Idag har jag hört av en god vän till mig om hur hon mobbades igenom hela grundskolan. Mobbningen berodde i hennes fall på att hon inte hade rätt kläder och saknade rätt frisyr. Jag blev både rasande och ledsen. För jag vet ju vilken fantastisk person hon är och tanken på att hon skulle vara ensam och utstött som litet barn och som känslig tonåring gör att hjärtat snörper sig på mig.

Men djupt inne i mig sticker en påminnande tagg mig så det svider. För jag minns i sjuan. Höstterminen. Nära mig har en tjej (som jag här kallar för Stina) sitt skåp. Stina hade tantkläder (som säkert hennes föräldrar valt ut). Hon hade hög gäll röst (vilket med stor sannolikhet är medfött snarare än självvalt). Hon hade alltid åsikter om andras beteende och var (i en 13-årings ögon) oerhört moraliserande och dömande med tydliga besserwissertendenser.

Åååh, vad jag störde mig på henne.

Vi hade som sagt skåpen nära varandra och varje gång vi samtidigt rotade runt i våra skåp så skulle hon alltid störa mig. Hon hade alltid synpunkter på allt med sin äckliga röst (en 13-årings känslor alltså).

Hade hon varit en cool tjej, eller en snygg och poppis tjej så hade jag säkert lyssnat och kanske blivit ledsen över kritiken. Nu blev jag istället rasande och störde mig på henne ännu mer.

En gång sa jag till henne: "Men du, kan inte du bara ta och hålla käften?" Mycket nöjd över hennes tystnad gick jag därifrån.

Nästa gång hon skulle säga någonting (som jag utgick ifrån också skulle vara moraliserande och uppfostrande) snäste jag också av henne.

Hon gillade inte mig. Jag gillade inte henne. Jag kunde för mitt liv inte förstå varför hon skulle envisas med att prata med mig när vi så uppenbart inte tålde varandra och tyckte olika om allt, allt, allt. Det var väl bättre att vi hejade, tog våra grejjer ur skåpen och gick, helst åt varsitt håll.

Den här kampen fortsatte. Jag blev mer och mer förbannad för att hon aldrig gav sig. Varenda gång så skulle hon prata med mig om oviktiga saker eller tala om hur saker EGENTLIGEN skulle gått till. Jag snäste mer och mer och bad henne lämna mig i fred.

Då frågade hon mig, rakt ut: "Varför mobbar du alltid mig?"

Jag minns det som igår! Jag svarade förvånat: Vad f_n pratar du om?

Hon upprepade sin fråga: "Varför mobbar du alltid mig?"

"Det gör jag väl inte!", svarade jag, rätt chockad faktiskt eftersom jag själv alltid hade sett mig som någon slags hjältinna och de utstöttas försvarare.

"Du är alltid så elak mot mig!" sa hon och började gråta.

Det var som att få en knytnävslag över näsbenet.

Jag klämde fram ett förlåt och den mogna kommentaren att "jag bara trodde att vi hatade varandra".

Vi sa inte så mycket mer. Men AJ vad det sved! Jag hade verkligen inte förstått. "Jag tyckte ju bara så illa om henne."

Men hennes ord var effektfulla. Jag bad henne faktiskt senare under dagen, när jag samlat mig och tankarna lite, om ursäkt igen och vi pratade ett par minuter. Hon hade gråtit hemma över att jag var så elak. Medan jag själv bara tyckte att jag markerat det uppenbara - att vi inte gillade varandra.

Min föreställning om mobbare gick efter Bullens Brevfilms-normer. Ett gäng som hånade och kanske t.o.m slog en ensam person. Jag hade aldrig för mitt liv kunnat tro att JAG skulle vara en mobbare. Men det var jag. I en månad på höstterminen i sjuan.

Jag sa aldrig ett elakt ord till henne igen. Jag t.o.m plågade mig igenom korta samtal med henne. Jag tyckte inte ett dugg bättre om henne. Men jag fick en respekt för henne som konfronterat mig. Och jag fick mig en jäkla tankeställare om mitt egna beteende.

Det är 23 år sedan nu. Fortfarande har jag dåligt samvete över detta. Vi redde ut det. Men tänk om jag bidragit till att hon fått en sämre självbild. Som 13-åring var det just det jag ville; få bort hennes självgoda min och hennes besserwisserkommentarer. Så omoget tänker 13-åringar. Men inte fasen gav det mig rätten att kränka henne! För det var precis vad jag gjorde. Jag, ensam, gjorde att hon inte ville gå till skolan. Jag gjorde så att hon gick hem och grät. Det svider ännu.

Det paradoxala i det hela är att jag alltid trott mig stå på den utsattes sida. Jag mindes mig som den som kom till den mobbades försvar. Om jag inte bara ska vara själkritisk utan även tillåta mig att tro gott om mig själv så kan jag nog säga att; jo, så var det. Också. Men tydligen var jag selektiv i mitt försvarande. Och DET är inte försvarbart!

Nu har jag själv två barn. En av sönerna är framåt, verbal och sportig. Den andra sonen ligger inom autismspektrat och är hyperaktiv med ett udda beteende. Äldsta sonen kommer förhoppningsvis att klara sig ifrån att mobbas. Men min yngsta lilla skrutt är en kille som, med ouppmärksam skolpersonal och ouppmärksamma föräldrar, väldigt lätt kan bli den som trakasseras och mobbas genom skoltiden. Och bara tanken på det är ju som att få ett knivhugg rakt in i hjärtat.

Jag hoppas att Stinas minne av den månaden i sjuan är betydligt blekare än mitt.

