Strängare regler, disciplin och kontroll! De senaste åren har Sverige blivit ett land där vi av borgarna får lära oss att misstro våra medmänniskor istället för att lita på varandra. Vi har fått lära oss att människan är dålig; en lat fuskare som gör allt för att suga ur systemen.
Borgarna säger det inte rakt ut, men vad deras politik innebär är att tala om för oss att vi inte bör ha eget ansvar eftersom vi uppenbart inte klarar av det.
Disciplin skriker de, och menar att kepsar och mobiler i skolan är samhällsfarligt och tyder på bristande disciplin och karaktär. I ”verkliga” livet förväntas du ha mobil. Du förväntas kunna bli nådd. I skolvärlden ska det inte vara tillåtet. Man litar inte på att ungdomar kan använda mobilen med vett och etikett.
Kepsar i skolan ska förbjudas. Hur och varför det anses stötande har jag ännu inte förstått. Det låter som svenska kyrkan när min morfar var ung, där huvudbonader (på männen) inte var tillåtet. Den gamla och omoderna svenska kyrkan där människan skulle veta hut och som hellre fällde än friade. En sådan tid vill borgarna ha tillbaka. (Dock kräver ett flera religioner huvudbonad i kyrkan på både män och kvinnor. Och jag har inte märkt någon bristande karaktär eller disciplin hos de som går i dessa kyrkor än på övriga världens befolkning...) Kepsen av förändrar inte skolan. Det ger inte högre betyg eller fler med gymnasiebehörighet. Men det ger förstås (omotiverad) disciplin.
Det är en kall och cynisk värld som borgarna skapar.
Nu har vi inte längre förtroendet att själva meddela Försäkringskassan när våra barn är sjuka. Nu måste förskolepersonalen intyga att vi inte ljuger och att våra barn inte varit där. Att reformera Försäkringskassans rutiner och datasystem har kostat många, många miljoner fler än den spott i havet de får in för de, visade det sig, ytterst få fuskarna.
Att vara sjuk är numera nästintill förbjudet. Både vi och våra läkare ska korsförhöras om vi verkligen inte kan arbeta. Eftersom ”för” sjuk för att arbeta kan man i dagens samhälle nästan inte vara. Och får du samma sjukdom två gånger, ja då är det kört. Försäkringskassans egna läkare kan, utan att ha träffat oss, såga både vår och vår läkares sjukdomsbeskrivning och tala om att vi har fel, att vi visst är friska nog för att jobba.
Om man ska tro på borgarna så är samtliga arbetslösa lata människor som helst inte gör någonting, men till så mycket pengar som möjligt. Däremot har vi, enligt borgarnas teorier, inte legat på latsidan när det gäller att klura ut brister i systemet. Att stämpla upp om vi får ett extrajobb är numera bara tillåtet en kort tid, dessutom ska det från början vara olönsamt.
För TÄNK OM det är så att någon satt det i system?!? Nä, här ska inte daltas med de arbetslösa. Klipp dig och skaffa dig ett jobb! Borgarna tycks fortfarande tro att det finns jobb för alla – bara man vill. Korkat, okunnigt och respektlöst!
Den som i borgarnas värld är duktig ska belönas. Den som är lat ska av densamme bestraffas. De som arbetar får jobbavdrag. De som är arbetslösa får sänkt ersättning och strängare regler – som bevisligen lett till långtidsarbetslöshet med socialbidrag som följd istället för att kunna jobba extra där det behövs; att hoppa in när någon blir sjuk, söka vikariat – trots att de inte är på heltid.
Effekten har blivit den motsatta. Det är nämligen inte fler som kommer ut i jobb av denna regel. Vi är fler än 430 000 arbetslösa i Sverige. Västra Götalandsregionen ligger högt i arbetslöshetens statistik.
Jag är förbannat trött på misstron till människan. Jag är trött på att vi ska utgå från att alla är lata, fuskare som vill sko oss på andra. Jag är trött på kylan som hänger sig kvar i Sverige, trots att sommaren är här.
I höst röstar jag rött. Jag vill ha ett parti vid makten som tror på egenansvar, på människans önskan av självständighet, på att människan är bra, plikttrogen och en tänkande individ.
Jag vill ha en regering som är som en god vän; litar på mig och tror mig om gott. Men som finns där – inte dömande, utan stöttande - om det inte går som tänkt.
Jag är trött på förmynderi och ifrågasättningar. Jag längtar efter att bli litad på igen och längtar starkt efter ett samhälle som utgår från att jag gör mitt bästa.
Katarina
18 maj 2010 10:07
Du har visst en poäng i det du skriver.
Men jag är f-bannat trött på de "hypokondriker" som har lite ont i lilltån och därför blir sjukpensionärer.
För dem finns runt omkring mig i mängder........
Kan man jobba ska man jobba där man får en plats.
Jag tycker inte man kan bosätta sig i långtbortistan och sen hävda att det finns ju inga jobb här!
Då får man flytta på sig.
Sen är jag livrädd för de rödas sätt att vilja sätta en lag på allt! Att inte jag och min man själva ska få bestämma om han eller jag ska vara hemma hela föräldraledigheten.
