl 4 på morgonen. Innan kaffet till och med.

Jag minns att jag sa till honom: "fattar du vad du säger? Min ena son är autistisk och kommer kanske aldrig ens att prata - än mindre hitta någon att älska. Och du är rädd för att din son eller dotter ska älska och bli älskad av någon av samma kön? Lite perspektiv tack! Var lycklig om dina barn är älskade, så länge de är lyckliga!"

Men det var tanken på sonen med en kille i sängen som äcklade honom. Hahahahahaha! Ursäkta mig, kom inte och sig att tanken på någon av dina döttrar i sängen med en kille inte äcklar dig?

Och VEM tycker egentligen inte att det är lite äckligt att tänka detaljer kring en nära släkting som har sex - oavsett VEM partnern är.  

Mina söner är naturligtvis, likt alla människor, sexuella varelser. Men nog kommer jag att undvika detaljerade tankar kring deras framtida sexliv.

Mina söner får älska vem de vill. Så länge förhållandet bygger på kärlek, ömhet och respekt. Så länge den de älskar är snäll mot honom och gör honom lycklig - och tvärtom. Om personen heter Fia, Muhammed, Lorena, Pekka, Gustav eller Fatma, det skiter jag i. Bara mina barn är lyckliga!!!

Och en sak lärde jag mig, Sverige har mycket att jobba med. Jag är glad över att bo i Sverige. Och jag vill också vara stolt. Jag vill att Sverige ska vara ett föredöme. Om jag får bestämma så ska vi inte nöja oss förrän vi har fått alla som bor här att visa respekt, acceptans och förståelse för vår omgivning.