Ikväll har jag chattat med en gammal goding. En god vän från "förr". Hon är en oerhört intelligent, frispråkig, öppensinnad och ifrågasättande person. När jag tänker på henne så är det först hennes höga gapskratt jag hör. Min nästa tanke är  hur stimulerande vår vänskap är. Självklart hade vi jättekul tillsammans och hon ä ren fantastisk vän. Men jag blev också genom hennes sällskap en klokare människa. Med henne kunde jag finslipa mina argument. Jag fick, genom hennes frågeställningar, rannsaka mitt inre på om det var fördomar eller sanningar jag satt inne med.

Denna "hon" studerar nu. Men innan dess blev hon uppsagd. Ja, hon är min vän och jag tar självklart ställning för henne. Men faktiskt inte just därför att hon är min vän, utan för att jag som hennes vän känner hennes kvalitéer. Hon blev uppsagd för att hon inte passade in. Det var en person, men "rätt" person, som ansåg detta. Ibland är rätt person verkligen fel person.

Min vän anställdes för att hon är duktig på att skriva, har förmåga att se helheten, har stor kunskap och en nyfikenhet på livet och människor runtomkring. Hon ansågs också bra just därför att hon inte följer strömmen och inte räds auktoriteter. I hennes värld är alla människors lika värde just lika mycket värda. Hon drar sig inte för att säga ifrån när någon är helt galet ute i sina teorier eller uttalanden. Hon är med andra ord en guldgruva för en officiell person som behöver sanningssägare istället för ryggdunkare och rövslickare som rådgivare.

På dessa grunder rekryterades hon. Som rak, kunnig och rättfram.

Men....hur är det då för den store hjälten/hjältinnan att plötsligt få en smak av verkligheten? Hur känns det egentligen när någon säger "varför det?" istället för "fan vad bra!"? Uppenbarligen är det skitjobbigt. Så himla jobbigt att man inte kan ha henne kvar. För hur blir bilden man byggt upp av sig själv, som näst intill fullkomlig, om någon talar om att man ibland använder helt fel taktik och helt felatktiga argument.

När jag tänker tillbaka på mitt "gamla" liv och de arbetsuppgifter jag hade då så minns jag väldigt tydligt att jag hade en lite stab av vänner som jag också använde mig av som kompetens- och åsiktsgrupp. En stab av vänner jag litade på och som jag visste skulle vara ärliga mot mig. Jag ville inte ha ryggdunkare som talade om hur fantastiskt det eller jag var. Jag ville ha sanningen. Jag ville jättegärna höra deras åsikter och kanske få fler idéer innan jag skickade iväg en text som, förhoppningsvis, skulle nå allmänheten. Hon var en av dem som ingick i min "stab".

På arbetsplatsen där jag och "hon" träffades arbetade också många andra. En del av dem med mycket feta löner. Feta i förhållandet till kompetens vill säga. Men de var smarta. Företagssmarta? Streetsmarta? Vad vet jag? Men de visste i alla fall såpass mycket som att om man smickrar och berömmer "de viktigaste" så kommer man långt. Man är lagom privat, lagom underhållande och kan komma med, för alla andra, uppenbar konstruktiv kritik - men i övrigt var allting SKITBRA! "De viktigaste" är ju bara människor. De tycker om att någon tycker om dem.

Ryggdunkarna/rövslickarna (som ofta också fick ett förändrad röst när de pratade med "de viktigaste") fick högre och högre löner och viktigare och viktigare jobb. Skitsamma ifall de var mest kompetenta eller inte. De hade likt hundar redan slickat rent häcken på sin chef. De hade likt kiropraktorer redan dunkat ryggen fri från låsningar och fått sina chefer att växa ett par cm. Vad betyder kompetens då?

Jag tillhörde aldrig "de viktigaste" och klarade mig därför till stor del ifrån ryggdunkare och rövslickare. Inte vill jag ha dem heller. Tvärtom. Jag går gärna ut och tar en öl med någon som talar om hur fantastisk jag är, även om jag efter ett tag hade blivit misstänksam och självrannsakande. Men i min yrkesroll skulle jag bli livrädd om rövslickarna hopade sig runt mig.

Hur kan man utvecklas som människa om någon aldrig talar om vad du kan bli bättre på? Och hur kan man lita på att det man gör verkligen är bra om ingen vågar säga sanningen?

