Idag har jag hört av en god vän till mig om hur hon mobbades igenom hela grundskolan. Mobbningen berodde i hennes fall på att hon inte hade rätt kläder och saknade rätt frisyr. Jag blev både rasande och ledsen. För jag vet ju vilken fantastisk person hon är och tanken på att hon skulle vara ensam och utstött som litet barn och som känslig tonåring gör att hjärtat snörper sig på mig.

Men djupt inne i mig sticker en påminnande tagg mig så det svider. För jag minns i sjuan. Höstterminen. Nära mig har en tjej (som jag här kallar för Stina) sitt skåp. Stina hade tantkläder (som säkert hennes föräldrar valt ut). Hon hade hög gäll röst (vilket med stor sannolikhet är medfött snarare än självvalt). Hon hade alltid åsikter om andras beteende och var (i en 13-årings ögon) oerhört moraliserande och dömande med tydliga besserwissertendenser.

Åååh, vad jag störde mig på henne.

Vi hade som sagt skåpen nära varandra och varje gång vi samtidigt rotade runt i våra skåp så skulle hon alltid störa mig. Hon hade alltid synpunkter på allt med sin äckliga röst (en 13-årings känslor alltså).

Hade hon varit en cool tjej, eller en snygg och poppis tjej så hade jag säkert lyssnat och kanske blivit ledsen över kritiken. Nu blev jag istället rasande och störde mig på henne ännu mer.

En gång sa jag till henne: "Men du, kan inte du bara ta och hålla käften?" Mycket nöjd över hennes tystnad gick jag därifrån.

Nästa gång hon skulle säga någonting (som jag utgick ifrån också skulle vara moraliserande och uppfostrande) snäste jag också av henne.

Hon gillade inte mig. Jag gillade inte henne. Jag kunde för mitt liv inte förstå varför hon skulle envisas med att prata med mig när vi så uppenbart inte tålde varandra och tyckte olika om allt, allt, allt. Det var väl bättre att vi hejade, tog våra grejjer ur skåpen och gick, helst åt varsitt håll.

Den här kampen fortsatte. Jag blev mer och mer förbannad för att hon aldrig gav sig. Varenda gång så skulle hon prata med mig om oviktiga saker eller tala om hur saker EGENTLIGEN skulle gått till. Jag snäste mer och mer och bad henne lämna mig i fred.

Då frågade hon mig, rakt ut: "Varför mobbar du alltid mig?"

Jag minns det som igår! Jag svarade förvånat: Vad f_n pratar du om?

Hon upprepade sin fråga: "Varför mobbar du alltid mig?"

"Det gör jag väl inte!", svarade jag, rätt chockad faktiskt eftersom jag själv alltid hade sett mig som någon slags hjältinna och de utstöttas försvarare.

"Du är alltid så elak mot mig!" sa hon och började gråta.

Det var som att få en knytnävslag över näsbenet.

Jag klämde fram ett förlåt och den mogna kommentaren att "jag bara trodde att vi hatade varandra".

Vi sa inte så mycket mer. Men AJ vad det sved! Jag hade verkligen inte förstått. "Jag tyckte ju bara så illa om henne."

Men hennes ord var effektfulla. Jag bad henne faktiskt senare under dagen, när jag samlat mig och tankarna lite, om ursäkt igen och vi pratade ett par minuter. Hon hade gråtit hemma över att jag var så elak. Medan jag själv bara tyckte att jag markerat det uppenbara - att vi inte gillade varandra.

Min föreställning om mobbare gick efter Bullens Brevfilms-normer. Ett gäng som hånade och kanske t.o.m slog en ensam person. Jag hade aldrig för mitt liv kunnat tro att JAG skulle vara en mobbare. Men det var jag. I en månad på höstterminen i sjuan.

Jag sa aldrig ett elakt ord till henne igen. Jag t.o.m plågade mig igenom korta samtal med henne. Jag tyckte inte ett dugg bättre om henne. Men jag fick en respekt för henne som konfronterat mig. Och jag fick mig en jäkla tankeställare om mitt egna beteende.

Det är 23 år sedan nu. Fortfarande har jag dåligt samvete över detta. Vi redde ut det. Men tänk om jag bidragit till att hon fått en sämre självbild. Som 13-åring var det just det jag ville; få bort hennes självgoda min och hennes besserwisserkommentarer. Så omoget tänker 13-åringar. Men inte fasen gav det mig rätten att kränka henne! För det var precis vad jag gjorde. Jag, ensam, gjorde att hon inte ville gå till skolan. Jag gjorde så att hon gick hem och grät. Det svider ännu.