Nu har vi till exempel valt att låta mig kliva bort från arbetslivet helt för att kunna ha barnen hemma hela småbarnsperioden. Och det ska ingen annan få komma och säga att mina barn mår dåligt av!
Nej, jag står för frihet till att bestämma sitt livssätt själv. Och att pengarna från lönen ska gå att leva av.
Inte att staten ska dra så mycket skatt det går. För att sen se så hjälpsam ut när hela folket kommer med mössan i hand.
http://endastgossar.bloggagratis.se
Åsa
18 maj 2010 10:40
För mig blir det ett svårt val i höst, mellan två falanger som båda är extrema åt var sitt håll....
Ideologiskt är jag röd. Helt och hållet. Men i praktiken har ju inte den röda politiken fungerat särskilt bra alls under alla år sossarna har haft förtroendet att regera. Jag tänker framför allt på skolan och äldreomsorgen. Skatter har jag inget emot, eftersom det är vettigt att man hjälper varandra i ett samhälle. Däremot kunde skatterna kanske vara lite lägre, för att höja motivationen hos de som skattas mest att fortsätta betala. I min drömvärld finns ett tredje, helt perfekt alternativ att rösta på i höst... :-p
http://xecute.bloggplatsen.se
Kristin
18 maj 2010 22:02
"Jag tycker inte man kan bosätta sig i långtbortistan och sen hävda att det finns ju inga jobb här! Då får man flytta på sig."
En mkt märklig tanke. Människor som inte bor i storstaden (eller vad du (Katarina) nu menar med "långtbortistan"), får alltså skylla sig själva för att de inte hittar jobb. Måste flytta ifrån hem och hus, släkt och vänner, för att kunna få ett jobb, kanske 20, 30 eller 40 mil bort. Det är väl inte någon jättetrevlig tanke. Att tvinga människor att lägga hela sitt liv bakom sig låter i min värld inte människovärdigt.
Sen har jag heller aldrig förstått vad folk menar när de säger att "jag vill kunna leva på min lön". Kan du inte det idag? Eller för fyra år sedan? Det kunde jag. Jag har betalat 33 procent i skatt så länge jag kan minnas och har alltid kunnat leva på det som blir kvar. Hellre betalar jag 33 procent i skatt än låter sjukvård och skola kosta pengar.
//Don't wanna be an american idiot!
http://littlemissred.blogspot.com
Bea
19 maj 2010 07:59
Instämmer med dig, Kristin! Så länge skattepengarna används till ändamål som sjukvård, skola, omsorg, miljöarbete, "skyddsnät" etc betalar jag gääärna skatt på dryga 30%. Alla dessa länder där bara de med mkt pengar har möjlighet till skola med hög(re) kvalité och med sjukvård är inte värdiga för sin egen befolkning. De är skamfläckar! Om du frågar mig.... ;)
http://aretsmama.bloggplatsen.se
Katarina
19 maj 2010 09:26
Är inte huvudsaken att man får ett jobb!? Det borde det vara, om man inte har pengar så man klarar sig måste man väl se till att få sig en inkomst!? Nog anser jag att man måste vara villig att flytta om det är vad som krävs.
Har en god vän som tog familjen från Sörmland till Kiruna pga av detta.......
Jag skulle lätt flytta tjugo mil till, har redan flyttat tio från hemorten.
Jag är däremot helt med på att gemensamt samla ihop pengar till bättre behövande, men tror på att en mindre skatt ger mer pengar för alla i plånboken.....
Då finns det kanske några som kan klara sig utan diverse bidrag.
Känns ibland som att de röda drar ut så mycket skatt som möjligt från folk, enbart för att kunna visa sig som goda stöttepelare när de sen ger bidrag till både höger och vänster......
http://endastgossar.bloggagratis.se
Åsa
19 maj 2010 10:29
Att flytta för att få jobb är enklare när man inte har barn. Självklart kan man göra det med barn också, men jag personligen som har flyttats runt och bytt skolor som andra bytte underkläder under hela barndomen, flyttar inte en millimeter i onödan. Inte när barnen trivs bra, skolan är bra och vi är omgivna av familj och vänner - ett livsnödvändigt nätverk för att få vardagen att fungera när vi har så många barn. Skulle vi flytta skulle vi bli helt isolerade det/de år det tar att komma in i ett samhälle på nytt.
jag skrev "i onödan" - därför att för mig finns inget jobb som är värt mer än familjen. Vi har också valt att jag är hemma (sedan snart sex år) och min man arbetar. Detta eftersom han tjänar väldigt väldigt bra och vi kan klara oss på enbart hans lön och jag ändå inte har någon arbetsplats att komma tillbaka till, eftersom tidningen gick i konkurs. MEN - med klara oss menar jag alltså nätt och jämt klara oss. Vi kan inte åka på semestrar, vi har nästan aldrig pengar kvar i slutet på månaden osv osv. I varje fall, vi lever hellre så än flyttar om nu jag skulle få ett jobberbjudande i Kiruna/Malmö.
