I eftermiddag har jag och mina söner, på fyra resp fem år, varit och fikat hos urtrevliga människor. Familjen vi hälsade på har en dotter som går på samma förskola som mina barn. En fin liten tjej som båda mina barn tycker mycket om. En härlig familj som ser verkligheten för vad den är och accepterar olikheter. Som bäddat för att det skulle funka även för minstingen alltså.

Men i natt har min 4-åring sovit 5½ timme. Så det var en slutklörd liten gosse som drog iväg på fika och lek. Som alla som haft med barn att göra vet man att: trött barn= grinigt barn. För en hyperaktiv gosse med avsaknad av impulskontroll blir minsta motgång till en katastrof.

På gården där de bor bor även fler barnfamiljer. Självklart blev inte min minsting det mest populära barnet ur föräldrasynvinkel eftersom han fick raseriutbrott och sprang in på andras tomtgränser i radhusområdet. Till en början. För efter ett tag så ser föräldrar att det där barnet har inte ett "normalt" beteende. Och de allra flesta visar då en förståelse och tolerans för honom. Så efter att jag gång på gång, med frustrationsutbrott till följd, fick ta en spade ifrån honom och lämna tillbaka den vid huset det tillhörde så sa föräldrarna att han gärna får låna spaden.

Jag kan inte med ord beskriva lättnaden och tacksamheten jag känner när sådant händer. För mig innebär det ett par minuters lugn och ett par minuter utan gråt, skrik och slag. Så lätt för omgivningen när det VET - men så svårt ATT veta.

Men efter en stund är inte stora spaden intressant längre. Då är det den äldre herrens käpp som lämnades på rullatorn som är nästa mål. Efter det är det en vacker vattenkanna i zink från en annan tomt. Sedan är det en del av ett isärplockat landhockeymål som står i fokus. Eller en avspärrad gräsmatta pga grässådd. Jag springer och minstingen är missnöjd.  

Lekplatsen var under renovering. En hög med jord låg vid lekplatsens hörn - precis vid gångvägen. Där hittade killen en intressant sysselsättning; att ta en näve jord och kasta den på gångvägen. Min äldste son ville göra likadant. Till honom sa jag; "Snälla, gör inte så!" Varpå han slutade.

Till föräldrarna sa jag:

-Nu skiter jag faktiskt i att han sölar med jorden här. För värre saker kan hända. Han var inte inne på en tomt och stal grejjer och han var inte arg eller ledsen. Och jag fick dessutom ett par minuter där jag kunde sitta stilla.

Det blir ju inte jättemycket prat med tre ganska små barn, varav ett som kräver konstant uppsikt, men lite kunde vi sitta i alla fall.

Paret berättade om en vän till dem med ett barn med Aspergers och att dennes mor också var ensamstående. Då kunde jag slappna av lite. Så skönt att komma till någon som förstår. Så skönt att någon fattar att mitt barn inte är en ouppfostrad snorunge. Så skönt att någon förstår att han inte kan hjälpa det - och att jag inte gör något fel. Vi pratade om bemötandet vi får av andra, och just svårigheten med att det inte omedelbart syns på ett ADHD-autistiskt barn.

Hur ofta jag möts av arga blickar och kommentar som jag inte vet hur jag ska bemöta. I affären, på lekplatsen osv.  Jag vill ju inte bara häva ur mig att min son är autistisk. För jag tycker inte att jag behöver informera okända människor om det för att de har synpunkter. Samtidigt så vill jag inte att min son ska ses som en jävla snorunge. Och jag som en usel morsa.

Som på beställning öppnas dörren till ett av husen och en dam tittar ut och säger surt - men helt korrekt - något i stil med att "det där är väl väldigt onödigt!" och syftar till minstingens jordhögar på asfalten.

Ja, det är skitonödigt! Jag håller med fullständigt! Min "friska" son skulle aldrig aldrig få göra så. Men ibland så måste jag helt enkelt låta vissa saker passera vad gäller min yngsta son, för att göra livet drägligt för oss.

Och ja, det är visserligen onödigt. Men det var långt ifrån en katastrof! Lite jord på asfalten är faktiskt inte ens ett litet problem; det är en bagatell. Åtminstone om man har helhetsperspektivet.