 

Xecute

24 februari 2010 21:24

ååh du skriver som vanligt så jag ryser rent fysiskt! och får blöta ögon!
jag har tyvärr än värre grejer i mitt bagage som skulle kunna skrivas om. Det är märkligt med tanke på omständigheterna, men jag har också varit en mobbare - och då inte bara i en månad. Så... nu trillade jag ner ordentligt *aajjj* :-)

(Den tjejen har jag försökt hitta, letar fortfarande efter, men hittills utan att ha lyckats. Hon påminner väldigt väldigt mycket om din "Stina" btw. )

http://xecute.bloggplatsen.se

 

Bea

24 februari 2010 21:36

"Skönheten ligger i betraktarens ögon" säger ordspråket. Det kanske är så att mobbingen ligger i den utsattes ögon. Det kanske inte alltid är glasklart för omgivningen om vem som mobbas av vem.

Och, omjag ska tillåta mig att vara lite raljerande, är inte du ganska typsisk mobbare? Och då menar jag inte att du är en förtryckande typ - tvärtom kära kära vän. Vad jag menar är att den som varit utsatt själv för saker för det, genom det egna beteendet, vidare. Mobbing, misshandel, missbruk - allt jävelskap. Jag försvarar inte mobbare, men jag vill ändå säga att barn och tonåringar KAN inte själva lastas. Det måste finnas vuxna som sätter ner foten och ser till att lösa problemet.

http://aretsmama.bloggplatsen.se

 

Xecute

24 februari 2010 21:57

Är det inte jobbigt att vara så vis? ;-)
För visst är det så. Jag skrev det inte själv, för jag vill inte själv ursäkta mitt beteende på något sätt. Och det är inte heller en ursäkt, förstå mig rätt. Men absolut, det som startade det hela var 1) inre ilska 2) försöka klättra på rangstegen genom att själv mobba någon och bli coolare. :-(

Men i övrigt är jag helt perfekt. ;-)))

Om jag någonsin får tid ska jag engagera mig mer i kampen mot mobbning. Först och främst på den skola barnen går på, men också i övrig. Det har jag tänkt länge på. Jag har också tänkt i ungefär femton år på att jag skulle ta och skaffa fadderbarn........... :-p jaja. Tankarna är goda iaf.

http://xecute.bloggplatsen.se

 

Bea

24 februari 2010 22:07

Det är skitjobbigt att vara så vis - och ändå inte (hittills alltså) fått nobelpris eller miljonbeloppsstipendier. Suck. ;))

http://aretsmama.bloggplatsen.se

 

Anonym kille

23 januari 2012 23:35

Fint inlägg. Jag är nu 20år och har insett nu efter skoltiden att jag var en mobbare. I högstadiet var det som värst, jag va en stor och stark idrotts kille, en populär kille med mkt tjejer och vänner. Men lärde mig rätt snart vilka vänner som var vänner med mig för den jag va och inte för att jag va snygg och populär. Men somsagt jag va elak mot "nörd killarna", jag kunde reta dom Rätt rejält, favoriten va när de började slåss för då fick jag
visa mig störst och hårdast samtidigt som de räknades som själv försvar. Jag rev sönder
deras dyra rollspels kort, sparka in skåp osv. Jag var egentligen ensam mobbare och
gjorde det ofta när jag mötte "nördgängen" ensam i korridoren. Gränsen gick när jag slog en killes käke ur led, han var mkt vänlig och polis anmälde inte mig och sa till folk att han halkat in i ett trapp räcke. Efter de såg jag en fil
Om en mobbad pojke som
Fick mig att tänka, tänka rejält! Jag tog bussen till han en kväll och sa till hans mor att jag slagit han, jag betalade alla sjukhus räkningar frivilligt, lYckades hitta ett sådant spelkort på ebay som
Jag rivit sönder, de var mkt dyrt, jag tig med blommor och sa förlåt till honom inför han och hans familj. I skolan var kg plötsligt omtyckt av "nördarna" oxå, coola kollar sket i mig och slagsmålen utkämpades mot dom
När jag försvara mina nya vänner. Mina trevliga vänner. När jag gick ut högstadiet sa jag förlåt till alla som
Jag Retat osv i micken i kyrkan. Jag togs imot av lärare, föräldrar och elever mycket possetivt. I gumnasiumet gick jag med i friends och står upp så fort jag ser att någon är mobbad oavsett om
De är skola, gatan, arbetsplatsen eller var som helst!
De var en liten bekännelse från mig
Kramar /M

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Livet som autistförälder del 20468, typ. Jävla förbannade byråkrati    Eller ”jävla förbannade brist på förståelse”   Att mötas av byråkrati och blanketter är surt. Men att mötas av argumentet "så har många det" när man vänder sig...

Ikväll är det ett år sedan min "en gång svägerska, alltid svägerska", extralillasyster och djupt saknade vän med det bubblande skrattet somnade ifrån jorden och lämnade oss kvar, i förtvivlan. Jag är säker på att jag såg världen mörkna lite den kvä...

      Med förtvivlan i bröstet skriver jag nu att en mamma och en pappa har mist sin älskade dotter. En alldeles för liten gosse med rött hår har inte längre någon mamma kvar. En man har förlorat sin älskade livskamrat efter ett nästan bara p...

Idag har jag gjort något jag inte gjort på minst två år. Jag har varit sorgsen över att Edvin är autistisk. Jag fick mail med filmer och foton av pappa på när mina barn var små. Alltså riktigt små, max två-tre år. Så söta! Och så små. När jag tit...

Min blogg snittar på fem läsare dagligen.     (Och all eloge och tacksamhet till dessa enträgna människor som besöker en blogg som inte bloggas på. Tack till er!)   Men nu.....! Det är helt fantastiskt! För första gången är det inte en egotri...