Om jag var bland "de viktigaste" så skulle "hon" bli den första jag tog in i min stab. En av de få som jag inte ens skulle ha betänkligheter om. Jag säger inte att hon alltid har rätt. Det har ingen. Men hon har förmågan att få folk att tänka till och själva fundera på ifall DE har rätt.

Hon är lycklig i sitt nya liv och det är underbart. Men för mig som arbetat inom samma bransch så svider det att hon med sin klokskap och rättframhet inte längre är kvar. Hon har så mycket att dela med sig av så många tankeställare att ge - som hela branschen nu går miste om.

Rövslickarna däremot, de är kvar. De flesta av dem. De tjänar mer och mer. De får finare och finare titlar. Alla ser igenom dem. Förutom "de viktigaste".

Påminn mig om att när jag blir "den viktigaste" ska jag inte bli så självgod och verklighetsfrämmande att jag verkligen tror att precis allt jag gör är SKITBRA!

Påminn mig också om att människor som vågar stå upp för sig själva och sin åsikt inte är fiender, utan människor som är väldigt, väldigt klokt att ha nära sig.

För alldeles för ofta är det så att den med brunast tunga vinner. Personligen kräks jag av bajs och vill därför av praktiska skäl ha rövslickarna på minst en armlängs avstånd. Tala om för mig när jag är SKITBRA. Men bara om du även lovar att tala om för mig när jag inte är lika bra. 

Letar i SAOL efter exakt betydelse för ordet avundsjuk resp missunsam. Det finns ingen förklaring. Jag får reda på att det är ett adjektiv och hur det böjs men får inte reda på vad det betyder.

Ok, fritt fram för tolkning alltså. Här är min tolkning:

Avundsjuk= önskar ha/vara det någon annan har/är

Missunsam= att inte glädjas med någon för det positiva/avundsvärda hon/han har/gör.

Jag är så jäkla avundsjuk!

Jag är avundsjuk på mängder av människor i min bekantskap, ibland på människor jag inte ens känner, utan bara hört eller läst om.

Skäms jag för det? Inte ett dugg.

Jag är så jävla missunsam!

Jag är missunsam på folk i min bekantskapskrets som jag inte är så förtjust i. Ibland på fullständigt okända människor som jag gjort en egen tolkning av och bestämt mig för att denna ICKE ska ha det bättre än jag.

Skäms jag för det? Som f_n!

För inte är det fult att vara avundsjuk! Om någon är avundsjuk på mig så betyder ju det att jag är avundsvärd. Jag har en egenskap som andra värderar så högt att de vill ha, eller att jag har presterat på ett sätt som andra önskar, eller att jag har en sak som någon annan önskar ha.

Däremot är det fult att vara missunsam. Om någon missunnar mig någonting tycker ju de att jag inte gjort mig förtjänt av detta. De tycker att jag inte är en tillräckligt trevlig eller duktig människa för att ha det jag har.

Jag önskar att jag kunde låta mina känslor stanna vid avundsjuka. Men ICKE!

Tänkte först rabbla upp vad jag känner missunsamhet över. Men det blev lite präktigt så jag raderade det. För dessvärre är min missunsamhet långt bredare än så och inte alls så moralisk och politiskt korrekt som jag vill påskina. Jag blir helt enkelt förbannad på folk jag inte riktigt gillar men som har något jag inte anser dem vara värda.

Men om jag är avundsjuk på dig och talar om det, så ta det bara som en komplimang. För känner jag missunsamhet kommer jag med stor sannolikhet inte att poängtera att det du har är (för) bra, utan istället svära över dig tyst så att du inte hör.

Jag ursäktar mig med att jag ju trots allt bara är människa och hoppas att ursäkten är tillräcklig och godtas..

Och ibland är det jäkligt skönt att vara missunsam. Fullständigt politiskt inkorrekt. Jäkligt omoget. Men ack så härligt. När man själv har såna där überjävliga dagar när allt går emot en då är det jäkligt skönt att vända sin ilska och missunsamhet mot någon man på avstånd lite halvt föraktar. Förakt är ju förresten också fult.. Oj, vilken ful människa jag måste vara. Eller också har jag bara en jäkligt dålig dag, trots att bilen gick igenom besiktningen.

