Ikväll tänker jag skita i att hela diskhon svämmar över av smutsig disk. Jag tänker strunta i att det ligger udda par av flera olika sockor på vardagsrumsgolvet. Inte heller kommer jag att börja röja bland bilarna som står uppradade i soffan. Möjligtvis tänker jag svepa dem i golvet för att få plats själv.

Posten får förbli oöppnad och osorterad. Ett par fläckliga plyschbyxor i storlek 104 får vila på badrumsgolvet i natt. Det krossade tunnbrödet i barnens rum får fria händer att locka till sig ohyra.

För idag har jag haft sällskap hela dagen. Vuxet sällskap. Jag har haft bättre och roligare saker för mig än att bry mig om att försöka hålla minstingens tempo och förekomma hans påhitt.

Jag har plockat upp majskolven han lyckats smyga med sig från köket till mattan i vardagsrummet. Jag har torkat bord och bänkar. Jag har läst god natt-sagor och kramats och pussats med mina barn. Denna kväll räcker det gott och väl.

För även om jag vet att jag kommer att förbanna mig själv imorgon bitti så lovar jag här och nu att jag ska ikväll låta trivialiteter få vara just trivialiteter. Istället ska jag ägna kvällen åt att tänka på vilka trevliga människor jag umgåtts med idag. Och försöka ägna morgonen åt att tänka "att inget värre har hänt för att jag lät bli att städa än att jag får ta det nu istället."

Samtidigt vet jag att jag i min se-bra-ut-utåt-nojja kommer att be en stilla bön att ingen ringer på min dörr. Jag vet att jag i ångest kommer att oroa mig för att fastighetsskötaren måste komma hit och återigen få bort is och snö från taket. Men då ska jag försöka påminna mig om att jag faktiskt hade roligare saker för mig igår. Och att om någon kommer hem till mig och förfasar sig över odiskade tallrikar och bilar i soffan och barnkläder på golvet så ska jag påminna mig om att den personen lever ett minst lika nojjigt liv som jag gör.

Varför ska man eftersträva perfektionism när man duger precis som man är? Jag tränar på bättring. Välkommen du med.

Som man bäddar får man ligga. Ett uttryck som skriker "Skyll dig själv!". Ett hemskt uttryck. Varför inte acceptera att alla har olika förutsättningar och olika livssituationer? De allra flesta vill nog göra ett bra arbete med bäddningen för att sova gott under natten. Men ibland behövs faktiskt hjälp för att få ligga bra och sova gott.

Just nu känns det avlägset, men för bara några år sedan hade jag en lön långt över genomsnittet. Jag hade goda förmåner och finfin arbetsmiljö. Jag levde gott.

Bäddade jag den sängen? Ja, på sätt och vis. Jag utbildade mig. Hade en passande bakgrund och rätt kontakter. Jag hade inga barn och var anpassningsbar och stod till förfogande när så krävdes. Men det krävs mer än så. Du behöver vara på rätt ställe vid rätt tillfälle. Man måste ha lite tur.

Men livet är föränderligt. Yttre omständigheter som jag inte överhuvudtaget kunde påverka gjorde att jag, trots försök till lösningar, var tvungen att säga upp mig och se mig om efter annat jobb. Nu bäddade jag definitivt inte längre min egen säng.

Inom mitt utbildningsområde lägger AMS på sin hemsida ut i genomsnitt ett ledigt jobb i kvartalet.  Där är vi hundratals, ibland flera tusen, sökande till en tjänst.

Nu är jag ensamstående med två barn och MÅSTE ha ett jobb. Av de hundratals ansökningar jag lämnat in får jag ett jobb i en kommun inte alltför långt härifrån. Självklart är jag både glad och lättad. Det är ett klassiskt ”kvinnoyrke” inom LO-sektorn och, så klart, en deltidstjänst. Optimistiskt tänker jag att jag tar det ”i väntan på ett bättre betalt heltidsjobb”.

Denna sektor, precis som nästan alla, drabbas av budgetnedskärningar samtidigt som kundunderlaget minskar och man börjar säga upp folk. Sist anställd, förs ut.

Jag är arbetslös igen. Inte heller nu kunde jag själv bestämma hur bekväm min säng skulle vara.

Min a-kassa beräknas på en bruttolön på knappa 14 000 kronor. Barnomsorgsavgiften sänks med en tusenlapp eftersom barnen minskat från 50 timmar till 15 timmar i veckan. Jag får bostadsbidrag. Men jag får även sömnlösa nätter och magkatarr. För trots bostadsbidrag och sänkt dagisavgift hamnar ekonomin netto på ruinens brant. Det var nästintill omöjligt att på en deltidslön försörja en familj. På en a-kassa är det en omöjlighet.