Det paradoxala i det hela är att jag alltid trott mig stå på den utsattes sida. Jag mindes mig som den som kom till den mobbades försvar. Om jag inte bara ska vara själkritisk utan även tillåta mig att tro gott om mig själv så kan jag nog säga att; jo, så var det. Också. Men tydligen var jag selektiv i mitt försvarande. Och DET är inte försvarbart!

Nu har jag själv två barn. En av sönerna är framåt, verbal och sportig. Den andra sonen ligger inom autismspektrat och är hyperaktiv med ett udda beteende. Äldsta sonen kommer förhoppningsvis att klara sig ifrån att mobbas. Men min yngsta lilla skrutt är en kille som, med ouppmärksam skolpersonal och ouppmärksamma föräldrar, väldigt lätt kan bli den som trakasseras och mobbas genom skoltiden. Och bara tanken på det är ju som att få ett knivhugg rakt in i hjärtat.

Jag hoppas att Stinas minne av den månaden i sjuan är betydligt blekare än mitt.

Var dig själv! Älska dig för den du är! Boosta dig till mental toppform! Kvällstidningarnas bilagor skriker ut hurtiga tips för alla vinternedstämda människor som haft bättre dagar än de vi går igenom så här års när dygnets mörka timmar är betydligt fler än de konkurrerande ljusa.

Alla duger, enligt bilagornas experter. Men det finns en grupp vi inte unnar självkänsla. En grupp vi gärna skulle ruska om och läxa upp. En grupp som inte duger - oavsett social, yrkesmässig eller ekonomisk status - nämligen samhällets FETTON! Dessa osunda, lata människor med bristande karaktär och självdisciplin. Med lätt förakt beskådar vi de överviktiga människorna - som vi dessutom beslutat att de är mer korkade än övriga befolkningen eftersom alla med normalintelligens vet att man måste äta rätt, träna och ta hand om sin kropp.

På Aftonbladets webb läser jag att många flygbolag kräver att en överviktig person måste köpa två flygbiljetter. Nu diskuteras det om samma sak ska gälla hos de nordiska flygbolagen.

En webbundersökning på AB:s sida visar att en stor majoritet av de svarande anser att det är helt rätt att de feta ska få betala för två biljetter. Jag hävdar inte att Aftonbladets nätröstare är representativa för Sveriges befolkning för det saknar jag belägg för. Men jag vågar hävda att inställningen till överviktiga  generellt är att "de får skylla sig själva". Och dessutom ska de straffas för sin dumhet. Det är fult att vara fet. Det är äckligt. Korkade människor. Kom inte här och svettas bredvid mig på flygplanet!

Övervikt och framförallt fetma medför allvarliga hälsorisker. Det är obestridbar fakta. Trots detta försvinner dietisterna från vårdcentralerna. Man vet att de som lider av övervikt löper stro risk att drabbas av hjärt- och kärlsjukdomar, högt blodtryck, diabetes etc. Ändå tar man bort den billiga och förebyggande vården och istället skjuter kostnaderna på framtiden - och dessutom riskerar människors hälsa och liv.

Möjligheten att genomgå en gastric bypass för de kraftigt överviktiga (sk feta) minskas eftersom det inte finns tillräckliga resurser. Detta trots att man vet att detta är den mest effektiva metoden med ett strålande långsiktigt resultat. De personer som genomgått en magsäcksoperation mår inte bara bättre själva utan de kommer inte i större utsträckning än övriga befolkningen belasta landstingen med överviktsrelaterade sjukdomar. Trots denna vetskap höjs ribban hela tiden för vilket BMI du ska ha för att få genomgå operationen och en för evigt sundare livsstil.

Och runt om i samhället får de överviktiga höra av både vänner, familj och ytliga bekanta att "du får väl sluta äta då." Vi tar oss rätten att bagatellisera och raljera över de överviktigas problem. Hur många reflekterar ens över att det faktiskt finns olika sorters ätstörningar? Det finns t ex tvångsätande, hetsätande, tröstätande, bulemi och anorexi.

Ingen med sitt sunda förnuft i behåll skulle säga till en anorektiker att "du får väl börja äta då!"

Det är en sjukdom som accepteras som sjukdom och som får mycket sympati. Naturligtvis. Det är en fruktansvärd sjukdom som kan leda unga människor in i depressioner, tvångstankar, infertilitet och för tidig död.