Jag går här och väntar på att det ska bli fredag. På fredag ska nämligen kombilotteriets föreståndare personligen ringa och gratulera mig till miljonvinsten. Om jag får bestämma alltså. Grytlappar, ugnsformar, grillbestick och trädgårdsbestick i all ära, men det är cash jag vill ha. Pengar att bada i. I övrigt har mitt hushåll allt jag behöver. Jag vill inte ha konformade tomtar i glas, oavsett vem konstnären bakom dem är. Skålar i kristall har jag sedan tonåren sagt ifrån att jag INTE vill ha i present - och vill definitivt inte ha dem i lotterivinst heller.

Så på fredag när jag får samtalet om miljonvinsten ska jag skrika högt av glädje, släppa några tårar av lycka. När jag gjort det, då ska jag:

Ringa banken och tala om att jag så snart jag fått in pengarna på kontot vill amortera vill betala av mitt lån.

Jag ska kasta mig iväg till billgallerior för att kika in lämpligt objekt för att byta in min bil mot en nyare, bättre, pålitligare och säkrare.

Jag skulle ringa dagis och försäkringskassan och meddela en inkomsthöjning.

Jag skulle kolla upp hur mycket det kostar att borra ny brunn och dra in vatten i sommarstugan.

Jag skulle slira in på systemet och köpa snuskiga mängder champagne.

Sedan skulle jag fira med flickorna tu som passande nog kommer hit denna kväll.

Jag skulle sedan somna gott på natten efter en himmelsk mängd champagne - med vetskapen om att jag inte behöver oroa mig för bilbesiktningen nästa torsdag eller för att jag måste köpa nya sommardäck.

Jag skulle somna med lättnaden att alla räkningar kunde betalas utan hjälpsamma föräldrars inblandning, inte bara denna månad - utan för låååååång tid framöver. Jag skulle somna och veta att jag kan köpa present till Edvins 4-årsdag om en månad.

Pengar gör ingen människa lycklig. Men brist på dem kan göra en människa olycklig. Pengar gör en människa friare, lugnare och med färre orosmoment.

Så, likt alla fredagar, är jag även denna fredag övertygad om att bli uppringd av lotteriföreståndaren i egen hög person. Jag ser fram emot samtalet, och tackar på förhand!

Efter att ha varit vaken i runt en kvart i morse så började jag plötsligt, och utan känd anledning, att koka inombords. Det var som att jag hade en stor fet ilskeklump i halsen som slet och kämpade för att få komma ut. Någon ljuv varelse var jag inte i morse. Kraften jag uppbådade för att ha tålamod med barnen (som inte alls var stökigare än vanligt) kan nog bara jämföras med kraften och viljan ett vasalopp kräver.

Jag var förbannad på att ha 18 kronor på kontot.

Jag var arg på att det sägs att den berömda lågkonjunkturen varit nere och vänt - men att vi vanliga dödliga inte märker någon som helst skillnad.

Jag var arg på att internationella kvinnodagen fortfarande behövs uppmärksammas. Och ännu argare på att den inte gjorde någon som helst skillnad för någon kvinna igår.

Jag var arg på att min nyss fyllda 5-åring som just lagt av med sitt 4-årstrots istället har upptäckt att man kan retas genom att prata med tungan nedkörd mellan underläpp och tänder.

Jag var arg för att min 3-åring som alldeles strax blir 4 år redan har anammat 4-årstrotset.

Jag var arg för att jag fick svallningar till följd av en alldeles för varm lägenhet (och förmodat stigande blodtryck).

Då blev jag arg för att jag om sådär en femton år när klimakteriet smyger sig på kommer att uppleva det här dagligen.

Sedan blev jag arg på alla som hånar det helvetiska klimakteriet som väldigt få av det kvinnliga könet slipper undan.

Jag blev förbannad på kommunen som stänger dagis för utbildning på en onsdag (istället för på en fredag när alla 15-timmarsbarn ändå måste vara hemma) vilket innebär att alla vi med 15-timmarsbarn istället får 11,5 timme på dagis den här veckan, utan varken tidsmässig eller ekonomisk kompensation.

Jag var arg för att jag gått med på att sitta hårmodell och använder varje barnfri tisdag till att sitta i en frisörstol och bli stajlad.

Sen surade jag över att jag visste att jag måste hem och få ur stajlingen ur håret för att inte gå omkring och se Oscars-galafriserad på dagis och Hemköp.