Till damens försvar så har inte hon det. Hon störde sig på att asfalten blev smutsig. Och det är saker som stör folk som inte har småbarn. Jag har full förståelse för det. Men jag blir likförbannat ledsen. För i min värld fungerade allt för stunden bra.

Men då kom glädjen in!

Innan jag ens, utan att veta vad jag skulle svara, hann öppna munnen så svarade vår fikavärdinna:
- Det är ingen fara. Det sopar min man upp om en liten stund!

För mig blev hon en "räddare i nöden" en "Florence Nightingale" en "moder Theresa".

Jag behövde inte be om ursäkt. Jag behövde inte gå till försvar. Jag behövde inte förklara. Jag behövde inte skämmas.

Bara kort och gott: "Det tar min man sen" och min eftermiddag var räddad.

För av fikastunden med i och för sig lika mycket spring som prat, så är det damen som öppnade dörren som etsat sig fast.

Det sista jag hade kommit ihåg från fikastunden hade varit damens "det är väl ändå onödigt..."

Nu är det istället orden: "Det är ingen fara!"   

 

Åsa

9 maj 2010 18:30

ja som vanligt är jag ordlös. Du skriver så bra att jag faktiskt får gåshud, på riktigt!

http://xecute.bloggplatsen.se

 

Bea

9 maj 2010 18:55

Tack kära Åsa! Och som vanligt måste jag - och inte nödvändigtvis i min roll som ordf för KFIB, utan helt uppriktigt - säga DETSAMMA!

http://aretsmama.bloggplatsen.se

 

Kattis

9 maj 2010 19:46

Hamnade på din blogg genom att klicka på "rampljuset"... Känner så väl igen en del av de saker som du skriver. Har en dotter med Asperger/ADD, och det är inte alltid lätt att få omgivningen till att förstå att barnen inte är ouppfostrade utan att deras diagnos ibland ställer till det för dem. Ökade kunskap ger ökad förståelse, men tyvärr inte från alla... Kommer nog in fler gånger, du skriver väldigt bra!

http://cateyes.bloggplatsen.se

 

Olivia

9 maj 2010 19:53

Hej,fin blogg:)Kolla min.glöm inte inlägget TÄVING.

http://olivias.bloggplatsen.se

 

Bea

9 maj 2010 20:11

Kattis, skönt med någon som "vet". Jag skulle önska att människors första reaktion inte skulle vara: "nä nu jävlar...." utan istället: "vänta nu! Innan jag säger något ska jag kanske...."

Tänk vad livet hade varit roligare och lättare både för föräldrar och de "särskilda" barnen..

http://aretsmama.bloggplatsen.se

 

angelicato

10 maj 2010 00:08

Härligt med värdinnans kommentar

alltså en liten jordhög på asfalt, vad gör det egentligen, folk kastar ju fimpar som aldrig förmultnar som att det är en del av vardagen

lite jord, där kan ju en vacker blomma leva

http://angelicato.se

 

Bea

10 maj 2010 06:27

Angelicato, just precis!!! Tack!

http://aretsmama.bloggplatsen.se

 

Erika

14 juni 2010 20:57

Hej!
Hittade din sida via Xecute och har sträckläst sedan dess. Du inspirerar mig bara genom ett par korta blogginlägg, kan inte riktigt förklara hur, kanske beroende på din styrka och.. "visdom" får jag nog kalla det (du verkar veta så mycket som normalt folk kanske också vet men defenitivt inte är medvetna om)

Men, den största anledningen till att jag skriver till dig har att göra med Autism/AHDH. Jag antar att jag vill att det här ska fungera lite som en morot för dig, eller liknande. Ledsen att det blir ett så väldigt långt inlägg, men jag kände mig tvingad att skriva.
Jag blev i sep 2004 diagnostiserad med Asperger syndrom. Jag hade då från det att jag var 11 år och framåt drabbats av väldiga raseriutbrott som fick förödande konsekvenser, jag ljög i princip konstant, jag stal, jag slogs och jag talade om precis hela tiden att "jag är inte normal!"
Alla hemskheter jag utförde (och tro mig, det jag ställde till med kan nästan inte berättas i ord)bottnade i att jag helt enkelt uppfattade världen på ett helt annat sätt än "vanligt" folk. Jag var också fullt medveten om att mitt tillstånd inte handlade om något tonårstrots, utan något helt annat.
Jag fick kontakt med teraputer, psykologer, psykiatriker och hamnade till slut på ett behandlingshem för flickor med liknande diagnoser där jag spenderade 5 år innan min teraput ansåg mig frisk nog för att ta hand om mig själv.
Sedan dess

