Och än idag kan man höra ekot av en liten räv och en liten hund:

"Du är min bästis Micke!"

"Du är min med Molle. Och vi kommer alltid vara vänner för evigt?"

"Ja, för evigt!"

Micke och Molle. Bland det bästa Disney producerat. Om gränsöverskridande vänskap, tolerans och olikheter. Om hur lätt det är att hålla sig til "de sina", till det kända, men hur berikande det kan vara att vidga sina vyer. En vänskap som trotsar allt.

Micke och Molle orsakade snyftkalas hos mig som 6-åring när jag först fick se filmen med kusin Marie och pappa och sedan varje dag i minst ett år framåt då jag lyssnade på kasetten jag fick i julklapp.

Nu, 30 år senare, sitter jag och tittar på samma film men med annat sällskap. Jag och min äldste son snyftar ikapp, vi kramas i soffan och jag försöker hitta svaren på "Varför mamma?".

Svaren är inte busenkla. Och det är svårt att förklara för en femåring att livet inte bara är gott. Ibland är världen för svart eller vit. Men Micke och Molle är inte medvetna om detta som barn. De träffar någon de gillar, någon som är snäll, någon de har roligt med. Resten är oviktigt - och inte ens värt att notera. Så fungerar barn, oavsett om det är barn i form av tecknade djur eller om det är små människobarn. Någonstans på vägen förstör vi våra barn. Vi förvandlar dem från öppensinnade nyfikna små människor till cyniska skeptiker som ska värdera allt som sticker ut.

Jag älskar Micke och Molle. Och jag älskar att mina barn fortfarande är så små så att det ännu är helt obegripligt att någon har åsikter om hunden och rävens vänskap.

Alla vuxna borde se Micke och Molle och tänka över filmens sensmoral och rannsaka hur vi själva lever. Kanske kan det vara värt att släppa in Micke i våra liv. Kanske ska vi inte vara så skeptiska mot honom? Kan det vara så att vi t.o.m får ut något själva genom att våga möta räven? Och framförallt, vi låter väl våra lilla hund få leka med den lilla räven - trots att de på ytan verkar annorlunda.

Jag torkar tårarna ur ögonvrån och hör inom mig ord jag hört hundratals gånger förr, men som fortfarande berör mig lika starkt:

Och än idag kan man höra ekot av en liten räv och en liten hund:

"Du är min bästis Micke!"

"Du är min med Molle. Och vi kommer alltid vara vänner för evigt?"

"Ja, för evigt!"

 

adress.com " title="http://You know the adress.com " target="_blank">Kristin

16 maj 2010 20:09

Ack så jag älskar Micke och Molle. När min farmor dog var jag sex år och lyssnade varje kväll på kasettbandet med Micke och Molle. Vad jag grät och grät. Vad jag saknade min farmor.

Jag vet inte hur många ggr jag citerat den där filmen. Kan vara ett av de finaste citaten någonsin...

http://You know the adress.com

 

Bea

16 maj 2010 20:21

Jaa, du har rätt. Det är nog ett av de finaste citaten någonsin!

http://aretsmama.bloggplatsen.se

 

riesling

16 maj 2010 22:29

Att det ska vara så svårt att ta in det som är nytt och främmande!!
Jag har i mitt liv velat tänja på gränser och har bland annat bott på olika ställen där jag inte kunnat språket från början, i andra kulturer. Det ÄR SVÅRT!! Jag grät varje kväll när jag bodde i Paris för att jag blev så illa behandlad eftersom jag inte kunde språket.
Då är jag ändå en vithyad, blond nordbo som kom undan med mycket pga det, men jäklar så frustrerande det är att inte kunna förklara sig när jag har tankarna inne i huvudet!!! De behandlade mig som en korkad människa för att jag inte hade språket.
Det har jag alltid väldigt tydligt i mitt medvetande när jag pratar med invandrade svenskar som inte behärskar det svenska språket till fullo.

Detsamma gäller ju kulturella skillnader. Jag själv är inte särskilt traditionell men jäsiken vad svensk jag blir när jag bor utomlands! Då vill jag hålla fast vid midsommar, påsk och allt som har med julen för att känna mitt eget ursprung och inte tappa bort mig - även om jag hellre skulle dricka ett glas fett än att ta tillvara på VARJE tradition här hemma i Sverige.

Vad vill jag då säga med detta? Jo, att folk inte ska vara så förbaskat rädda för det som är annorlunda, bjud in och berika er istället!

http://riesling.bloggplatsen.se

 

Åsa

17 maj 2010 08:04

Jag tjatar, men du skriver så otroligt fantastiskt bra!!!!!!!!

http://xecute.bloggplatsen.se

 

Lena

18 juli 2011 12:28

Håller med både dig och alla tidigare kommentarer!!!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Livet som autistförälder del 20468, typ. Jävla förbannade byråkrati    Eller ”jävla förbannade brist på förståelse”   Att mötas av byråkrati och blanketter är surt. Men att mötas av argumentet "så har många det" när man vänder sig...

Ikväll är det ett år sedan min "en gång svägerska, alltid svägerska", extralillasyster och djupt saknade vän med det bubblande skrattet somnade ifrån jorden och lämnade oss kvar, i förtvivlan. Jag är säker på att jag såg världen mörkna lite den kvä...

      Med förtvivlan i bröstet skriver jag nu att en mamma och en pappa har mist sin älskade dotter. En alldeles för liten gosse med rött hår har inte längre någon mamma kvar. En man har förlorat sin älskade livskamrat efter ett nästan bara p...

Idag har jag gjort något jag inte gjort på minst två år. Jag har varit sorgsen över att Edvin är autistisk. Jag fick mail med filmer och foton av pappa på när mina barn var små. Alltså riktigt små, max två-tre år. Så söta! Och så små. När jag tit...

Min blogg snittar på fem läsare dagligen.     (Och all eloge och tacksamhet till dessa enträgna människor som besöker en blogg som inte bloggas på. Tack till er!)   Men nu.....! Det är helt fantastiskt! För första gången är det inte en egotri...