Har läst lite arga inlägg idag om tjejers per automatik lägre status; det är sämre att leka med dockor än med bilar, tjejerna hamnar i den lägre värderade kallskänken medan killarna står i hettan gör coola såser och steker rejäla köttbitar, tjejerna får inte klä sig i rosa klänningar för då blir de utseendefixerade -men killar får gärna klä sig i skjorta och slips OCH prinsessklänningar. De är uppenbarligen mycket bättre på att handskas med komplimanger, hålla båda fötterna på jorden och dra egna slutsatser om vad som är viktigt i samhället.

När jag var liten var det nästan på gränsen till att vara fult att vara tjej. Tjejer var mesiga, tjejer var gnälliga, tjejer kunde inte leka i grupp.

I min fotbollsklubb fick tjejlagen alltid små gymnastiksalar på vinterhalvåret när det inte gick att träna utomhus, medan de betydligt yngre killarna fick vara i stora gymnastiksalar. För oss fanns det aldrig pengar för cuper och turneringar. Det problemet existerade inte för killarna - trots att det var samma förening vi spelade i.

Våra kvinnliga förebilder var få. Linda Haglund, hon var ju stor. Men sedan gick hon visst och dopade sig och bevisade för oss att en tjej uppenbarligen inte kan vara bra - om man inte fuskar.

Vi läste barndeckare min bror, mina kusiner och jag. Fem-böckerna var de bästa. Det var Julian, äldst, klokast och ansvarsfull. Dick, påhittig och rolig, George (som egentligen hetter Georgina men hatade att vara mesig tjej och klädde och klippte sig som en kille) nästan lika tuff som Dick, men i tuffa situationer lyste hennes kvinnliga rädsla igenom. Anne, liten, rädd, mesig, tråkig, glädjedödare, försiktig och tänkte alltid efter före. Sen var det Tim, en klok och modig labrador som ta mig fan löste fler mysterier än spånet Anne klarade av.

När min bror, mina två (kvinnliga) kusiner och jag lekte femgänget så var min storebror Julian, jag var Dick, Elenor var George och Marie var Tim. Det var alltså bättre att t.o.m vara en labrador än att vara en mesig, tråkig rädd-för-allt-tjej. När jag nu 25 år senare tänker på det blir jag rasande och ledsen. Men då visste vi alla att det var så; en tjej är dålig. En kille är bra.

Vi klättrade i träd. Självklart för att vi tyckte det var roligt. Men när vi blev kallade pojkflickor så blev vi ännu mer peppade att klättra. För vilken komplimang! Det finaste man kunde vara som tjej var ju att bli nästan pojke. Vi var sportiga och idrottade i föreningar och på fritiden 7av 7 dagar i veckan. Då var vi också grabbiga.
INGEN såg att tjejer kan klättra i träd som tjejer. Inte heller såg någon att idrott är lika uppskattat av småflickor som av småpojkar. Barn gillar att röra på sig. Gör barnet, oavsett kön, inte det så är det kanske läge att som förälder oroa sig.

Jag var liten för 25 år sen. Men hur mycket har egentligen förändrats? Häromdagen hörde jag en dagismamma säga till sin 4-åriga son: - Är du tjej eller? Du gnäller som en.

Va? Gnäller inte alla 4-åringar oavsett kön när de inte får som de vill?

Jag vill att mina brorsdöttrar alltid ska känna sig lika duktiga som mina söner, oavsett vad de företar sig. Jag vill inte att de ska anses gnälliga. Eller pojkflickiga ifall de gillar aktivitet, eller typiskt tjejiga ifall de gillar att ta det lugnt.

En manlig forskare i jämställdhet gjorde under några månader en studie på en förskola i Uppsala som aktivt jobbade med sociala könsroller och jämställdhet. Personalen upplevde sig som kunniga och rättvisa och hade jämställdhetsaspekten med i hela verksamheten. Efter bara en månad informerade han en chockad personal om hur ojämställda de var, trots sin kunskap.

Det visade sig att tjejer som hamnade i bråk genast blev strängt avbrutna av personalen och med ordval som omtänksamhet, sköta sig, vara lugna etc. Helt riktigt så klart. Tjejerna särades på och fick sätta sig och lugna ner sig.

Däremot gick inte personalen in mellan pojkar som bråkade förrän det gått helt över styr och med uppmaningen att hitta på något annat istället.

Redan där har vi tuktat de små flickorna att vara stilla och lugna och att det är väldigt fult att bråka. Småkillarna fick fortsätta vara vilda, men någon annanstans - och utan handgemäng.

Hur ser det ut på en "vanlig" förskola som inte har jämställdhet som genomgående tema?

Sedan förundras vi över att pojkar är så vilda och flickor så lugna? Dessutom är det lite fulare att vara lugn än vild. Vild=vaken. Lugn=slö.

På mellanstadiet genomförde vi elever i smyg en jämställdhetsstudie. Men det kan jag berätta om en annan gång.

Jag blir bara så trött på hur vi graderar, värderar och uppfostrar och kommer att tänka på ordspråket "hur vi än vrider och vänder oss har vi alltid rumpan bak". För vad s¨måflickor, tonårstjejer, vuxna kvinnor än gör så är det aldrig lika bra som det som vårt motsatta kön gör.

Inte ens när vi tar efter killarna gör vi rätt. För då kör vi med en manlig stil och det vet ju alla är fel - trots att normen i samhället är man. Trots att vi bara vill ta del av de självklarheter männen i sin vardag har just för att de fötts med snopp. 

Vi ska inte föda barn, inte vara föräldralediga eller vara hemma med sjukt barn. Vi får dessutom skylla oss själva för att vi har lägre lön - eftersom vi kvinnor uppenbarligen inte kan förhandla åt oss själva.. Är vi för framåt på jobbet så är vi allt lite "vääääl på". Är vi en i laget så måste vi istället visa framfötterna.