Jag var arg över att det inte finns några som helst bilskrapor (trots sex stycken provade modeller) som funkar att skrapa bort isen på framsrutans insida.

Sur och grinig och med dåligt spelat intresse av berättelserna i bilen om varför Giganotosaurusen är grymmare än T-Rexen åkte vi till dagis.

Kanske hade jag kunnat bli på bättre humör om jag försökt tänka positivt. Men det ville jag inte ens försöka göra. För övrigt hade jag inte ens kraft att göra det då. Ilskan kokade i mig.

På dagisets parkering fanns det en plats ledig, vilket inte hör till vanligheterna. Jag behövde inte backa upp på cykelvägen och blockera ev cyklisters väg. Och jag slapp utskällning från (med all rätt) arga fastighetsskötaren som inte kom fram med sin traktor.

Killarna klev utan tjafs ur bilen och stegade snällt in i dagisets tambur. De hängde upp sina kläder och kramade glatt om mig inne på avdelningen.

Jag fick leende godmorgon-hälsningar från de andra 15-timmarsföräldrarna. Dessutom fick jag mig ett gapskratt när en dagispappa generat berättade om sin nyss fyllda 2-åring som sprungit rätt fram till en 1-åring och dunkat en låda i huvudet på henne. Bilden jag fick i huvudet av denna lilla tjej med en stor låda högt över huvudet med blick och steg fokuserade på den ännu mindre tjejen var rasande rolig.

Jag åkte, lite bättre till mods, till frisören.

Där fick jag kaffe och "allt om trädgård". Stora prunkande pioner log mot mig från tidningen.

Ena frisörskan sa leende: "Det är rätt gott att komma hit va och bara få sitta? Här hjälper det inte att du har disk hemma och leksaker på golvet för du kan inte göra ett skit åt det ändå när du sitter här."

Jag kände hur axlarna smög sig neråt igen och hur rynkan mellan ögonen inte längre var av ilska utan av att jag log tillbaka. Helt sant. Jag kunde inte göra ett skit mer än att dricka kaffe, titta på skånska trädgårdar få håret tvättat och, bortsett från lite småprat med andra vuxna, bara ha tyst, tyst och lugnt omkring mig.

På tisdag får jag gratis klippning och hårfärgning som tack för att jag ställt upp.

Utanför sken visst solen. Jag hade när jag åkte från salongen en och en halv timma på mig hemma innan barnen ska hämtas. Jag får inget (vad jag vet) besök i eftermiddag så röjandet hemma måste inte alls göras före jag hämtar barnen. Plötsligt känns livet rätt skönt. Så nu sitter jag här med min kaffekopp. Från hallen och in i rummet doftar rökelsen cinnamon från indiska härligt.

Det är underbart när helomvändningarna går åt rätt håll!

Ursäkta mig, men hur puckade får människor lov att vara utan att det ska anses  kriminellt?

Såg en dialog på Facebok där killar (och en tjej?!?) hånade damfotboll och damhockey. De raljerade över hur pinsamt det var att titta på, att det var löjligt att kalla det sport etc etc.

Jag erkänner att jag inte heller tycker det är lika underhållande att se på som samma sport med manliga utövare. Det är snabbare spel och tekniskt bättre på herrsidan. Men varför det?

Tror någon vid sina sinnes fulla att bollkänsla är en nedärvd gen som enbart männen begåvats med? Tror de att den kvinnliga delen av jordens befolkning är födda utan den del av hjärnan som hanterar en puck?

Kvinnor har genetiskt mindre muskelmassa än män. Män är på grund av sina fysiska förutsättningar snabbare och starkare än kvinnor. Nu pratar vi FYSISKA förutsättningar.

Är det någon i den här puck(o)-tråden som har tänkt på de sociala och praktiska förutsättningarna?

Hockey. Hur många tjejer spelar egentligen hockey i Sverige? Det går inte ens att räkna i procent, så få är det. Med bara få utövare i hela landet förväntar vi oss alltså att underlaget för talang ska vara detsamma som på herrsidan där varje stad har minst ett hockeylag. Alla dessa blir per automatik ingen ny Foppa. Precis så är det på den kvinnliga sidan. Det finns kanske en max två verkliga talanger, om ens det, som skulle kunna bli en något långsammare och något svagare Foppa. På herrsidan finns det fler; kanske inte procentuellt - men i antal. Vilket gör det mycket lättare att plocka fram eliten och maxträna dem. Vad har tjejerna för träningsförutsättningar? Vilken liga får de spela i?