Ganska så snarlika symptom som tvångsätarna lider av. Varför beklagas inte denna sjukdom på samma sätt som anorexi? Den är precis lika fruktansvärd och även den livsfarlig.

Varför kan vi inte acceptera att få människor varken är undernärda eller sjukligt överviktiga frivilligt? Varför beklagar vi de sjukligt magra men föraktar de sjukligt feta?

Landstingen borde inte få skära ner på resurserna för de personer som sakta svälter sig till döds. Men de får banne mig inte heller skära ner resurserna för alla som istället äter sig till döds.

Varför är det självförvållat när en fet får hjärtinfarkt och en långt mycket större tragedi när en anorektiker får det? Det är lika tragiskt vem det än drabbar och av oavsett bakomliggande orsak och historia. Orsaken är trots allt den samma: kroppen orkar inte med.

Jag har aldrig lidit av ätstörning. Långt ifrån alla varken överviktiga eller underviktiga gör det. Gener och livsstil är stora bidragande orsaker till en persons vikt. 

I hela mitt liv har jag varit normalviktig. Fram till de senaste tio åren. Stillasittande jobb och osund livsstil ledde till övervikt. Det var nytt, överraskande, ovant och obehagligt.

Men ska jag dömas för det? Blev jag en sämre och mer korkad människa när kilona blev fler? Blev jag karaktärslös och illaluktande svettig? Faktiskt inte.

Men som jag, likt de flesta med övervikt, har kämpat. Främst av fåfänga men även med hälsoaspekten i bakhuvudet. Jag undrar om alla som dömer ut feta som odisciplinerade har en aning om hur felaktigt det är. Så många som stenhårt och disciplinerat sliter och kämpar för att komma till bukt med vikten.

Jag har gått upp och ner i vikt. Och upp och ner igen. Jag har aldrig varit sjukligt fet och heller aldrig sjukligt smal. Men jag bemöttes annorlunda som överviktig än som normalviktig. Och människor drar sig inte heller för att kommentera det uppenbara. På något sätt blev mina extra kilon allas angelägenhet och därmed också allas rätt till tyckande.

Hade jag ens kommit i närheten av mina 60 kg igen hade jag varit själaglad. För min skull. Och för barnens skull. Inte för att behaga omgivningen. Jag vill leva ett friskt och sunt liv likt de allra flesta. Jag vill finnas för mina barn tills de är vuxna och självständiga.

Men OM jag går upp i vikt och blir s.k sjukligt fet så vill jag inte mötas av förakt eller påståenden som "gör något åt det då!". Jag vill veta att det finns stöd och hjälp att få för att få bukt med denna hälsofara. Och jag vill få vara som jag är utan att dömas för yttre detaljer. 

Så länge jag är trevlig förväntar jag mig att det ska duga gott! Och surprise, min intelligens har varken höjts eller sänkts i takt med minskande resp ökande vikt.

Min äldste son har just fyllt fem. Sedan höstterminens start har han brottats i stadens atletklubb. Ända sedan första gången är han lyrisk över sin brottarträning. Det enda jag spontant kan komma på som kan konkurrera med brottningsträningen är julafton.

Ett gäng på närmare 20 stycken mestadels små killar men även några små tjejer samlas i en lokal med oftast bara en eller två tränare för att lära sig bli brottare. Med tanke på att de yngsta var i fyraårsåldern hade jag förväntat mig en ganska kaosartad och svettig timme för tränarna.

Men icke! Visst finns det dagiströtta barn med massor av spritt i kroppen som omöjligt kan sitta stilla vid väggen för att titta på när tränarna demonstrerar flygande mara. Det är ju trots allt knattar som går där. Men de allra flesta sitter hänförda och lyckliga och tittar på tränarna som kastar varandra och tar "kompisgrepp".

"Jo, tjenare!" tänkte jag när jag ser tränarna visa olika grepp. "De är alldeles för små för att förstå så avancerade instruktioner och behärska den motoriken."

Men hoppsan vad fel jag hade!

Dessa små knattar skulle knappast få stilpoäng, om sådana utdelats. Men oj vad de kämpar!

De härmar, försöker och kämpar outtröttliga, uppmuntrade och lyckliga.

Alla har roligt. Det är disciplin på en nivå perfekt anpassad för småknattar; tillåtande men med tydliga gränser. Alla vill så klart vinna, men även de som inte gör det tycker fortfarande att det är roligt. 