Men när män gör som kvinnor; samarbetar på jobbet, lyckas kombinera yrkes- och familjeliv, tar ansvar för sitt barn, lagar mat, plockar, städar och diskar då har de uppnått fullkomlighet.

Märkligt med tanke på att vi inte kan göra någonting riktigt lika bra som männen..

Människan tillhör kategorin flockdjur. Helst vill vi ha en flock som ser ut som oss själva, där vi passar in och känner oss hemma. Det är varken en nyhet, överraskning eller särskilt kontroversiellt. Tänk så många bekanta vi skaffat oss genom likheter. Men så många vänner vi skaffat oss trots olikheter.

När jag läste vidare efter gymnasiet var medelåldern hög (ur en 18-årings perspektiv) och låg på 28,5 år i vår klass.

I min ålder var vi fyra stycken. Alla tjejer. Två av dem såg ut exakt som jag gjorde. Blonda, rätt stilmedvetna, sminkade. Vi var geografiskt rätt nära varandra också; en av dem var från Kungshamn och den andra från Tjörn. Helt naturligt blev vi tre ett litet gäng. Den fjärde; en fräkning fjällräventjej med Hagfors-dialekt hängde istället med de äldre tjejerna med familj. Jag upplevde henne som präktig och tråkig, och dialekten var allt jäkligt bonnig.

Vi tre blonda rökte ihop på rasterna, pratade nattklubbar och….. sen minns jag inte mer. För där tog likheten slut. De var på alla sätt och vis trevliga, men som sagt vi hade liksom inte mer att prata om. Det var säkert inte så att vi var varken mer eller mindre ytliga än resten av klassen, utan bara det att vi inte hade så många fler gemensamma nämnare än just vårt "se-sig-i-spegeln-lika" utseende.

I ett grupparbete om två och två blev vi särade. De två i en grupp och jag med präktiga fjällräventjejen. Jag var varken positivt eller negativt inställd till det utan ”så var det bara”.

Efter en halv dag tillsammans hade värmländskan (Ammie) och jag skrattat oss igenom tiden. Vi var på ytan fullständigt olika varandra. Vi var olika som personer också. Hon tog inte alls lika mycket plats som vi tre andra jämnåriga gjorde. Men hon hade en jäkla humor, hon hade massor av intressanta grejjer att berätta, hon hade en självinsikt få 18-åringar förunnat och bjöd på sig själv och skämdes inte (till skillnad från oss andra) att visa sina svagare sidor eller berätta när hon (fortfarande ur en 18-årings perspektiv) gjorde bort sig. Vi skrattade så vi skrek.

Plötsligt var den gråtrista präktotjejen en rolig, spännande människa. Och plötsligt hade jag fått en vän, istället för klasskompis som man diskuterade ytligheter med för att vi inte hade mer att prata om. Vi hade, trots våra synliga olikheter, många gemensamma tankar och en snarlik inställning till livet.

Hela kurstiden höll vi ihop, och trots att hon flyttade tillbaka till Värmland så höll vi i flera år kontakten.   

Gång på gång har jag fått aha-upplevelser över hur sällan det faktiskt är den som ser ut som jag, eller är lika gammal som jag, eller som gillar samma musik som jag som blir den som jag kommer närmast.

För ett par år sedan, när jag ännu var föräldraledig, så läste jag en krönika av Emma Hamberg.  Där skrev hon om hur svårt det är att få tid att umgås med vänner, särskilt i en storstad där vännerna är utspridda, i det här fallet, i hela storstockholm. Så en dag hade hon i dagisets kapprum frågat en annan mamma om de inte skulle ta en fika ihop. De drack kaffe. Snart var det fler och fler dagismammor (på något sätt är det fortfarande lättare och mer politiskt korrekt att bjuda in någon av samma kön) som träffades och drack kaffe eller hade vinkväll eller lekplatsumgånge.

Jag tyckte att det var skitkonstigt och faktisk även lite löjligt.

”Jaha, så bara för att de ha barn på dagis ihop så har de massor att prata om?”  

Nu har jag själv barn på dagis. Efter ett år av ”hej hej” i tamburen var barnen plötsligt stora nog att bli bjudna på barnkalas.  

Inställd på att prata dagis och barnsjukdomar på kalaset fick jag mig en ordentlig näsknäppa.

Javisst, på ytan hade vi bara våra barns dagis som gemensam nämnare. Men under dagisförälderytan fanns faktiskt människor. Trevliga sådana.

Nu ett år- och flera kalas senare är det jättetrevligt att ses i dagistamburen. Vi kan småprata lite där. Vi har druckit kaffe ihop – ibland t.o.m utan barn. Vi har pratat om att gå ut och ta en öl ihop. Nu är de inte längre Majas eller Olles mamma. Nu är många av dem vid namn. De är, nästa alla, trevliga. De är, nätan alla, roliga. Och alla är inte alls präktiga (vilket jag skandalöst fördomsfullt och självgott utgått ifrån). De är helt enkelt andra vuxna personer med liv och livserfarenheter som råkar ha sina barn på samma förskola som mina är på.

Kanske ser vi inte likadana ut eller ens är i samma ålder, men vi har banne mig kul ändå.

Min senaste och hittills största aha-upplevelse på temat är då: hur många potentiella goda vänner har jag missat för att jag utgått från att vi inte har någonting gemensamt?

Det 'är ingenting jag alls grämer mig över. Men jag har bestämt mig för att hädanefter försöka vara öppensinnad och att sluta döma hunden efter håren.

För är det något man aldrig kan få tillräckligt av så är det ju trevliga bekantskaper och goda vänner.