har allt gått bra!
Jag bor tillsammans med min sambo (vi firar 7års jubileum i år och jag är trots allt bara 22) i en stor och fin lägenhet tillsammans med vår dotter på 8 månader och en massa djur. Jag känner mig tillfreds med min situation, jag känner mig tillfreds med mig själv och i princip allt annat runt omkring också. Jag beter mig fortfarande inte som andra kanske "normalt" gör, men jag trivs med det och är stolt över det. Min sambo lider också av ADHD men har aldrig medicinerat en enda dag i sitt liv, och visst kan det vara stormigt det sticker jag inte under stol med, men vår relation fungerar precis likadant som andras.

Min lillebror diagnostiserades med grav ADHD och grav Autism när han redan var 3 år gammal. Han talade då inte över huvud taget och betedde sig i allmänhet underligt. Han knivhotade sin dagisfröken, slog sönder baklyktor på bilar med en pinne (förmodligen för att det var riktigt roligt) och även han hade fruktansvärda utbrott då nånting inte blev som han räknat med.
Han använde sig av blöjor tills han blev 7 år gammal, sa inte sitt första ord förrän han var 8 och kan fortfarande inte klockan.
Idag är han 12 år gammal och kan kommunicera genom teckenspråk och bilder. Han kan också säga mamma, pappa, titta, ont (och pekar efteråt var det gör ont), aj, hungrig och mat. Nu har jag inte träffat honom på ett tag så jag antar att han lärt sig en hel del nya ord, men det är i alla fall vad han kunde senast.
Än så länge blir han inte medicinerad, dock har min pappa funderat över exempelvis Concerta i ett försök att tona ner ADHD:n, just med tanke på vredesutbrotten.

Vad jag vill komma fram är att: allt fungerar!
Även om det är jättetufft nu och kommer fortsätta vara det en bra stund framöver så är jag helt övertygad om att du och din pojke kommer få ett underbart liv!

Tack för din tid och sköt om dig!

http://tiotusentankar.bloggplatsen.se

 

Bea

14 juni 2010 21:32

Erika, jag är nästan stum! Hur kan en människa som är 22 år uttrycka sig så klokt? Helt underbart att höra att det går så bra för dig - trots alla tidigare motgångar och allt strul. Det värmer, mer än du tror, att läsa. Tack för att du skrev!!!!!

http://aretsmama.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Livet som autistförälder del 20468, typ. Jävla förbannade byråkrati    Eller ”jävla förbannade brist på förståelse”   Att mötas av byråkrati och blanketter är surt. Men att mötas av argumentet "så har många det" när man vänder sig...

Ikväll är det ett år sedan min "en gång svägerska, alltid svägerska", extralillasyster och djupt saknade vän med det bubblande skrattet somnade ifrån jorden och lämnade oss kvar, i förtvivlan. Jag är säker på att jag såg världen mörkna lite den kvä...

      Med förtvivlan i bröstet skriver jag nu att en mamma och en pappa har mist sin älskade dotter. En alldeles för liten gosse med rött hår har inte längre någon mamma kvar. En man har förlorat sin älskade livskamrat efter ett nästan bara p...

Idag har jag gjort något jag inte gjort på minst två år. Jag har varit sorgsen över att Edvin är autistisk. Jag fick mail med filmer och foton av pappa på när mina barn var små. Alltså riktigt små, max två-tre år. Så söta! Och så små. När jag tit...

Min blogg snittar på fem läsare dagligen.     (Och all eloge och tacksamhet till dessa enträgna människor som besöker en blogg som inte bloggas på. Tack till er!)   Men nu.....! Det är helt fantastiskt! För första gången är det inte en egotri...