För många år sedan var jag en av alla dem som tvingats be om bidrag och jag kan garantera, att det gör man inte i onödan. Det är en ytterst förnedrande process att få den ynka summa existensminimum består av. Jag har umgåtts med många, många så kallade fattiga människor som haft bidrag av olika slag och som tvingats på jobbsökarkurs efter jobbsökarkurs eller andra helt sjuka lösningar som Arbetsförmedlingen hittar på. Det är FÅ människor som fuskar. FÅ. Det har ganska nyligen gjorda undersökningar visat också.
Man kan leva på existensminimum. Det går, även om det är otroligt svårt! Det vill säga, ALLA människor kan leva på sin lön, oavsett vad de har i lön. Det handlar helt och hållet om vad man anser sig "vara tvungen att ha". På existensminimum kan man inte spontanköpa en Fanta när man är ute på stan och blir törstig. Men man överlever. Jag har levt på absoluta botten på alla sätt, även ekonomiskt, och bland det värsta jag vet är människor som tror att de "måste" ha alla möjliga "livsnödvändiga" saker som till exempel utlandssemestrar, mobiler, nya obegagnade kläder till barnen, godis varje lördag, hyra filmer...... nä, Sveriges befolkning är generellt jäkligt bortskämda.
http://xecute.bloggplatsen.se
Bea
19 maj 2010 10:31
Men bidragen har ju inte sjunkit under denna mandatperioden!!!! Tvärtom har antalet som får socialbidrag ökat som följd till de nya sjuk- och a-kassereglerna. Kommunen där jag bor har fått öka sin budget med flera miljoner i försörjningsstöd.
Och jag tycker att det ska vara upp till familjen/personen att ta beslutet om man ska flytta till ett jobb.
Ensam skulle jag väl kunna ta mig land ohc rike runt. Men om min partner har jobb på nuvarande ort, vem ska då bedöma vilket jobb som är viktigast? Eller ska barnen slitas upp från sina kompisar, skola, föreningsliv, anhöriga etc för att familjen flyttar till ett jobb?
Nej, det kan som sagt familjen ta beslut om. Men ingen ska tvinga mig till Älmhult eller östersund! Att aktivt söka jobb i sin egen region ska vara tillräckligt!
http://aretsmama.bloggplatsen.se
Heli
19 maj 2010 10:31
Så länge man är ensamstående är valet att flytta inte så svårt. Men om man är två och den ena har jobb och den andra inte, då blir det knepigt. Och inte underlättas det av om det finns barn i bilden. Ska man tvingas separera för jobbens skull och låta barnen gå miste om en förälder - världen är inte svart och vit.
Och håller med Kristin - min lön har räckt eftersom jag anpassat mun efter plånbok och dessutom har haft lyckan att ha haft fasta anställningar i hela mitt liv. Däremot känner jag många som inte har en aning om hur arbetslivet ser ut nästa vecka eller nästa månad. Och de har knappast blivit tryggare av högra avgifter till och lägre ersättning från a-kassan. Känner också folk som är förtidspensionerade utan att det syns på ytan. De är massor av sjukdomstillstånd som omgivningen inte ser. Varför de människorna ska behöva redovisa varför till kreti och pleti, för inte bli betraktade som fuskare begriper inte jag.
Jag betalar gärna skatt även om jag vet att det finns en ytterst liten minoritet som fuskar. De finns f.ö även i USA som har ett system som knappt andas understöd. Aldrig i hela livet att jag vill tillbaka till en tid av "bättre behövande" och välgörenhet. Det Sverige får bli kvar i historieböckerna om jag får välja.
..i förra valrörelsen snackade borgarna om massarbetslöshet och då var den på 6-7%. Nu är den över 10 men nu är de ovanligt sparsamma med samma ord.
Katarina
19 maj 2010 20:02
Men hur många familjer finns inte där den ene veckopendlar? Som där mannen jobbar i Norge och far sön kväll och kommer hem tors kväll. De trivs med det....
Visst passar det inte alla, men då får man väl ta det för en begränsad tid. Tills jobb finns på närmare ort.
Inte skulle jag vilja hamna i den sitsen, men vad gör man om man inte kan stå utan jobb.
Klarar man sig ändå finns det väl inget problem.
Men det ekonomiska stödet ska väl inte finnas på obegränsad tid om det faktiskt är så att jobb finns fast på en annan plats.....
Ledsen att jag yttrade mig med bemärkelsen "bättre behövande". Det lät kanske inte så bra......
http://endastgossar.bloggagratis.se
Bea
19 maj 2010 20:41
Jag förstår hur du menar. Men jag vidhåller att det måste vara upp till familjen. Personligen skulle jag aldrig vilja åka ifrån mina barn på söndagkväll/måndagnatt för att komma hem på fredagkväll - vecka efter vecka. En till två dagarmed det finaste jag har, barnen, är INTE tillräckligt - varken för dem eller mig.
Familjens väl måste alltid vara det högst prioriterade. Därför betalar jag gärna a-kasseavgift år efter år för att ha ekonomiskt att falla tillbaka på om det blir lågkonjunktur i min region. Det kallar jag att göra rätt för sig!
http://aretsmama.bloggplatsen.se