Alla barnen uppmuntras. Det spelar ingen roll vem som är bäst. Alla får höra att det är bra försökt och bra kämpat.

Och vilken träning det är!

Fullständigt novis på brottningskunskaper hade jag någon slags föreställning om att man låg på golvet och drog i varandra och att alla hade blomkålsöron. Ack så fel jag hade. För vilken smidighet brottningen kräver!!

Min son gick parallellt i gymnastik (som han tröttnade på) och där kom de inte i närheten av de gymnastiska övningar som tränas på brottningen. De klättrar på väggar, kullerbyttar bakåt och framåt och går ner i brygga, står på händer, hjular etc etc.

Helt fascinerad tittar jag på de smidiga och starka äldre brottarna och tränarna. Jag hade inte en aning!

Och helt fascinerad tittar jag på deras förmåga att fänglsa barnen att så sportsligt få alla att känna sig duktiga och viktiga.

Man tar i hand på motståndare, tränare, domare - ja alla inför match.

Barnen lär sig att brottning är brottning och inte slagsmål. Här gör man inte någon medvetet illa. Man ber om ursäkt när något händer, man lär sig att trots irritation och kanske t.o.m smärta inte tappa humöret och ge igen utan att fortsätta brottas juste.

Barnen tränar motorik, styrka, kondition, smidighet och kamratskap. Ingen har krav på sig. Alla har skoj.

Jag är brottarfrälst!

Jag ska verkligen försöka att aldrig påverka min son att fortsätta om han tröttnar. Men inom mig önskar jag att han alltid kommer att vara lika lyrisk som han är nu.

För vilken fantastisk sport brottning är!

Ikväll tänker jag skita i att hela diskhon svämmar över av smutsig disk. Jag tänker strunta i att det ligger udda par av flera olika sockor på vardagsrumsgolvet. Inte heller kommer jag att börja röja bland bilarna som står uppradade i soffan. Möjligtvis tänker jag svepa dem i golvet för att få plats själv.

Posten får förbli oöppnad och osorterad. Ett par fläckliga plyschbyxor i storlek 104 får vila på badrumsgolvet i natt. Det krossade tunnbrödet i barnens rum får fria händer att locka till sig ohyra.

För idag har jag haft sällskap hela dagen. Vuxet sällskap. Jag har haft bättre och roligare saker för mig än att bry mig om att försöka hålla minstingens tempo och förekomma hans påhitt.

Jag har plockat upp majskolven han lyckats smyga med sig från köket till mattan i vardagsrummet. Jag har torkat bord och bänkar. Jag har läst god natt-sagor och kramats och pussats med mina barn. Denna kväll räcker det gott och väl.

För även om jag vet att jag kommer att förbanna mig själv imorgon bitti så lovar jag här och nu att jag ska ikväll låta trivialiteter få vara just trivialiteter. Istället ska jag ägna kvällen åt att tänka på vilka trevliga människor jag umgåtts med idag. Och försöka ägna morgonen åt att tänka "att inget värre har hänt för att jag lät bli att städa än att jag får ta det nu istället."

Samtidigt vet jag att jag i min se-bra-ut-utåt-nojja kommer att be en stilla bön att ingen ringer på min dörr. Jag vet att jag i ångest kommer att oroa mig för att fastighetsskötaren måste komma hit och återigen få bort is och snö från taket. Men då ska jag försöka påminna mig om att jag faktiskt hade roligare saker för mig igår. Och att om någon kommer hem till mig och förfasar sig över odiskade tallrikar och bilar i soffan och barnkläder på golvet så ska jag påminna mig om att den personen lever ett minst lika nojjigt liv som jag gör.

Varför ska man eftersträva perfektionism när man duger precis som man är? Jag tränar på bättring. Välkommen du med.

Jag vill ha en chef som är som oss andra; nämligen mänsklig. Hon/han ska vara kompetent, ansvarsfull och respektfull. Hon eller han ska inte axla världens ansvar och heller inte förvänta sig det av övriga i företaget.

Min kompis, person X, är regionchef på ett svenskt företag. Hon har tre små barn. Hon har nyligen fått barn och är föräldraledig. Äldsta barnet går på dagis 15 timmar i veckan, maxgränsen för det tillåtna när en förälder är föräldraledig eller arbetslös. De andra två barnen är för små för att vara på dagis ännu.

