Idag har jag hört av en god vän till mig om hur hon mobbades igenom hela grundskolan. Mobbningen berodde i hennes fall på att hon inte hade rätt kläder och saknade rätt frisyr. Jag blev både rasande och ledsen. För jag vet ju vilken fantastisk person hon är och tanken på att hon skulle vara ensam och utstött som litet barn och som känslig tonåring gör att hjärtat snörper sig på mig.

Men djupt inne i mig sticker en påminnande tagg mig så det svider. För jag minns i sjuan. Höstterminen. Nära mig har en tjej (som jag här kallar för Stina) sitt skåp. Stina hade tantkläder (som säkert hennes föräldrar valt ut). Hon hade hög gäll röst (vilket med stor sannolikhet är medfött snarare än självvalt). Hon hade alltid åsikter om andras beteende och var (i en 13-årings ögon) oerhört moraliserande och dömande med tydliga besserwissertendenser.

Åååh, vad jag störde mig på henne.

Vi hade som sagt skåpen nära varandra och varje gång vi samtidigt rotade runt i våra skåp så skulle hon alltid störa mig. Hon hade alltid synpunkter på allt med sin äckliga röst (en 13-årings känslor alltså).

Hade hon varit en cool tjej, eller en snygg och poppis tjej så hade jag säkert lyssnat och kanske blivit ledsen över kritiken. Nu blev jag istället rasande och störde mig på henne ännu mer.

En gång sa jag till henne: "Men du, kan inte du bara ta och hålla käften?" Mycket nöjd över hennes tystnad gick jag därifrån.

Nästa gång hon skulle säga någonting (som jag utgick ifrån också skulle vara moraliserande och uppfostrande) snäste jag också av henne.

Hon gillade inte mig. Jag gillade inte henne. Jag kunde för mitt liv inte förstå varför hon skulle envisas med att prata med mig när vi så uppenbart inte tålde varandra och tyckte olika om allt, allt, allt. Det var väl bättre att vi hejade, tog våra grejjer ur skåpen och gick, helst åt varsitt håll.

Den här kampen fortsatte. Jag blev mer och mer förbannad för att hon aldrig gav sig. Varenda gång så skulle hon prata med mig om oviktiga saker eller tala om hur saker EGENTLIGEN skulle gått till. Jag snäste mer och mer och bad henne lämna mig i fred.

Då frågade hon mig, rakt ut: "Varför mobbar du alltid mig?"

Jag minns det som igår! Jag svarade förvånat: Vad f_n pratar du om?

Hon upprepade sin fråga: "Varför mobbar du alltid mig?"

"Det gör jag väl inte!", svarade jag, rätt chockad faktiskt eftersom jag själv alltid hade sett mig som någon slags hjältinna och de utstöttas försvarare.

"Du är alltid så elak mot mig!" sa hon och började gråta.

Det var som att få en knytnävslag över näsbenet.

Jag klämde fram ett förlåt och den mogna kommentaren att "jag bara trodde att vi hatade varandra".

Vi sa inte så mycket mer. Men AJ vad det sved! Jag hade verkligen inte förstått. "Jag tyckte ju bara så illa om henne."

Men hennes ord var effektfulla. Jag bad henne faktiskt senare under dagen, när jag samlat mig och tankarna lite, om ursäkt igen och vi pratade ett par minuter. Hon hade gråtit hemma över att jag var så elak. Medan jag själv bara tyckte att jag markerat det uppenbara - att vi inte gillade varandra.

Min föreställning om mobbare gick efter Bullens Brevfilms-normer. Ett gäng som hånade och kanske t.o.m slog en ensam person. Jag hade aldrig för mitt liv kunnat tro att JAG skulle vara en mobbare. Men det var jag. I en månad på höstterminen i sjuan.

Jag sa aldrig ett elakt ord till henne igen. Jag t.o.m plågade mig igenom korta samtal med henne. Jag tyckte inte ett dugg bättre om henne. Men jag fick en respekt för henne som konfronterat mig. Och jag fick mig en jäkla tankeställare om mitt egna beteende.

Det är 23 år sedan nu. Fortfarande har jag dåligt samvete över detta. Vi redde ut det. Men tänk om jag bidragit till att hon fått en sämre självbild. Som 13-åring var det just det jag ville; få bort hennes självgoda min och hennes besserwisserkommentarer. Så omoget tänker 13-åringar. Men inte fasen gav det mig rätten att kränka henne! För det var precis vad jag gjorde. Jag, ensam, gjorde att hon inte ville gå till skolan. Jag gjorde så att hon gick hem och grät. Det svider ännu.

Det paradoxala i det hela är att jag alltid trott mig stå på den utsattes sida. Jag mindes mig som den som kom till den mobbades försvar. Om jag inte bara ska vara själkritisk utan även tillåta mig att tro gott om mig själv så kan jag nog säga att; jo, så var det. Också. Men tydligen var jag selektiv i mitt försvarande. Och DET är inte försvarbart!

Nu har jag själv två barn. En av sönerna är framåt, verbal och sportig. Den andra sonen ligger inom autismspektrat och är hyperaktiv med ett udda beteende. Äldsta sonen kommer förhoppningsvis att klara sig ifrån att mobbas. Men min yngsta lilla skrutt är en kille som, med ouppmärksam skolpersonal och ouppmärksamma föräldrar, väldigt lätt kan bli den som trakasseras och mobbas genom skoltiden. Och bara tanken på det är ju som att få ett knivhugg rakt in i hjärtat.

Jag hoppas att Stinas minne av den månaden i sjuan är betydligt blekare än mitt.