Vi i Sverige är duktiga på att slå oss för bröstet och tala om hur öppensinnade, nytänkande och toleranta vi är.

Vi låter (efter mycket om och men eftersom ju Gud skapade mannen och kvinnan att leva ihop) homosexuella gifta sig, vi bygger (efter domedagsprofetior om att den kristna kulturen kommer att dö ut) moskéer och vi käkar (efter att ha insett att det bara var skrönor om att det är malet råttkött i) pizza lika gärna som köttbullar. Vi vänjer oss och tolererar. TACK OCH LOV för det!

Men en sak tolererar vi inte. Vi som kallar oss för världens mest toleranta folk kan inte under några omständigheter tolerera barn- och barnskrik. Någon måtta får det liksom vara.

En undersökning som resebyråerna gjort visar att det charterresenärer har minst överseende med är gråtande barn på planet. Förseningar, kackerlackor på hotellet, skränande fyllon, svindyra jordnötter på planet är liksom sånt som man får räkna med. Men Gud förbjude alla dessa barnfamiljer som nödvändigt måste ut och resa precis samtidigt som vi gör det!!

Detta har gjort att resebyråerna nu har barnfria flyg.

Snacka om att anpassa sig efter intolerans.

En radioundersökning visar att folk inte vill ha föräldraledighetsgrupper med barn på kafé.

Och när någon är så hänsynslös och totalt egoistisk att de ta med sig sitt barn ut på restaurang då är gränsen på allvar nådd och vi kan t.o.m gå så långt så att vi inte nöjer oss med ilskna blickar utan tar oss rätten att informera att "vi faktiskt har betalt för den här middagen och vill avnjuta den i lugn och ro".

En nära släkting till mig har begåvats med tvillingar. De är ännu bebisar. Bebisar gråter. Ibland vet vi varför och kan få slut på det. Ibland har vi ingen aning. Mätta, utsövda, nybajsade, kramade och ändå så bara de gråter. Vi kan inte göra mer än vyssja och vyssja och tala lugnt eller sjunga. Ibland hjälper inte det.

Nyligen blev tvillingarna sjuka. När tvillingarnas granne (som f.ö har efterfester fram till fem på mornarna på helgen) tycker att det är dåligt föräldraskap på våningen under så visar han det tydligt genom att slå i sitt golv/deras tak och botta sin stereo. Vilken tur att han visade sitt missnöje, för först då förstod ju tvillingarnas föräldrar att de måste ta hand om sina barn. Och först då förstod ju bebisarna att det var läge att vara tyst. Tack snälla grannen för hjälpen!

När min äldste son var 5 månader flög vi till Ankara för att ge faderns familj möjligheten att få träffa sitt första barnbarn/sysonbarn. Resan ner gick galant. Hemresan var förlagd vid en tid som inte riktigt passade vår sons rutiner. Han grät de tjugo minuterna vi kom ombord på planet fram till att de lyfte. Raden framför oss talade högljutt om "hur störande det var med barnskrik och att man borde tänka på medresenärer och att man väl får se till att få tyst på ungen. Är det ingen som tänker på att man kanske behöver vila på hemresan?"

Jag blev superstressad medan min fd man visserligen blev lika ilsken som jag men höll sig lugn. Damen framför sig lutade sin stol bakåt så att min min fd man som hade vår son i knät knappt fick plats. När jag sedan skulle tränga mig förbi honom för att gå på toaletten så gick naturligtvis inte det.

"Ursäkta, sa jag. Vill du vara snäll och fälla upp sätet så att jag kan komma förbi här bak?"

Gissa om jag blev chockad när svaret var:

"Nej!"

Jag sa återigen att jag inte kunde komma fram om inte hon fällde upp stolen.

Då svarade hon mig:

"Det skulle du ha tänkt på när du satte dig". Och fortsatte att hon minsann hade betalt lika mycket som vi för resan och ville sitta bekvämt. Det var inte hennes fel att vi hade en bebis med oss och hon tänkte inte bli lidande av det.

Jag tycker också att barnskrik är jobbigt att lyssna på. Det tycker alla. Tanken med barns gråt är väl liksom att den ska väcka uppmärksamhet och "ta-hand-om-instinkt". Men att vi skulle straffas för att vi haft mage att resa med barn är ju helt absurt.

Jag blev tvärilsken (och mycket omogen) och började sparka och knö på hennes stol, så gott jag kunde där jag satt snett bakom, för att göra det så obekvämt som möjligt för henne. Det hjälpte ju ingenting så klart, utan hon blev ju bara ännu mer envis och förbannad och skulle nu till varje pris sitta kvar.

Det slutade med att vi fick ropa på en flygvärdinna som fick tvinga henne att sitta upprätt medan någon av oss gick på toaletten.

Detta är helt sant!!

Jag tänkte på de briljanta parkerna vi besökte i Ankara. Där hade de stora grillplatser i allmänna parker med en lekplats precis intill. Inhägnade lekplatser med teservering precis utanför och gott om bänkar och bord på insidan. Smårestauranger med gungor bredvid serveringen. Anpassat till familjer. Anpassat efter verkligheten.