Jag kan inte söka extrajobb eftersom jag bara är tillåten att stämpla upp 75 dagar – sen får jag klara mig själv. Jag kan inte söka deltidsjobb eftersom jag även här bara får stämpla upp en kort period och dessutom får en a-kassa baserad på deltidslönen. Jag blir av med stora delar av mitt bostadsbidrag, dagisavgiften höjs samt reskostnaderna (om det inte är på gångavstånd) höjs.

Det är ett sjukt och straffande system för alla arbetssökande! Istället för ta alla ströjobb som finns, hoppa in på kort- eller långtidsvikariat så hamnar vi i ofrivillig passivitet.

Jag har två alternativ för att få ekonomin att gå ihop:

1. Lyckas att få ett välbetalt heltidsarbete

2. Hitta ett svartjobb

Min dröm är naturligtvis att just jag bland de gigantiska mängderna sökande ska anses vara den bäst lämpade för det välbetalda arbetet. Tänk att vara självförsörjande utan att behöva få bidrag och att sova gott om nätterna! För några år sedan var det en självklarhet, nu är det en utopi.

Att ta ett svartjobb kan jag inte göra. Det är omöjligt. Det är fel. Det är oetiskt. Jag vet hur många som utnyttjas av oseriösa arbetsgivare. Jag vill göra rätt för mig. Jag kan heller i ärlighetens namn rent praktiskt inte ta ett svartjobb eftersom jag har lite svårt att hävda varför jag ska ha mina barn på dagis utöver de 15 timmarna.. Dessutom kan jag definitivt inte som fackligt och politiskt förtroendevald ta ett svartjobb.

Men jag FÖRSTÅR svartjobbarna. För hur fan ska man göra?

De allra flesta som arbetar svart vet naturligtvis att en sjukskrivning skulle innebära en ekonomisk katastrof. De vet att deras pension kommer att vara usel och omöjlig att leva på.

Det är lätt att raljera och uppmana människor till att tänka framåt och långsiktigt. Men det är svårt för den fattige att göra det.

Den fattige hoppas på en ljus framtid och vill lösa sin dagliga situation. Den fattige vill försörja sin familj. Ingen vill finnas i registret hos Kronofogden. Alla vill kunna ställa upp sig i bostadskön utan att nekas lägenhet på grund av arbetslöshet.

Försvarar jag svartjobb? Nej, jag tycker det är ett fult att utnyttja människor i en svag situation.

Försvarar jag svartarbetare? Ja, till viss del. När desperationens gräns är nådd då har man inte möjlighet att göra det moraliskt rätta.

För hur ser lösningen ut? Ansvaret på individen höjs i takt med att samhällets ansvar sänks. När skyddsnäten inte längre finns att få i form av a-kassa, sjukkassa, försörjningsstöd etc så tvingas man bli ”kreativ” för att fixa sin vardag.

AMS resurser lyser med sin frånvaro. De har inte ens kvar sitt gamla irriterande krav att anmäla sig en dag i veckan och söka av AMS aviserade jobb.

Jag tjatade (ja, tjatade) mig till en tid hos Arbetsförmedlingens studiehandledare beskrev min yrkes- och utbildningsbakgrund och min situation och ställde frågan till denne om det inte fanns några yrkesutbildningar, vidareutbildningar, kompetensutveckling att få genom AMS.

”Nej, det gör det inte! Det har vi inga resurser till. Men du kan ju skola om dig på högskola.”

Jaha. Men man kanske inte ska tipsa inte om ansökningar till simskola till den som redan ramlat i vattnet? Varför inte istället försöka fundera på hur den vattensprattlande personen ska kunna ta sig upp på land istället för att drunkna.

För långt ifrån alla har möjligheten att börja plugga med studielån för att öka sina chanser på arbetsmarknaden. För en som sitter i en trängd ekonomisk situation måste det nästan finnas en garanti att studierna leder till ett arbete – och sådan garantier är få. För även om viljan finns och förmågan att tänka strategiskt och långsiktigt så måste man leva realistiskt. Det sista den fattige behöver är ytterligare en skuld.

Jag förespråkar inte svartarbete. Jag beklagar det djupt. Men jag har förståelse för de ekonomiskt trängda som inte hittat någon annan lösning.

Jag vill se en ändring i systemet. Jag vill se ett regeringsskifte i september. Jag vill se ett humant Sverige. Ett Sverige där alla kan försörja sig, oavsett om pengarna kommer i form av lön, a-kassa eller sjuk- eller föräldrapenning.

Låt oss be att alla de som mest behöver en rödgrön regering går och röstar. Låt oss hoppas att maktlösheten och hopplösheten inte tagit över.

Just nu bäddar systemet min säng, och den är inte särskilt skön att sova i. Jag önskar att jag kunde ligga efter min egen bäddning. Eller att systemets bäddning var mer omtänksam.