Var dig själv! Älska dig för den du är! Boosta dig till mental toppform! Kvällstidningarnas bilagor skriker ut hurtiga tips för alla vinternedstämda människor som haft bättre dagar än de vi går igenom så här års när dygnets mörka timmar är betydligt fler än de konkurrerande ljusa.

Alla duger, enligt bilagornas experter. Men det finns en grupp vi inte unnar självkänsla. En grupp vi gärna skulle ruska om och läxa upp. En grupp som inte duger - oavsett social, yrkesmässig eller ekonomisk status - nämligen samhällets FETTON! Dessa osunda, lata människor med bristande karaktär och självdisciplin. Med lätt förakt beskådar vi de överviktiga människorna - som vi dessutom beslutat att de är mer korkade än övriga befolkningen eftersom alla med normalintelligens vet att man måste äta rätt, träna och ta hand om sin kropp.

På Aftonbladets webb läser jag att många flygbolag kräver att en överviktig person måste köpa två flygbiljetter. Nu diskuteras det om samma sak ska gälla hos de nordiska flygbolagen.

En webbundersökning på AB:s sida visar att en stor majoritet av de svarande anser att det är helt rätt att de feta ska få betala för två biljetter. Jag hävdar inte att Aftonbladets nätröstare är representativa för Sveriges befolkning för det saknar jag belägg för. Men jag vågar hävda att inställningen till överviktiga  generellt är att "de får skylla sig själva". Och dessutom ska de straffas för sin dumhet. Det är fult att vara fet. Det är äckligt. Korkade människor. Kom inte här och svettas bredvid mig på flygplanet!

Övervikt och framförallt fetma medför allvarliga hälsorisker. Det är obestridbar fakta. Trots detta försvinner dietisterna från vårdcentralerna. Man vet att de som lider av övervikt löper stro risk att drabbas av hjärt- och kärlsjukdomar, högt blodtryck, diabetes etc. Ändå tar man bort den billiga och förebyggande vården och istället skjuter kostnaderna på framtiden - och dessutom riskerar människors hälsa och liv.

Möjligheten att genomgå en gastric bypass för de kraftigt överviktiga (sk feta) minskas eftersom det inte finns tillräckliga resurser. Detta trots att man vet att detta är den mest effektiva metoden med ett strålande långsiktigt resultat. De personer som genomgått en magsäcksoperation mår inte bara bättre själva utan de kommer inte i större utsträckning än övriga befolkningen belasta landstingen med överviktsrelaterade sjukdomar. Trots denna vetskap höjs ribban hela tiden för vilket BMI du ska ha för att få genomgå operationen och en för evigt sundare livsstil.

Och runt om i samhället får de överviktiga höra av både vänner, familj och ytliga bekanta att "du får väl sluta äta då." Vi tar oss rätten att bagatellisera och raljera över de överviktigas problem. Hur många reflekterar ens över att det faktiskt finns olika sorters ätstörningar? Det finns t ex tvångsätande, hetsätande, tröstätande, bulemi och anorexi.

Ingen med sitt sunda förnuft i behåll skulle säga till en anorektiker att "du får väl börja äta då!"

Det är en sjukdom som accepteras som sjukdom och som får mycket sympati. Naturligtvis. Det är en fruktansvärd sjukdom som kan leda unga människor in i depressioner, tvångstankar, infertilitet och för tidig död.

Ganska så snarlika symptom som tvångsätarna lider av. Varför beklagas inte denna sjukdom på samma sätt som anorexi? Den är precis lika fruktansvärd och även den livsfarlig.

Varför kan vi inte acceptera att få människor varken är undernärda eller sjukligt överviktiga frivilligt? Varför beklagar vi de sjukligt magra men föraktar de sjukligt feta?

Landstingen borde inte få skära ner på resurserna för de personer som sakta svälter sig till döds. Men de får banne mig inte heller skära ner resurserna för alla som istället äter sig till döds.

Varför är det självförvållat när en fet får hjärtinfarkt och en långt mycket större tragedi när en anorektiker får det? Det är lika tragiskt vem det än drabbar och av oavsett bakomliggande orsak och historia. Orsaken är trots allt den samma: kroppen orkar inte med.

Jag har aldrig lidit av ätstörning. Långt ifrån alla varken överviktiga eller underviktiga gör det. Gener och livsstil är stora bidragande orsaker till en persons vikt. 

I hela mitt liv har jag varit normalviktig. Fram till de senaste tio åren. Stillasittande jobb och osund livsstil ledde till övervikt. Det var nytt, överraskande, ovant och obehagligt.

Men ska jag dömas för det? Blev jag en sämre och mer korkad människa när kilona blev fler? Blev jag karaktärslös och illaluktande svettig? Faktiskt inte.

Men som jag, likt de flesta med övervikt, har kämpat. Främst av fåfänga men även med hälsoaspekten i bakhuvudet. Jag undrar om alla som dömer ut feta som odisciplinerade har en aning om hur felaktigt det är. Så många som stenhårt och disciplinerat sliter och kämpar för att komma till bukt med vikten.