Fotboll. Även här är det långt fler killar än tjejer som spelar fotboll. Men fotboll är trots allt en av de största idrotterna på tjejsidan. Men hur ser förutsättningarna ut? Hur ser föreningarnas jämställdhetsplaner ut? Och hur praktiseras de i verkligheten?

När jag var liten fixade min pappa (som var aktiv i en fotbollsförening eftersom min storebror spelade) så att det blev ett tjejlag. Jag undrade och undrade. Ville och ville. Hängde på brorsans träningar och spelade med honom och hans kompisar så fort skolan var slut. Pappa ville självklart att hans barn skulle få samma förutsättningar och tjatade på styrelsen tills det blev ett tjejlag. Vi strömmade till från alla närliggande stadsdelar.

Men...klubben placerade oss på en gräsplätt utanför planerna och utan mål. Vi fick använda koner som mål. "Planen" var gropig. Möjligtvis fick vi dela av en plan och samsas med de myckte yngre killarna.

När vinterträningen var igång fick vi ALLTID små gymnastikhallar. Killarna, även de yngre, fick stora hallar. Vi, lika många som i ett normalt killag, fick trängas och turas om att matchträna i den lilla hallen. Mål fanns inte. Vi spelade plintfotboll!!!

Vid match fick vi ha de tröjor som killagen slutat använda eftersom nyare matchställ hade kommit. Tränarna var uteslutande en pappa eller mamma. Att någon annan skulle träna oss var nog aldrig ens uppe för diskussion.

De jämnåriga killarna åkte på cuper och turneringar både i och utanför regionen. För oss fanns det aldrig pengar. Inte en enda gång som ungdomsspelare åkte vi iväg någonstans. ALDRIG!

När vi blev 16 år och började träna med damlaget fanns det lite mer resurser, men fortfarande skrämmande lite i jämförelse med herrsidan.

Tjejfotbollen i föreningen höll då på att dö ut. Det fanns inte underlag. Sas det. Linda och jag vägrade tro på det och sa att vi kunde bli tränare. Vi fick gå en gedigen utbildning och uppmuntrades mycket. Vi satte upp ett anslag på en skola. Efter bara ett par träningar hade vi så så många tjejer på träningarna att vi fick dela upp dem. Vi blev inte tränare för ett lag, som vi trott. Vi tränade tre lag. Uppenbarligen fanns det ett underlag..

Tagna på sängen fanns kostnader för tjejerna så klart inte budgeterade. Inte heller hade man planerat för dem. Så trots att vi hade så många tränande ungar fick vi fortfarande nöja oss med små gymnastiksalar, utan mål. Ingen tänkte på (eller var beredd att ta striden men pojklagens tränare) att det kanske varit smartare att låta 35 tjejer ha den stora gympahallen och 15 killar ha den minsta... Vi fick de sämsta träningstiderna. En gång åkte vi fem mil för en turnering. En gång.

Linda och jag var inte fyllda 17 år när vi blev tränare. Men vi tog seriöst på det. Vi planerade övningar strategiskt i vår pärm. Vi deltog i utbildningar och studerade andra tränare. Våra tjejer blev visserligen väldigt framgångsrika. Men framförallt hade de vansinnigt kul. Nästan ingen slutade - men fler och fler kom.

Efter ett par år som tränare flyttade jag efter gymnasiet till en annan stad för att plugga. Linda kunde av förklarliga skäl inte dra hela lasset själv. Vi hade ju dels vår egen träning med matcher och sedan tjejernas alla träningar och matcher och däremellan skulle vi planera träningar. Vi var på klubben varje dag.För en tonåring är det alldeles för tungt att göra helt själv. Så vi meddelade att det tyvärr inte fungerade, så till hösten får någon annan ta över.

Japp, det var snart 20 år sedan. Nu har klubben ingen tjejfotboll. Det finns tydligen inget underlag.

Det märkliga är att "underlaget försvann" i samband med att tränarna gjorde det. Det tillsattes nämligen ingen tränare.

