Lyckan att ha ett (bra) arbete igen är enorm. Den är så stor att jag fått en massa extra energi. Tröttheten och tristessen har övergått i energi och glädje. Jag har bakat med barnen, jag tappar inte tålamodet vid bus, jag spelar glatt playstation med min äldste son, jag ritar übercoola teckningar på getingar och humlor i boxingsmatch, jag studsar ur sängen på mornarna. Och jag gapskrattar igen.

Skrattet är trots allt den mest påtagliga skillnaden. Från att ha varit en högt gapskrattande och babblig människa förvandlades jag till en grubblande människa - som log.

För den som är ofrivilligt utan arbete är livet tråkigt. För den som har en familj att försörja - men inga medel - är livet tungt.

Nu har jag fått ett jobb. Ett jobb som jag dessutom med säkerhet vet att jag kommer att trivas med.

Kommer jag fram i november att längta efter helg och gnälla över tidiga mornar? Ja, säkert!

Men det är lyxproblem! LYXPROBLEM!

Att ha ett jobb som man trivs med och en lön att leva på är livskvalité. Det är trygghet. Det är lugn. Och med lugnet kommer ron. Känslan av att vara tillfreds.

Och framförallt kommer glädjen.

Jag har skrattat sedan i fredags. Jag har gapskrattat åt när mina barn busar. Åt komedier. Åt kompisars kommentarer. Åt statusuppdateringar på FB. Åt telefonsamtal. Åt livet.

Livet är just nu helt enkelt jäkligt bra! Och allra bäst är känslan att den gnagande oron i bröstet är borta. Istället bubblar bröstet återigen av skratt.

När jag blir stor och blir statsminister ska alla ha roliga jobb med fantastiska arbetskamrater och vara rika. Alla ska få bröstet fullt av bubblande skratt.