Återigen är det patetiska, självgoda, osäkra curlingföräldrar som står överst på min lista över "saker att ogilla".

Jag är så förbannat less på alla prins- och prinsessföräldrar. (förstår inte ens varför man som vuxen hänger kvar i någon slags omoget disneyskimmer och vill ha prinsar och prinsessor till barn. Patetiskt!!)  De som har helt ofelbara barn och barn som aldrig behöver ta konsekvenser för någonting överhuvudtaget.

Vem som bestämmer i en småbarnsfamilj borde vara en självklarhet. De allra flesta av oss vuxna vet att barn inte är kapabla att fatta några större beslut. Att barn successivt måste få ökat ansvar med ålder och mognad. Men att de som små barn inte är mogna. Just därför har människobarn föräldrar som lär dem livet i minst 18 år.

Visst ska barnen få gå igenom sina olika frigörandefaser. Men inte ska man vara det som styr så att de vuxna rättar sig efter barnets senaste nyck.

Jag stör mig så kopiöst på alla curlade barn. Där man som förälder missuppfattat det här med pedagogik och överlämnar ett ansvar på barnen att besluta om saker som de inte kan axla. Ett barn är ett barn. Det kan inte fatta beslut för hela familjen. Det vill gärna däremot. Men det är en annan sak.

Ansvar ska barn lära sig tidigt. Ett socialt ansvar; hur man uppför sig, hur man är en bra kompis, vad som är socialt accepterat. Ett ansvar för att städa sitt rum, att duka av efter sig, att göra sitt bästa för att torka upp när man sölar, att hänga upp sina jackor etc. Men INTE ett ansvar att fatta beslut för hela familjens räkning.

Men alla dessa curlade barn som efter lite ståhej får sin vilja igenom för att "det är så tråkigt att bli osams". Ja, det är skittråkigt! Men nödvändigt.

Vad blir det av de här bortcurlade barnen som styr och ställer med sina föräldrar när de kommer upp i tonåren? Vem sätter gränser för dem då? Och hur populära blir de i skolan när de inte kan ta ett nej utan ska ha sin vilja igenom till varje pris. De lär inte ha ett entourage av vänner omkring sig precis..

För så funkar inte livet. Kompromisser, kompromisser och kompromisser. Det går stora delar av livet ut på. Det är det som gör oss till sociala genier i jämförelse mot de andra däggdjuren. Att se varandras behov och mötas. Att vara lyhörd.

Idag har min äldste son varit på sin bästa kompis barnkalas på lek- och buslandet. Hans kompis, låt oss kalla honom Aydin, har flyttat till ett annat bostadsområde och börjat ny förskola. Hans mamma var inte riktigt förtjust i hans nya vänner. De slåss och retar Aydin för att hans namn inte klingar svenskt. Det stör dem också att Aydin blandar turkiska och svenska hemma när han pratar med sina fyr- resp femspråkiga föräldrar.

Innan Aydin flyttade till nya området hade han aldrig reflekterat över att han utseendemässigt skiljde sig från stora delar av kompisarna på förskolan. Nu vet han. Och nu funderar han. Ständigt får han höra att han är "fel".

Min äldste son var den enda på kalaset av Aydins "gamla" kompiskrets. Resten kom från den nya. Min son kände alltså bara Aydin. Men på en femårings sätt så började han att prata med killen bredvid honom och lade handen på hans axel, i  vad på hans förskola kallas för polareklappen. Killen skriker åt honom: "släpp mig din idiot!" och knuffar min son av stolen.

När det är dags för fri lek så skriker tre av Aydins "kompisar" att min son inte får vara med för att de inte känner honom och att han ska sticka därifrån. De boxar (ja BOXAR) honom i ansiktet. Men med en 5-årings iver så vägrar min son, trots att han är ledsen, att sticka utan VILL vara med sin bästis som fyller år. Då knuffar de honom och åker sedan efter honom nerför rutschkanan för att sätta fötterna i ryggen på honom. Medvetet och planerat. Så här håller det på. I två timmar.

Det hjälper inte att Aydin säger att min son är hans kompis. Det hjälper inte att Aydins pappa säger till.

Nej, jag ÄR verkligen INTE överbeskyddande mot mina barn. Nej, jag tror definitivt INTE att mina barn är felfria.

Men jag vet EN sak, och det är att de är justa barn.

Jag vet att mina söner aldrig skulle säga till något "nytt" barn att han/hon inte får vara med.

Jag vet att de aldrig skulle boxa någon i ansiktet.

Jag vet att de aldrig skulle knuffa någon av stolen med orden "idiot" (vars innebörd de inte ens känner till).

Jag vet att de aldrig medvetet skulle åka på någon i rutschkanan.

Rent känslomässigt reagerar jag reflexmässigt och tänker "jävla skitungar". Men jag vet ju att det inte är barnens fel. De är sex år! Det beror med stor sannolikhet på att föräldrarna inte sätter gränser. Att toleransen för det egna barnets uppförandet är alldeles för stort. Att vägran att inse det egna barnets brister är långt tydligare än omsorgen för barnen runt omkring.

Jag är så jäääävla trött på curlingföräldrar. Vem tror de att deras dåliga föräldraskap gagnar? Inte gagnar det dem själva. Och det gagnar definitivt inte deras barn. Deras barn blir nämligen barn som inga andra barn vill leka med. Och deras barn blir barn som andra föräldrar starkt ogillar.

Stå upp för fasen! Visa vem som är vuxen! Visa vem som står för normen i familjen. Visa dig som en god förebild! Dina ord går vidare till dina barns munnar. Ditt icke-agerande ger ditt barn ett spelrum det inte är moget att hantera.

Ditt barn är säkert, liksom mina, helt perfekt. Men ditt barn är säkert inte, precis som mina, felfria.

Lär dem rätt, lär dem fel, lär dem kamratanda och lär dem vad som är socialt accepterat eller ej.

Att curla ungar är bara ett modernt uttryck för att inte ta socialt ansvar för sina ungar. Och du kan aldrig komma ifrån att det är upp till dig som förälder att göra dem till BRA ungar!!! Du, liksom jag, kan aldrig vara felfri. Men du, liksom jag, kan ta ditt föräldraansvar, använda ditt intellekt och sunda förnuft och göra det bästa du kan.