Ibland vill jag bara skrika åt hela världen att drå åt helvete! Inte för att jag ogillar världen eller människorna som befolkar den. Men för att jag är trött. Och less. Så jävla less att jag med ord inte kan beskriva hur less jag är.

Jag är trött på att vi i familjen Annorlunda drar uppmärksamheten till oss. Nej, jag har inte 20 barn. Jag har inte pottränade trillingar på 2 år. Vi är inte med på TV och har därmed inte bett om er uppmärksahet.

Jag har bara två barn. Varav 1 styck gosse icke följer samhällets norm.

Han syns och han märks. Däremot syns och märks det inte att han är annorlunda förrän efter ett tag. Han är skitjobbig. Och helt underbar. Han är högljudd och arg. Och kramig och bubblig av skratt. Han blir rasande vid motgångar. Han blir själaglad vid framgångar.

Men överallt märks han. Han utmärker sig. Han är överallt där man inte får vara. han rör allt man inte får röra. Han gör saker som för andra fyraåringar är tabu.

So what?

Sluta titta ogillande på oss! Sluta titta undrande på oss! Sluta titta sympatiserande på oss! Sluta bara att glo!

Min lille skrutt har inte bett om att bli hyperaktiv. Han har inte bett om att sakna impulskontroll. Han har inte bett om att bli autistisk. Han har inte bett om er uppmärksamhet. Han har nog med att hålla fokus ändå.

Jag har heller inte bett om att få en autistisk son som är hyperaktiv och utan impulskontroll. Men nu är han det. Och nu har jag det. Och jag har inte heller bett om er uppmärksamhet. Jag har nog med att behålla fokus på min son ändå.

Och för mig är han, tillsammans med sin bror, den mest perfekta varelsen i världen - trots sina fel och brister.

När du stör dig på oss i kön till kassan, ägna följande 10 minuter en tanke. Då är du på väg hem med dina varor. Min son och jag är kvar i samma vardag. Han slåss mot sina impulser. Han slåss mot att inte kunna kommunicera som du gör. Han slåss mot pirret i kroppen och surrandet i huvudet som gör att han inte kan vara stilla en sekund.

Så nästa gång du ser oss: SKIT I OSS!

Vi behöver inte ditt ogillande. Vi behöver inte dina sympatier. Och vi behöver inte dina funderingar.

Vi är precis som vilken familj som helst  - bara lite annorlunda!

I eftermiddag har jag och mina söner, på fyra resp fem år, varit och fikat hos urtrevliga människor. Familjen vi hälsade på har en dotter som går på samma förskola som mina barn. En fin liten tjej som båda mina barn tycker mycket om. En härlig familj som ser verkligheten för vad den är och accepterar olikheter. Som bäddat för att det skulle funka även för minstingen alltså.

Men i natt har min 4-åring sovit 5½ timme. Så det var en slutklörd liten gosse som drog iväg på fika och lek. Som alla som haft med barn att göra vet man att: trött barn= grinigt barn. För en hyperaktiv gosse med avsaknad av impulskontroll blir minsta motgång till en katastrof.

På gården där de bor bor även fler barnfamiljer. Självklart blev inte min minsting det mest populära barnet ur föräldrasynvinkel eftersom han fick raseriutbrott och sprang in på andras tomtgränser i radhusområdet. Till en början. För efter ett tag så ser föräldrar att det där barnet har inte ett "normalt" beteende. Och de allra flesta visar då en förståelse och tolerans för honom. Så efter att jag gång på gång, med frustrationsutbrott till följd, fick ta en spade ifrån honom och lämna tillbaka den vid huset det tillhörde så sa föräldrarna att han gärna får låna spaden.

Jag kan inte med ord beskriva lättnaden och tacksamheten jag känner när sådant händer. För mig innebär det ett par minuters lugn och ett par minuter utan gråt, skrik och slag. Så lätt för omgivningen när det VET - men så svårt ATT veta.

Men efter en stund är inte stora spaden intressant längre. Då är det den äldre herrens käpp som lämnades på rullatorn som är nästa mål. Efter det är det en vacker vattenkanna i zink från en annan tomt. Sedan är det en del av ett isärplockat landhockeymål som står i fokus. Eller en avspärrad gräsmatta pga grässådd. Jag springer och minstingen är missnöjd.  

Lekplatsen var under renovering. En hög med jord låg vid lekplatsens hörn - precis vid gångvägen. Där hittade killen en intressant sysselsättning; att ta en näve jord och kasta den på gångvägen. Min äldste son ville göra likadant. Till honom sa jag; "Snälla, gör inte så!" Varpå han slutade.

Till föräldrarna sa jag:

-Nu skiter jag faktiskt i att han sölar med jorden här. För värre saker kan hända. Han var inte inne på en tomt och stal grejjer och han var inte arg eller ledsen. Och jag fick dessutom ett par minuter där jag kunde sitta stilla.

Det blir ju inte jättemycket prat med tre ganska små barn, varav ett som kräver konstant uppsikt, men lite kunde vi sitta i alla fall.