Hon lever i ett jämställt förhållande där föräldraledigheten delas. Hon hade tänkt börja jobba redan innan sommaren men nu lutar det åt att hon och hennes sambo ska försöka få några veckor ledigt tillsammans i sommar innan han byter av henne som föräldraledig.

Hon är som de flesta personer som har ”höga” poster kompetent, plikttrogen och lojal. Hon har dessutom kvalitéer som ska värderas lika högt som tidigare nämnda beskrivning; hon är social, trevlig och har ett sätt som får de allra flesta att känna sig bekväma.

I princip varje vecka får hon ta emot mail eller telefonsamtal från arbetsplatsen hon är tjänstledig ifrån. Hon klagar inte. Jag tycker det är för jäkligt, men hon är positivt lagd och säger att det kanske är sådant man får räkna med när man tackar ja till en sådan befattning, och att det ju är bra att hon är uppdaterad.

Men idag var hon förbannad, less och rätt förvånad.

På posten hade kommit en 100-sidig utredning skriven av en konsult om företagets framtid och planerade expandering. Att få en utredning för kännedom när man är föräldraledig är väl ok. Det kan vara uppskattat att veta att man inte är bortglömd.  Som tjänstledig har du ju rätt att välja om du vill lusläsa eller lägga den åt sidan för att titta igenom den (om det ännu är den aktuella versionen) när det är dags att återgå till jobbet.

Men det är inte ok när utredningen följs av ett brev från Sverigechefen som skriver:

"Läs igenom noggrant. Gör anteckningar och stryk under det du anser viktigt. Jag vill ha DINA ( i versaler) synpunkter före 1 mars." 

1. Hon är tjänstledig. Alltså ledig från sin tjänst. Ej i tjänst. Vikarie i hennes ställe. Ej lön från företaget. TJÄNSTLEDIG.
2. Hon har tre små barn under tre år hemma hos sig, med undantaget av 15 timmar då äldsta är på dagis, dygnet runt. Hennes sambo arbetar heltid – dessutom i annan stad, vilket ger långa dagar.
3. Hon har max 12 dagar på sig att ha kloka synpunkter på en omorganisation med expanderingsförslag skriven av en utomstående konsult.

Hur tänker man som ”ännu-högre-chef” då?

Varför MÅSTE hon ha synpunkter när hon inte är i tjänst? Varför litar man inte på hennes ersättare?

När ska en föräldraledighet respekteras som LEDIG tid från arbetet?

Hon har ingen varken skriftlig eller muntlig överenskommelse om att hon alltid är i tjänst, oavsett dag, tid eller händelser i hennes liv.

När ska hon ha synpunkterna? Är det rimligt för en person som inte har tio minuter för sig själv förrän efter åtta på kvällen när sambon och hon nattat barnen somnat att slutkörd sätta sig ner och superkoncentrerad ”göra anteckningar, ha kloka synpunkter och stryka under” i ett hundrasidigt dokument?

Respektlös, arrogant och oprofessionell är de ord jag först associerar med hennes chef. Har en hel del mindre smickrande beskrivningsord utöver det också, men försöker hålla mig någotsånär korrekt.

Så om du har tackat ja till en chefsbefattning så har du alltså inte rätt till föräldraledighet? Du har inte rätt att släppa jobbet för några månader för att umgås med de små som är en minst lika viktig framtid som jobbet är?

Om han skickat brevet ”för kännedom” och med texten: ”Hej X! Läs om du vill. Naturligtvis är du, även om du är tjänstledig, välkommen att ha synpunkter . Vi ses till sommaren! Hälsningar NN” så hade det varit helt OK!

Men att ringa, maila, skicka brev där du förväntar dig (ett finare ord för kräver) synpunkter, anteckningar och understrykningar till någon som är tjänstledig – alltså utan förpliktelser – är svinaktigt.

Mitt råd är att hon ska skicka tillbaka utredningen med understruken synpunkt:

Kör upp den i röven!!

Hörde på TVn eller läste i någon tidning (som vanligt kan jag inte ange källan korrekt eftersom mitt minne är, kort och gott, jäkligt dåligt) psykolog/treapeut/relationsrådgivare eller liknande tala om att så många separerade/frånskilda mödrar gömmer sig bakom sina barn av rädsla för nya förhållanden.

Jaså?

Det är möjligt.

Kanske gör jag det också fast jag inte är medveten om det.

Men kom inte och säg till mig att det är hela sanningen till singelmammors relationsstatus.

