Vi i Sverige är duktiga på att slå oss för bröstet och tala om hur öppensinnade, nytänkande och toleranta vi är.

Vi låter (efter mycket om och men eftersom ju Gud skapade mannen och kvinnan att leva ihop) homosexuella gifta sig, vi bygger (efter domedagsprofetior om att den kristna kulturen kommer att dö ut) moskéer och vi käkar (efter att ha insett att det bara var skrönor om att det är malet råttkött i) pizza lika gärna som köttbullar. Vi vänjer oss och tolererar. TACK OCH LOV för det!

Men en sak tolererar vi inte. Vi som kallar oss för världens mest toleranta folk kan inte under några omständigheter tolerera barn- och barnskrik. Någon måtta får det liksom vara.

En undersökning som resebyråerna gjort visar att det charterresenärer har minst överseende med är gråtande barn på planet. Förseningar, kackerlackor på hotellet, skränande fyllon, svindyra jordnötter på planet är liksom sånt som man får räkna med. Men Gud förbjude alla dessa barnfamiljer som nödvändigt måste ut och resa precis samtidigt som vi gör det!!

Detta har gjort att resebyråerna nu har barnfria flyg.

Snacka om att anpassa sig efter intolerans.

En radioundersökning visar att folk inte vill ha föräldraledighetsgrupper med barn på kafé.

Och när någon är så hänsynslös och totalt egoistisk att de ta med sig sitt barn ut på restaurang då är gränsen på allvar nådd och vi kan t.o.m gå så långt så att vi inte nöjer oss med ilskna blickar utan tar oss rätten att informera att "vi faktiskt har betalt för den här middagen och vill avnjuta den i lugn och ro".

En nära släkting till mig har begåvats med tvillingar. De är ännu bebisar. Bebisar gråter. Ibland vet vi varför och kan få slut på det. Ibland har vi ingen aning. Mätta, utsövda, nybajsade, kramade och ändå så bara de gråter. Vi kan inte göra mer än vyssja och vyssja och tala lugnt eller sjunga. Ibland hjälper inte det.

Nyligen blev tvillingarna sjuka. När tvillingarnas granne (som f.ö har efterfester fram till fem på mornarna på helgen) tycker att det är dåligt föräldraskap på våningen under så visar han det tydligt genom att slå i sitt golv/deras tak och botta sin stereo. Vilken tur att han visade sitt missnöje, för först då förstod ju tvillingarnas föräldrar att de måste ta hand om sina barn. Och först då förstod ju bebisarna att det var läge att vara tyst. Tack snälla grannen för hjälpen!

När min äldste son var 5 månader flög vi till Ankara för att ge faderns familj möjligheten att få träffa sitt första barnbarn/sysonbarn. Resan ner gick galant. Hemresan var förlagd vid en tid som inte riktigt passade vår sons rutiner. Han grät de tjugo minuterna vi kom ombord på planet fram till att de lyfte. Raden framför oss talade högljutt om "hur störande det var med barnskrik och att man borde tänka på medresenärer och att man väl får se till att få tyst på ungen. Är det ingen som tänker på att man kanske behöver vila på hemresan?"

Jag blev superstressad medan min fd man visserligen blev lika ilsken som jag men höll sig lugn. Damen framför sig lutade sin stol bakåt så att min min fd man som hade vår son i knät knappt fick plats. När jag sedan skulle tränga mig förbi honom för att gå på toaletten så gick naturligtvis inte det.

"Ursäkta, sa jag. Vill du vara snäll och fälla upp sätet så att jag kan komma förbi här bak?"

Gissa om jag blev chockad när svaret var:

"Nej!"

Jag sa återigen att jag inte kunde komma fram om inte hon fällde upp stolen.

Då svarade hon mig:

"Det skulle du ha tänkt på när du satte dig". Och fortsatte att hon minsann hade betalt lika mycket som vi för resan och ville sitta bekvämt. Det var inte hennes fel att vi hade en bebis med oss och hon tänkte inte bli lidande av det.

Jag tycker också att barnskrik är jobbigt att lyssna på. Det tycker alla. Tanken med barns gråt är väl liksom att den ska väcka uppmärksamhet och "ta-hand-om-instinkt". Men att vi skulle straffas för att vi haft mage att resa med barn är ju helt absurt.

Jag blev tvärilsken (och mycket omogen) och började sparka och knö på hennes stol, så gott jag kunde där jag satt snett bakom, för att göra det så obekvämt som möjligt för henne. Det hjälpte ju ingenting så klart, utan hon blev ju bara ännu mer envis och förbannad och skulle nu till varje pris sitta kvar.

Det slutade med att vi fick ropa på en flygvärdinna som fick tvinga henne att sitta upprätt medan någon av oss gick på toaletten.

Detta är helt sant!!

Jag tänkte på de briljanta parkerna vi besökte i Ankara. Där hade de stora grillplatser i allmänna parker med en lekplats precis intill. Inhägnade lekplatser med teservering precis utanför och gott om bänkar och bord på insidan. Smårestauranger med gungor bredvid serveringen. Anpassat till familjer. Anpassat efter verkligheten.

Restarurangpersonal (och okända) kommer fram och kärleksfullt nyper barnen i kinderna med ordet Massallah (fritt översatt "Gud välsigne dig").

Vi öppensinnade och toleranta svenskar har ännu lite att lära..