Paret berättade om en vän till dem med ett barn med Aspergers och att dennes mor också var ensamstående. Då kunde jag slappna av lite. Så skönt att komma till någon som förstår. Så skönt att någon fattar att mitt barn inte är en ouppfostrad snorunge. Så skönt att någon förstår att han inte kan hjälpa det - och att jag inte gör något fel. Vi pratade om bemötandet vi får av andra, och just svårigheten med att det inte omedelbart syns på ett ADHD-autistiskt barn.

Hur ofta jag möts av arga blickar och kommentar som jag inte vet hur jag ska bemöta. I affären, på lekplatsen osv.  Jag vill ju inte bara häva ur mig att min son är autistisk. För jag tycker inte att jag behöver informera okända människor om det för att de har synpunkter. Samtidigt så vill jag inte att min son ska ses som en jävla snorunge. Och jag som en usel morsa.

Som på beställning öppnas dörren till ett av husen och en dam tittar ut och säger surt - men helt korrekt - något i stil med att "det där är väl väldigt onödigt!" och syftar till minstingens jordhögar på asfalten.

Ja, det är skitonödigt! Jag håller med fullständigt! Min "friska" son skulle aldrig aldrig få göra så. Men ibland så måste jag helt enkelt låta vissa saker passera vad gäller min yngsta son, för att göra livet drägligt för oss.

Och ja, det är visserligen onödigt. Men det var långt ifrån en katastrof! Lite jord på asfalten är faktiskt inte ens ett litet problem; det är en bagatell. Åtminstone om man har helhetsperspektivet.

Till damens försvar så har inte hon det. Hon störde sig på att asfalten blev smutsig. Och det är saker som stör folk som inte har småbarn. Jag har full förståelse för det. Men jag blir likförbannat ledsen. För i min värld fungerade allt för stunden bra.

Men då kom glädjen in!

Innan jag ens, utan att veta vad jag skulle svara, hann öppna munnen så svarade vår fikavärdinna:
- Det är ingen fara. Det sopar min man upp om en liten stund!

För mig blev hon en "räddare i nöden" en "Florence Nightingale" en "moder Theresa".

Jag behövde inte be om ursäkt. Jag behövde inte gå till försvar. Jag behövde inte förklara. Jag behövde inte skämmas.

Bara kort och gott: "Det tar min man sen" och min eftermiddag var räddad.

För av fikastunden med i och för sig lika mycket spring som prat, så är det damen som öppnade dörren som etsat sig fast.

Det sista jag hade kommit ihåg från fikastunden hade varit damens "det är väl ändå onödigt..."

Nu är det istället orden: "Det är ingen fara!"   

Funderar kring det här med anställningsintervjuer. "Många bollar i luften" och "spindeln i nätet" låter för mig väldigt klichéartat och jag skulle inte välja de omdömena om mig själv. Men när arbetsgivaren själv utformar en annons med dessa kravspecifikationer, är det uttryck man förväntas använda då?

Hur proffsig ska man vara? Ska man vara så proffsig att man blir distansierad och inte visar sin personlighet? Eller ska man visa sig själv och anses för personlig?

Sunda förnuftet används, och arbetsförmedlingen och bekanta ger tips om hur man ska vara för att vara "rätt". Men vad är "rätt" när alla arbetsgivare är olika? Det är ju individer som anställer - inte en databas med resultat av svaren från ett frågeformulär. Även om det i vissa fall nästan är så. Löjliga problemlösartest och personlighetsfrågor som inte säger mycket om hur en person faktiskt fungerar i praktiken, eftersom de flesta "med alla hemma" har vett på att förstå ungefär vad de är ute efter för svar.

Och hur glider man undan på familjefrågorna som ställs så diffust att de inte kan anses som diskriminerande? Man kan ju inte ljuga om barn och civilstånd. Man kan heller inte, om man är intresserad av jobbet vill säga, säga att det inte är intressant fakta för jobbet...

Och det som gör mig fantastisk hos en arbetsgivare kan ha motsatt effekt hos en annan.

Jag kan bara vara mig själv så klart, och hoppas på att jag faller dem i smaken. Och så kan man ju alltid hoppas på att alla andra intervjuade är riktiga puckon..

I kampen om jobben har man hundratals ibland tusentals rivaler. Att ens komma så långt som till en anställningsintervju är sällsynt - och beror nog mest på tur. Nä, jag förringar absolut inte min person eller kompetens. Men om jag som arbetsgivare bland de 50 första hittar 10 intressanta sökande så skulle jag inte gå igenom resten - åtminstone inte med samma glöd som när jag påbörjade urvalet.

Så nu ska jag på anställningsintervju för ett jobb jag verkligen, verkligen vill ha. Det var längesedan jag sökte ett jobb med känslan av "WOW" utan mest för att man måste. Nu har "wow" resulterat i intervju. Hade jag inte känt "wow" hade jag varit coollugn och hoppats på det bästa. Men nu när hela min kropp bara skriker: "VILL HA, VILL HA, VILL HA!" då är det svårt att vara helt cool.

Åh, vad jag vill! Och åh, vad jag hoppas! Måtte de andra sökanden vara otrevliga, ointresserade, inkompetenta puckon!

I krig och kärlek är allt tillåtet sägs det. Helt fel, tycker jag. Men när det gäller jobbsökande, DÅ får man tänka precis vad man vill om rivalerna som är ute efter det du vill ha.