Han hävdar att kvinnor skapar en familjebubbla där de inte släpper in någon på livet och försvarar sitt singelskap med att det är omöjligt att få ihop det.

Visst lever jag i en familjebubbla. Han har helt rätt. Om bubblan är självvald vet jag däremot inte.

Jag kan inte påstå att jag längtar efter att träffa en man. Jag kan heller inte påstå att jag absolut inte vill träffa en man. Träffar jag en tillräckligt intressant man så skulle jag kanske tycka det var värt att pussla och trixa för att ge det en chans.

"Vill man så går det!" sägs det. Kanske det, om viljan är tillräckligt stark. Men...det är ju ingen barnlek precis.

Mitt liv kretsar av uppenbara skäl kring barnen, hämtning- och lämning på dagis, matlagning, bus, utelek, plock och röj, idrotter, disk, sagor, nattning mm. Förhoppningsvis somnar de i rimlig tid och vaknar inte förrän efter jag själv gått och lagt mig. 

Jag fnissar lite när jag hör hans kommentarer och funderar på exakt vart han tycker jag ska träffa mannen.

Jag har i princip aldrig barnvakt. Punkt.

Tänka nytt? Hm...

• Ska jag kanske gå uppklädd och sminkad till dagis för att hoppas springa på någon singelpappa i farstun som verkar vara ett riktigt kap?
• Eller vara så vansinnigt käck och snygg (och så jäkla bitchig) att jag lyckas konkurrera ut modern till mina barns dagiskompis? 
• En hitills okänd granne i hissen i hyreshuset?
• En nyanställd hunk på hemköp som missköter sitt jobb och istället raggar singelmammor?
• Eller om jag kunde sänka medelåldern med ca 30 år i partiet jag är medlem och hoppas på att möta någon i kaffepausen där?
• Eller en brottar- eller fotbollsfarsa?

Inget verkar direkt realistiskt. Och det är ungefär så långt mitt sociala liv sträcker sig. Jag skulle gärna bredda mitt sociala liv och hitta på massor av grejjer, men nu ser inte verkligheten ut så.

Men låt säga att det faktiskt SKULLE flytta in en drömprins i trapphuset som inte vill annat än att dejta en helt ensamstående förälder. När och hur ska jag dejta honom? Ska jag ringa och tala om att nu har barnen somnat så nu kan du få komma hit så att vi avslappnat (som alltid på första dejten...) kan prata och lära känna varandra. Men du får gå innan klockan nio för då brukar första barnet vakna igen.

Hitta på något ihop? Ja, barnen är på dagis mellan 9-12.30 Kan du ta ledigt från ditt jobb då?

Försöker, utan att på något sätt minska mig som person, tänka mig in i min attraktionsgrad för en ny bekantskap. Inser krasst och utan självömkan att jag ligger nära fryspunkten:

Arbetslös, ensamstående småbarnsmorsa, varav ett av dem har aktiviteter 2 dag/v och det andra är extremt tidskrävande med ADHD-autism-problematik och med mycket begränsad möjlighet till barnvakt och med mycket begränsade ekonomiska resurser.

Med de förutsättningarna så måste jag vara en fullständigt bedårande och trollbindande person för att ens få någon att tänka tanken - eller så måste det vara någon ny slags Jesus eller i alla fall en übermänniska som skulle bortse från problematiken. För visst, jag är bra men inte SÅ bra! Och det handlar inte om någon förminskad och starkt kritisk självbild, tvärtom har jag försökt se det hela objektivt och utifrån.

Men för att en människa ska engagera sig och orka bry sig så måste det vara någon vi redan känner och tycker om. För en ny bekantskap är de allra flesta av oss inte beredda att lägga ner så mycket engergi.

Kanske är jag som forskaren sa "rädd att starta något nytt och gömmer mig bakom barnen och använder dem som ursäkt" eller så har han faktiskt inte helt rätt.

Kanske så trivs jag helt enkelt rätt bra med situationen som den är, även om jag önskar mig mer barnfri tid, och har inte tillräckligt stark vilja för att anamma talesättet "vill man så går det!".

Eller så är det bara inte att gå ut och träffa någon.

Jag får väl grunna vidare på det....

Jag har en dröm. En dröm att göra världen lite enklare och lite rättvisare för barn till ensamföräldrar och för ensamföräldrarna.