Restarurangpersonal (och okända) kommer fram och kärleksfullt nyper barnen i kinderna med ordet Massallah (fritt översatt "Gud välsigne dig").

Vi öppensinnade och toleranta svenskar har ännu lite att lära..

 

Åsa

1 februari 2010 11:27

Sitter här tvärförbannad och vill leta ipp den /%/&¤/ kärringen!! Och alla andra som henne, ja kan du vara snäll att skicka hit alla som satt i raden där framför så kan jag avreagera mig på dem? Det är fullständigt OFATTBART att det finns sådana människor! Vem har inte fått sura kommentarer... men ve den som skulle öppna sin intoleranta trut nu för tiden i min närvaro. Ojojoj... jag längtar nästan....

http://www.xecute.bloggplatsen.se

 

Kristin

1 februari 2010 12:01

Ofattbar jävla kärring och den där grannen hade jag nog gått upp och slått till om jag var uppretad nog. Ha ha.

Sen jag fick barn så har jag insett att samhället inte är gjort för familjer med barn. Trånga bussar, trånga gångar i affärer. Trappor, oskottade trottoarer osv osv. Det är inte roligt att behöva ursäkta sig så fort man ska göra någonting med barnvagn till exempel.

http://littlemissred.blogspot.com

 

Evil Erik

1 februari 2010 13:13

Bea, Bea, jobbigt alltså. Ryt ifrån på dessa bittra människor utan liv. Min grabb tappade ett bananskal på trottoaren när jag höll på och packade bilen i somras. Innan jag ens hade hunnit ta notis om det kommer en gubbe fram och säger surt: "Du ska väl inte lämna skräpet här på trottoaren?".
"Om du bara håller käften och sköter ditt, gubbe, så ska du nog se att jag plockar upp bananskalet så snart jag får möjlighet", röt jag. Gubbjävlen började ju darra av skräck alltså :-). Slutsats - stå på dig!

 

Viktoria

1 februari 2010 18:00

Klart man ska straffas för att man har barn! Vad är öronproppar?
När min dotter var 2 1/2 var vi på Lefkas. Hon hade en kul grej för sig då. Så fort hon bajsat blev hon tokvild och började kasta saker. En gång hann hon kasta sönder 3 flaskor ur en tomback innan jag fick tag på henne. Som jag skämdes, farbrodern som hade restaurangen, var bara glad, hans inställning var vilken livlig och gullig liten flicka hon var precis som ett barn skulle vara. Året efter var vi på Thassos, där vi bodde på ett litet pensionat, och det var tjat det hela tiden om att få vara barnvakt om att få vara barnvakt. Galningar, vem erbjuder sig frivilligt att barnvakt?
De finaste lekplatserna jag någonsin sett var i Italien, och hör och häpna inget var sönderslaget!
Det är ett märkligt land vi lever i!

http://vickileh.bloggagratis.se

 

Viktoria

2 februari 2010 11:57

Jag har ljugit ser jag, Jules var 1 1/2 när vi var på Lefkas. Nåväl några år hit eller dit har ingen större betydelse?

http://vickileh.bloggagratis.se

 

JS

2 februari 2010 20:19

Folk som vill förbjuda barn på caféer, restauranter och flyg är fascister. Finns hyfsade likheter med ett Tyskland där judar, romer och socialister inte fick finnas eller ett Sydafrika där svarta inte fick dricka kaffe eller åka buss med vita.

 

Daniel

20 februari 2010 07:27

Stör mig fruktansvärt på Fritidsresorreklamen för Blue Couple, och mannen som med stor inlevelse berättar hur fruktansvärt det var den gången de knappt kunde bada i poolen för alla skrikande barn och leksaker. Det bästa med Blue Couple är väl iofs att man slipper intoleranta gubbar i poolen om man nån gång skulle få råd att åka på solsemester.

http://www.moller.mu/daniel

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Livet som autistförälder del 20468, typ. Jävla förbannade byråkrati    Eller ”jävla förbannade brist på förståelse”   Att mötas av byråkrati och blanketter är surt. Men att mötas av argumentet "så har många det" när man vänder sig...

Ikväll är det ett år sedan min "en gång svägerska, alltid svägerska", extralillasyster och djupt saknade vän med det bubblande skrattet somnade ifrån jorden och lämnade oss kvar, i förtvivlan. Jag är säker på att jag såg världen mörkna lite den kvä...

      Med förtvivlan i bröstet skriver jag nu att en mamma och en pappa har mist sin älskade dotter. En alldeles för liten gosse med rött hår har inte längre någon mamma kvar. En man har förlorat sin älskade livskamrat efter ett nästan bara p...

Idag har jag gjort något jag inte gjort på minst två år. Jag har varit sorgsen över att Edvin är autistisk. Jag fick mail med filmer och foton av pappa på när mina barn var små. Alltså riktigt små, max två-tre år. Så söta! Och så små. När jag tit...

Min blogg snittar på fem läsare dagligen.     (Och all eloge och tacksamhet till dessa enträgna människor som besöker en blogg som inte bloggas på. Tack till er!)   Men nu.....! Det är helt fantastiskt! För första gången är det inte en egotri...