Min äldste son har just fyllt fem. Sedan höstterminens start har han brottats i stadens atletklubb. Ända sedan första gången är han lyrisk över sin brottarträning. Det enda jag spontant kan komma på som kan konkurrera med brottningsträningen är julafton.

Ett gäng på närmare 20 stycken mestadels små killar men även några små tjejer samlas i en lokal med oftast bara en eller två tränare för att lära sig bli brottare. Med tanke på att de yngsta var i fyraårsåldern hade jag förväntat mig en ganska kaosartad och svettig timme för tränarna.

Men icke! Visst finns det dagiströtta barn med massor av spritt i kroppen som omöjligt kan sitta stilla vid väggen för att titta på när tränarna demonstrerar flygande mara. Det är ju trots allt knattar som går där. Men de allra flesta sitter hänförda och lyckliga och tittar på tränarna som kastar varandra och tar "kompisgrepp".

"Jo, tjenare!" tänkte jag när jag ser tränarna visa olika grepp. "De är alldeles för små för att förstå så avancerade instruktioner och behärska den motoriken."

Men hoppsan vad fel jag hade!

Dessa små knattar skulle knappast få stilpoäng, om sådana utdelats. Men oj vad de kämpar!

De härmar, försöker och kämpar outtröttliga, uppmuntrade och lyckliga.

Alla har roligt. Det är disciplin på en nivå perfekt anpassad för småknattar; tillåtande men med tydliga gränser. Alla vill så klart vinna, men även de som inte gör det tycker fortfarande att det är roligt. 

Alla barnen uppmuntras. Det spelar ingen roll vem som är bäst. Alla får höra att det är bra försökt och bra kämpat.

Och vilken träning det är!

Fullständigt novis på brottningskunskaper hade jag någon slags föreställning om att man låg på golvet och drog i varandra och att alla hade blomkålsöron. Ack så fel jag hade. För vilken smidighet brottningen kräver!!

Min son gick parallellt i gymnastik (som han tröttnade på) och där kom de inte i närheten av de gymnastiska övningar som tränas på brottningen. De klättrar på väggar, kullerbyttar bakåt och framåt och går ner i brygga, står på händer, hjular etc etc.

Helt fascinerad tittar jag på de smidiga och starka äldre brottarna och tränarna. Jag hade inte en aning!

Och helt fascinerad tittar jag på deras förmåga att fänglsa barnen att så sportsligt få alla att känna sig duktiga och viktiga.

Man tar i hand på motståndare, tränare, domare - ja alla inför match.

Barnen lär sig att brottning är brottning och inte slagsmål. Här gör man inte någon medvetet illa. Man ber om ursäkt när något händer, man lär sig att trots irritation och kanske t.o.m smärta inte tappa humöret och ge igen utan att fortsätta brottas juste.

Barnen tränar motorik, styrka, kondition, smidighet och kamratskap. Ingen har krav på sig. Alla har skoj.

Jag är brottarfrälst!

Jag ska verkligen försöka att aldrig påverka min son att fortsätta om han tröttnar. Men inom mig önskar jag att han alltid kommer att vara lika lyrisk som han är nu.

För vilken fantastisk sport brottning är!