Låt oss införa Kommunala barnvakter. Behovs- och inkomstprövade. Fler familjer än någonsin lever utanför känfamiljsnormen. 2010 borde vi ha blivit nytänkande, anpassade efter verkligheten.

Nästan alla föräldrar har svårt att kombinera jobb, familj och intressen. För en ensamförälder är det extra svårt. Jag är fackligt och politiskt aktiv. Har varit det sedan tonåren och vill, så länge jag tycker det är roligt, fortsätta att vara det. 

De föräldrar som är helt ensamstående, dvs som inte har partner el där barnets andra förälder saknas, har svårt att delta i samhällsdebatten och påverka i det demokratiska systemet. Jag ska inte gå så långt så att jag ska kalla det en diskrimineringsfråga. Däremot skulle jag säga att det är en komplicerad fråga.

Det är självklart att det ska finnas tolkar tillgängliga för ej hörande eller för människor som inte behärskar svenskan så att de inte utestängs ur den demokratiska processen. Detsamma borde gälla för ensamstående, fast där skulle personen som anlitas av kommunen inte vara tolk utan en pedagog.

Jag är helt beroende av att mina föräldrar ska ställa upp som barnvakter för att jag ska kunna delta. Mina föräldrar arbetar båda två heltid. En av dem arbetar inom sjukvården där det dessutom ingår helgarbete. Det gör att möjligheten till barnvakt är högst begränsad.

Många har inte ens sina föräldrar eller syskon eller annan tänkbar barnvakt i närheten.

Barn till ensamstående föräldrar har i mycket lägre utsträckning möjlighet att gå på organisereda aktiviter som fotboll, dans, scouter etc. Barnvaktsfrågan är enligt undersöknigen naturligtvis inte enda anledningen till det utan den ekonomiska situationen begränsar ju också möjligheterna. Men nu tänker jag på i första hand på praktiska lösningar.

Mitt förslag till samtliga kommuner är då: kommunal barnpassning. En slags inkomstbaserad barnpassning i kommunal regi för ensamstående föräldrar. En utbildad pedagog som kommer hem den tiden du har lagt in behov av barnvakt för. Torsdagar  kl 17-19 att vara hemma med minstingen så att storebror kan gå på brottning. Planerade nämnd- och fullmäktigemöten: Barnvakten kommer hem mellan 16-20 tex.

För varför ska ensamstående föräldrar vara beroende av social välgörenhet för att kunna delta politiskt eller fackligt? Varför ska en ensamstående inte kunna läsa komvux eller ABF på kvällstid? Eller varför ska barn till ensamstående inte ha samma praktiska möjlighet att idrotta eller sjunga i kör?

Kommunal avlösarbarnvakt kommer att bli den nya grejjen. Upp till kamp!

Har läst lite arga inlägg idag om tjejers per automatik lägre status; det är sämre att leka med dockor än med bilar, tjejerna hamnar i den lägre värderade kallskänken medan killarna står i hettan gör coola såser och steker rejäla köttbitar, tjejerna får inte klä sig i rosa klänningar för då blir de utseendefixerade -men killar får gärna klä sig i skjorta och slips OCH prinsessklänningar. De är uppenbarligen mycket bättre på att handskas med komplimanger, hålla båda fötterna på jorden och dra egna slutsatser om vad som är viktigt i samhället.

När jag var liten var det nästan på gränsen till att vara fult att vara tjej. Tjejer var mesiga, tjejer var gnälliga, tjejer kunde inte leka i grupp.

I min fotbollsklubb fick tjejlagen alltid små gymnastiksalar på vinterhalvåret när det inte gick att träna utomhus, medan de betydligt yngre killarna fick vara i stora gymnastiksalar. För oss fanns det aldrig pengar för cuper och turneringar. Det problemet existerade inte för killarna - trots att det var samma förening vi spelade i.

Våra kvinnliga förebilder var få. Linda Haglund, hon var ju stor. Men sedan gick hon visst och dopade sig och bevisade för oss att en tjej uppenbarligen inte kan vara bra - om man inte fuskar.

Vi läste barndeckare min bror, mina kusiner och jag. Fem-böckerna var de bästa. Det var Julian, äldst, klokast och ansvarsfull. Dick, påhittig och rolig, George (som egentligen hetter Georgina men hatade att vara mesig tjej och klädde och klippte sig som en kille) nästan lika tuff som Dick, men i tuffa situationer lyste hennes kvinnliga rädsla igenom. Anne, liten, rädd, mesig, tråkig, glädjedödare, försiktig och tänkte alltid efter före. Sen var det Tim, en klok och modig labrador som ta mig fan löste fler mysterier än spånet Anne klarade av.