Jag har gått upp och ner i vikt. Och upp och ner igen. Jag har aldrig varit sjukligt fet och heller aldrig sjukligt smal. Men jag bemöttes annorlunda som överviktig än som normalviktig. Och människor drar sig inte heller för att kommentera det uppenbara. På något sätt blev mina extra kilon allas angelägenhet och därmed också allas rätt till tyckande.

Hade jag ens kommit i närheten av mina 60 kg igen hade jag varit själaglad. För min skull. Och för barnens skull. Inte för att behaga omgivningen. Jag vill leva ett friskt och sunt liv likt de allra flesta. Jag vill finnas för mina barn tills de är vuxna och självständiga.

Men OM jag går upp i vikt och blir s.k sjukligt fet så vill jag inte mötas av förakt eller påståenden som "gör något åt det då!". Jag vill veta att det finns stöd och hjälp att få för att få bukt med denna hälsofara. Och jag vill få vara som jag är utan att dömas för yttre detaljer. 

Så länge jag är trevlig förväntar jag mig att det ska duga gott! Och surprise, min intelligens har varken höjts eller sänkts i takt med minskande resp ökande vikt.

Vissa dagar går allt lekande lätt. Humöret är på topp energin verkar nå himmelska höjder. Ingenting är oöverstigligt. Allt går att fixa. Tålamodet verkar aldrig ta slut.

Lite tvätt? Inga problem?

Ris över hela köksgolvet? No big deal.

Jasså har filmen fastnad i DVD-spelaren igen? Jag hämtar skruvmejseln.

Ofta sammanfaller dessa dagar med sol och med ett hyfsat rent hem.

Andra dagar är bara för mycket. Allt blir ett projekt. Och allt känns jobbigt.

Ringa försäkringskassan. Blä!

Lämna tillbaka hyrfilmer? Aaah, då måste jag åka tidigare till dagis.

Nää, är det mjölk över hela golvet igen? Jag blir galen!

På med alla underställ, tjocka tröjor, overaller, fingervantar som krånglar. Humöret är nere på en nivå där du nästan fräser åt grannen som snällt placerat en metro på bilrutan för att du inte bett om den. Ofta infaller dessa dagar kring månadens slut och betalaräkningardagen.

De här dagarna borde det komma en liten ängel. En skyddsängel för alla barnfamiljer. En ängel som har tålamod med barnen och som glatt torkar utspilld mjölk och tycker att fingervantar är en baggis. Det borde komma en ängel som tycker att barnspel 3+ är lika spännande nu som den gjorde som liten änglakerub. Ängeln skulle sortera den torkade tvätten och med ett leende hänga upp den nytvättade. Ängeln skulle säga: Jag kan läsa godnattsagor ikväll. Gå och lägg dig i ett varmt bad med ett glas rödvin så fixar jag resten.

Tyvärr har jag inte hittat stället man kontaktar syddsänglar på. Kyrkan verkar ju förstås vara ett klokt ställe att höra sig för på. Där har jag dessvärre inte varit sen sönernas dop så min relation till Guds män och kvinnor är kanske aningen ansträngd. Novis på böneområdet vet jag heller inte hur jag skulle formulera en bön för att övertyga den Store om att jag är i behov av en liten snäll ängel eller åtminstone ett skyddshelgon.

Tråkigt nog är inte alla dagar rosaskimrande. Tack och lov är få dagar mörkt grå. Alldeles för många dagar är vanliga dagar. Då allt går på rutin, det är inte särskilt jobbigt, men heller inte så himla kul.

Jag önskar att dagarna gick i rosa. För min skull så klart, men främst för killarnas. Jag önskar att jag hade ork och energi att vara den mamma jag trodde jag skulle bli. Tänk om man kunde klicka sig fram på datorn och beställa hem lite energi och tålamod. Eller tänk om man kunde lägga banfamiljernas skyddshelgon i kundkorgen och klicka sig vidare till kassan.

Nu vet jag att det är väldigt få barnfamiljer som lever i rosa skimmer. Jag vet också att jag inte är en dålig förälder för att jag tappar tålamodet ibland eller helt enkelt blir kräkfärdig på en omgång till av memory och sparkar backut. Men samtidigt så minns jag hur fantastiskt jag som liten tyckte det var att på helgerna plocka fram lusspelet ellre rävspelet och få spela med pappa.

När jag drabbas av samvetskval och överdriven självkritik så brukar jag tänka på vad en klok vän och 4-barnsmor sa till mig när vi ältat föräldraskap och trots:

- Har våra barn inget värre att tänka tillbaka på om sin barndom än föräldrar som tappade tålamodet och höjde rösten ibland så har de nog haft en väldigt bra barndom.

Jag håller fast vid den tanken och låter den bli mitt skyddshelgon. Kanske behövs ingen internetsajt trots allt..