Det finns 2 dagar av 365 möjliga detta året då jag inte är anträffbar för världen. Det är dagar som om de skulle avbokas skulle ställa till mycket besvär för inblandade och mycket besvikelse för mig. Det är dagar planerade sedan 5 år tillbaka - med hundratals inblandade.

I ett drygt år har jag gått och väntat på att min yngste sons remiss till Neuropsykiatri-teamet ska hamna överst i högen. Idag fick jag kallelse. Fullkomligt överlycklig insåg jag att NU, nu är det nära tills diagnosen är ställd.

Även om barnpsykologer, specialistpsykologre och läkare är rätt säkra på att det handlar om en grav ADHD och en lindrig autism så ville man (inkl jag) att det skulle utredas ytterligare "av de bästa av de bästa" för att få fram en så exakt diagnos man kan få på en fyraåring.

Den dagen diagnosen är ställd får skrutten mycket större rättigheter. Han får en helt ny värld av möjligheter. Som jag har väntat på denna kallelse.

Och så besviken jag blev när jag bläddrade till sidan 2 (av 34) och såg att av alla dagar som året har så är han kallad till den ena dagen av två som jag inte kan.

Jag ringde så klart omedelbart och bad om att få en ny tid. Men icke! Så enkelt är det inte.

Hon upplyste mig dessutom om att tiden endast är ombokningsbar EN GÅNG - sen är vi ute ur systemet.

"Om vi skulle bli sjuka nästa gång då?" frågade jag, inte ironsiskt, utan som en seriös fråga. Jag menar ALLA med små barn vet ju att det inte precis är ovanligt med sjukdom.

"Ja det skulle ju vara oturligt för er det" svarade hon.

Med andra ord; vi är borta då!!!

Jag skulle naturligtvis inte ge mig med det, utan skulle tjatat mig in ändå - men inställningen! Bemötandet! Herregud!

Jag undrade när hon trodde att Edvin skulle få komma in nästa gång.

"Jaaaadu! Ja nu börjar det ju om. Så räkna inte med något inom första halvåret!"

Så kan det vara... Kvinnan som aldrig är upptagen prickade in just denna dag av alla dagar att vara just upptagen. Men...lillskrutten mår bra. Och vi har klarat oss bra hittills. Hans dagis är fantastiskt. Chefen för specialpedagogerna är fantastisk. Så det går ingen nöd på oss. Kanske borde jag inte vara så besviken..

http://aretsmama.bloggplatsen.se/2010/01/29/2471672-varfor-duger-inte-min-yngste-son-for-mig/

 

Florence Nightinggale

7 maj 2010 20:06

Vad heter kärringen? Jag ska gå ut samla hundbajs från trottoaren och skicka in en parfymerad påse till henne. Vilken attityd!

 

Åsa

7 maj 2010 20:10

Vad i HELVETE!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Nej nu... alltså... alltså.... FY FAN!!!!!!!

http://xecute.bloggplatsen.se

 

Kristin

7 maj 2010 20:18

Fan, fan och åter fan, så surt!
Och varför var kvinnan så satans otrevlig? Jag hatar otrevliga människor i serviceyrken, de borde fan inte få existera!

http://littlemissred.blogspot.com

 

Bea

12 maj 2010 09:11

Tack ska ni ha! Dock ångrar jag alla hårda ord jag fällde. För kanske, kanske tolkade jag t.o.m in saker som inte uttalats eftersom jag blev så fruktansvärt besviken att jag blev överkänslig. Det vet jag inte. Men vad jag vet är att vi har fått ny tid!!! Och DET är det enda viktiga.

http://aretsmama.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Livet som autistförälder del 20468, typ. Jävla förbannade byråkrati    Eller ”jävla förbannade brist på förståelse”   Att mötas av byråkrati och blanketter är surt. Men att mötas av argumentet "så har många det" när man vänder sig...

Ikväll är det ett år sedan min "en gång svägerska, alltid svägerska", extralillasyster och djupt saknade vän med det bubblande skrattet somnade ifrån jorden och lämnade oss kvar, i förtvivlan. Jag är säker på att jag såg världen mörkna lite den kvä...

      Med förtvivlan i bröstet skriver jag nu att en mamma och en pappa har mist sin älskade dotter. En alldeles för liten gosse med rött hår har inte längre någon mamma kvar. En man har förlorat sin älskade livskamrat efter ett nästan bara p...

Idag har jag gjort något jag inte gjort på minst två år. Jag har varit sorgsen över att Edvin är autistisk. Jag fick mail med filmer och foton av pappa på när mina barn var små. Alltså riktigt små, max två-tre år. Så söta! Och så små. När jag tit...

Min blogg snittar på fem läsare dagligen.     (Och all eloge och tacksamhet till dessa enträgna människor som besöker en blogg som inte bloggas på. Tack till er!)   Men nu.....! Det är helt fantastiskt! För första gången är det inte en egotri...