När min bror, mina två (kvinnliga) kusiner och jag lekte femgänget så var min storebror Julian, jag var Dick, Elenor var George och Marie var Tim. Det var alltså bättre att t.o.m vara en labrador än att vara en mesig, tråkig rädd-för-allt-tjej. När jag nu 25 år senare tänker på det blir jag rasande och ledsen. Men då visste vi alla att det var så; en tjej är dålig. En kille är bra.

Vi klättrade i träd. Självklart för att vi tyckte det var roligt. Men när vi blev kallade pojkflickor så blev vi ännu mer peppade att klättra. För vilken komplimang! Det finaste man kunde vara som tjej var ju att bli nästan pojke. Vi var sportiga och idrottade i föreningar och på fritiden 7av 7 dagar i veckan. Då var vi också grabbiga.
INGEN såg att tjejer kan klättra i träd som tjejer. Inte heller såg någon att idrott är lika uppskattat av småflickor som av småpojkar. Barn gillar att röra på sig. Gör barnet, oavsett kön, inte det så är det kanske läge att som förälder oroa sig.

Jag var liten för 25 år sen. Men hur mycket har egentligen förändrats? Häromdagen hörde jag en dagismamma säga till sin 4-åriga son: - Är du tjej eller? Du gnäller som en.

Va? Gnäller inte alla 4-åringar oavsett kön när de inte får som de vill?

Jag vill att mina brorsdöttrar alltid ska känna sig lika duktiga som mina söner, oavsett vad de företar sig. Jag vill inte att de ska anses gnälliga. Eller pojkflickiga ifall de gillar aktivitet, eller typiskt tjejiga ifall de gillar att ta det lugnt.

En manlig forskare i jämställdhet gjorde under några månader en studie på en förskola i Uppsala som aktivt jobbade med sociala könsroller och jämställdhet. Personalen upplevde sig som kunniga och rättvisa och hade jämställdhetsaspekten med i hela verksamheten. Efter bara en månad informerade han en chockad personal om hur ojämställda de var, trots sin kunskap.

Det visade sig att tjejer som hamnade i bråk genast blev strängt avbrutna av personalen och med ordval som omtänksamhet, sköta sig, vara lugna etc. Helt riktigt så klart. Tjejerna särades på och fick sätta sig och lugna ner sig.

Däremot gick inte personalen in mellan pojkar som bråkade förrän det gått helt över styr och med uppmaningen att hitta på något annat istället.

Redan där har vi tuktat de små flickorna att vara stilla och lugna och att det är väldigt fult att bråka. Småkillarna fick fortsätta vara vilda, men någon annanstans - och utan handgemäng.

Hur ser det ut på en "vanlig" förskola som inte har jämställdhet som genomgående tema?

Sedan förundras vi över att pojkar är så vilda och flickor så lugna? Dessutom är det lite fulare att vara lugn än vild. Vild=vaken. Lugn=slö.

På mellanstadiet genomförde vi elever i smyg en jämställdhetsstudie. Men det kan jag berätta om en annan gång.

Jag blir bara så trött på hur vi graderar, värderar och uppfostrar och kommer att tänka på ordspråket "hur vi än vrider och vänder oss har vi alltid rumpan bak". För vad s¨måflickor, tonårstjejer, vuxna kvinnor än gör så är det aldrig lika bra som det som vårt motsatta kön gör.

Inte ens när vi tar efter killarna gör vi rätt. För då kör vi med en manlig stil och det vet ju alla är fel - trots att normen i samhället är man. Trots att vi bara vill ta del av de självklarheter männen i sin vardag har just för att de fötts med snopp. 

Vi ska inte föda barn, inte vara föräldralediga eller vara hemma med sjukt barn. Vi får dessutom skylla oss själva för att vi har lägre lön - eftersom vi kvinnor uppenbarligen inte kan förhandla åt oss själva.. Är vi för framåt på jobbet så är vi allt lite "vääääl på". Är vi en i laget så måste vi istället visa framfötterna.

Men när män gör som kvinnor; samarbetar på jobbet, lyckas kombinera yrkes- och familjeliv, tar ansvar för sitt barn, lagar mat, plockar, städar och diskar då har de uppnått fullkomlighet.

Märkligt med tanke på att vi inte kan göra någonting riktigt lika bra som männen..