Hörde på TVn eller läste i någon tidning (som vanligt kan jag inte ange källan korrekt eftersom mitt minne är, kort och gott, jäkligt dåligt) psykolog/treapeut/relationsrådgivare eller liknande tala om att så många separerade/frånskilda mödrar gömmer sig bakom sina barn av rädsla för nya förhållanden.

Jaså?

Det är möjligt.

Kanske gör jag det också fast jag inte är medveten om det.

Men kom inte och säg till mig att det är hela sanningen till singelmammors relationsstatus.

Han hävdar att kvinnor skapar en familjebubbla där de inte släpper in någon på livet och försvarar sitt singelskap med att det är omöjligt att få ihop det.

Visst lever jag i en familjebubbla. Han har helt rätt. Om bubblan är självvald vet jag däremot inte.

Jag kan inte påstå att jag längtar efter att träffa en man. Jag kan heller inte påstå att jag absolut inte vill träffa en man. Träffar jag en tillräckligt intressant man så skulle jag kanske tycka det var värt att pussla och trixa för att ge det en chans.

"Vill man så går det!" sägs det. Kanske det, om viljan är tillräckligt stark. Men...det är ju ingen barnlek precis.

Mitt liv kretsar av uppenbara skäl kring barnen, hämtning- och lämning på dagis, matlagning, bus, utelek, plock och röj, idrotter, disk, sagor, nattning mm. Förhoppningsvis somnar de i rimlig tid och vaknar inte förrän efter jag själv gått och lagt mig. 

Jag fnissar lite när jag hör hans kommentarer och funderar på exakt vart han tycker jag ska träffa mannen.

Jag har i princip aldrig barnvakt. Punkt.

Tänka nytt? Hm...

• Ska jag kanske gå uppklädd och sminkad till dagis för att hoppas springa på någon singelpappa i farstun som verkar vara ett riktigt kap?
• Eller vara så vansinnigt käck och snygg (och så jäkla bitchig) att jag lyckas konkurrera ut modern till mina barns dagiskompis? 
• En hitills okänd granne i hissen i hyreshuset?
• En nyanställd hunk på hemköp som missköter sitt jobb och istället raggar singelmammor?
• Eller om jag kunde sänka medelåldern med ca 30 år i partiet jag är medlem och hoppas på att möta någon i kaffepausen där?
• Eller en brottar- eller fotbollsfarsa?

Inget verkar direkt realistiskt. Och det är ungefär så långt mitt sociala liv sträcker sig. Jag skulle gärna bredda mitt sociala liv och hitta på massor av grejjer, men nu ser inte verkligheten ut så.

Men låt säga att det faktiskt SKULLE flytta in en drömprins i trapphuset som inte vill annat än att dejta en helt ensamstående förälder. När och hur ska jag dejta honom? Ska jag ringa och tala om att nu har barnen somnat så nu kan du få komma hit så att vi avslappnat (som alltid på första dejten...) kan prata och lära känna varandra. Men du får gå innan klockan nio för då brukar första barnet vakna igen.

Hitta på något ihop? Ja, barnen är på dagis mellan 9-12.30 Kan du ta ledigt från ditt jobb då?

Försöker, utan att på något sätt minska mig som person, tänka mig in i min attraktionsgrad för en ny bekantskap. Inser krasst och utan självömkan att jag ligger nära fryspunkten:

Arbetslös, ensamstående småbarnsmorsa, varav ett av dem har aktiviteter 2 dag/v och det andra är extremt tidskrävande med ADHD-autism-problematik och med mycket begränsad möjlighet till barnvakt och med mycket begränsade ekonomiska resurser.

Med de förutsättningarna så måste jag vara en fullständigt bedårande och trollbindande person för att ens få någon att tänka tanken - eller så måste det vara någon ny slags Jesus eller i alla fall en übermänniska som skulle bortse från problematiken. För visst, jag är bra men inte SÅ bra! Och det handlar inte om någon förminskad och starkt kritisk självbild, tvärtom har jag försökt se det hela objektivt och utifrån.

Men för att en människa ska engagera sig och orka bry sig så måste det vara någon vi redan känner och tycker om. För en ny bekantskap är de allra flesta av oss inte beredda att lägga ner så mycket engergi.

Kanske är jag som forskaren sa "rädd att starta något nytt och gömmer mig bakom barnen och använder dem som ursäkt" eller så har han faktiskt inte helt rätt.

Kanske så trivs jag helt enkelt rätt bra med situationen som den är, även om jag önskar mig mer barnfri tid, och har inte tillräckligt stark vilja för att anamma talesättet "vill man så går det!".

Eller så är det bara inte att gå ut och träffa någon.

Jag får väl grunna vidare på det....