Jag minns när jag i fem-sexårs åldern storögt lyssnade på min kompis Markus som målande och med inlevelse berättade om när han och hans mamma varit hos några bekanta.

- Slå dig ner, sa kvinnan i familjen och pekade på en fåtölj i vardagsrummet.

Markus mamma satte sig. Och reste sig. I fåtöljen låg en gammal ostmacka som kletat sig fast på Markus mammas rumpa.

Jag var helt hänförd av denna berättelse. Lite smått äcklad också. Tyckte att det var världens konstigaste tant de kommit hem till som inte visste att de hade en gammal macka i VARDAGSRUMMET! Och vilka sorts ungar släpade iväg sin smörgås och lade den i en fåtölj?!

Detta var slutet av 70-talet när man (åtminstone i vår bekantskapskrets) åt vid köksbordet och endast vid köksbordet och mammorna (ja, bara mammorna) dammade vardagsrummets stora bokhylla i mörkt trä varje vecka.

Helt fascinerad sprang jag hem och berättade om smörgåsupplevelsen för mamma. Jag har inget minne av mammas reaktion men jag misstänker att denvar betydligt mer sansad.

Ibland när jag satt på skrivbordet i vårt rum och tittade ut genom fönstret mot gatan och väntade på att min storebror skulle komma hem från skolan så såg jag smörgåstanten. Hon hade vinröda manchesterbyxor, en färgglad tunika, stor mage och långt rakt, råttfärgat hår i mittbena.

Varje gång ropade jag på mamma att komma och titta.

- Där är hon. Hon som har äckliga mackor i vardagsrummet.

Fascinationen för smörgåstanten hade inga gränser. Jag var hänförd likt inför en cirkusattraktion, men samtidigt lite äcklad och tyckte nästan hon var lite läskig.

Allt detta för att något av hennes barn hade lagt en smörgås i fåtöljen som hon inte upptäckt och som Markus mamma satte sig på.

Detta var trettio år sen.

Igår hittade jag en torr clementin under soffan när jag dammsög. I helgen hittade jag ett bananskal bredvid soffan.

Så om ni kommer hem till mig och råkar sätta er på en macka, var snälla och inte kalla mig för smörgåstanten då.