Den senaste veckan har jag gnällt över allt och alla. Jag har fått stöttning av vänliga människor som vill mig väl. Vilket har styrkt mig ännu mer att jag har rätt i mina hårda omdömen.

1. Särskilt hård har jag varit på Neuropsykiatriska teamet som inte kunde ge min son en ny tid när jag var tvungen, ja tvungen, att lämna återbud till den djupt efterlängtade tiden vi äntligen fått.

Jag svor över dåligt bemötande och för långa väntetider.

AJ! Jag fick ge mig själv en hård bitchslap.

Idag, bara två (var)dagar efter förra kallelsen kom en NY kallelse! Och vi ska få komma dit ÄNNU TIDIGARE än vad som först utlovats.

Jag jublar för att jag hade fel. Men ångrar bittert alla mina hårda ord. Kanske tolkade jag i ren besvikelse in saker som egentligen aldrig uttalades? Och skitsamma, jag hade i alla fall fel, eller så hade damen jag pratade med det. Och det kvittar - för vi har fått en ny tid!!!!!!!!!

2. Jag gnällde över min sons fotbollstränare som inte hade någon (enligt mig) strukturerad träning. Jag tuffade till mig på bloggen om att jag minsann skulle visa vart skåpet skulle stå. Och raljerade över hans oförmåga.

Eheehrrrrm.

Idag frågade tränaren mig om jag kunde tänka mig att vara tränare tillsammans med honom. Hahahahaha! Där kom bitchslap nr due på mig själv.

Jag kan ju inte vara tränare! Jo, rent teoretiskt kan jag. Jag har både utbildning och erfarenhet. Men rent praktiskt är det problematiskt. För är jag tränare innebär det närvaroplikt. Och det kan inte jag garantera eftersom jag måste ha barnvakt till lillebrorsan (som visserligen skulle älska att delta i träningen. Frågan är bara hur många andra som skulle älska det.....).

Men det var väldigt lätt för mig att gnälla över honom.

Dagens läxa är nu att anamma det jag i en blogg krävde av andra häromdagen, nämligen att "tänka först och tala sen!".

Skäms som en hund och ger mig för säkerhetsskull en tredje bitchslap. Samtidigt som jag dyrt och heligt lovar att aaaaaaldrig mer.... Ja, eller nåt...