Tjejer har inte sämre motorik, sämre kordination, sämre förmåga att tänka strategiskt eller att läsa av spel eller människor.

Vad tjejer däremot har är orättvisa förutsättningar.

Du kan inte förvänta dig att super G-åkaren från Senegal ska få OS-medalj. Han har nämligen sämre förutsättningar. Praktiska alltså.

Du kan inte förvänta dig att skidåkarna från Fidji-öarna ska åka som Northug. De har nämligen sämre förutsättningar. Praktiska alltså.

Du kan heller inte förvänta dig att damerna inom hockey och fotboll ska kunna jämföras med herrarna. De har nämligen sämre förutsättningar. Praktiska alltså.

Så till alla er puckon som anser att damfotboll och damhockey inte borde kallas sport och som hånar utövarna: Använd huvudet bara en liten, liten stund! Se världen som den är, inte som du väljer att se den.

Äntligen kan vi vara perfekta. Vi behöver inte längre plastikkirurgi eller inredningshjälp. Facebook, twitter och personliga bloggar har möjliggjort att vi kan vara precis som vi vill vara - och som vi vill att alla andra ska se oss.

Vi kan välja att bara publicera de sötaste korten på våra barn. Vi beskär foton så att den slitna tapeten eller det röriga golvet inte syns. Bara kortet där vi är sminkade och uppklädda används som profilbild. Foton på nybakta bullar och leende barn läggs ut. Vi visar sällan foton på trotsiga barn som rullar sig på golvet i ilska. Disken efter baket syns heller inte ofta.

De dagar vi känner oss som bitterfittor respektive bitterpittar kan vi bara strunta i att uppdatera vår status eller bara tala om för omvärlden att vi dricker kaffe.

Vi visar bilder på våra trevliga middagssällskap men döljer för världen att vi inte orkat diska efter tillställningen och vandrar omkring med huvudvärk och lätt illamående dagen efter sällskapets besök.

Vi berättar om våra möten och våra trevliga arbetsluncher och stimulerande arbetsuppgifter. Ingen på facebook vet hur mycket vi stör oss på Gunnar eller Petra och hur fasansfullt tråkiga möten vi har som a l d r i g verkar ta slut.

En kompis till mig lade ut foton på sig osminkad och "fulklädd". Hon visade överfyllda tvättkorgar och stökiga barnrum. På detta har hon fått reaktioner.

"Hur kan man göra så? Och varför gör man så? Vad får omgivningen för bild av dig och din familj då?"

Personligen hoppas jag på att omgivningen får en bild av henne som mänsklig. Och som så trygg i sig själv att hon inte behöver visa upp en korrekt och nästintill perfekt fasad utåt. Vi som reagerar lever antingen i perfekta hem med perfekta liv och är oförstående. Eller så är vi själva så noga med att välja, beskära och censurera att vi utgått från att hon gjort likadant och förfasar sig över hur det då ser ut när det är ILLA hos henne. Och hur hon ser ut när hon INTE brytt sig.

Kanske är facebook det perfekta sättet. Vi behöver aldrig göra sociala klavertramp. Vi kan alltid vara korrekta. De vi inte håller med kan vi låta bli att kommentera. De vi tycker har rätt ger vi några virituella gillanden. Kanske är detta det ultimata umgänget. Att aldrig stöta sig med någon och alltid ha möjligheten att visa oss från vår bästa sida.

Eller så är cyberumgänget ytligt, opersonligt och intetsägande och i behov av fler ej-korrekta kompisar.

Själv vet jag inte vad jag tycker. För jag gillar att man kan återuppta en massa bekantskaper på FB och kanske t.om återskapa en verklig social relation till. Och med en massa "bekanta" som cyber-vänner vill man ju inte hänga ut sig själv. Men samtidigt så är det vansinnigt tråkigt att läsa att någon "dricker kaffe". Det säger noll om den personen, berättar ingenting. Det behöver inte vara avslöjande, men kanske lite beskrivande. Vem är han/hon nu?

Men jag vet att jag tycker det är skönt att slippa visa upp för bekanta när jag inte orkat diska. Det är även behagligt att bloggarna inte direktsänds med ljud av skrikande, bråkande och arga barn i bakgrunden.

Däremot är det tråkigt att mina vänner som bor långt ifrån mig inte kan delta i mina tillställningar mer än via statusuppdateringar, så då kanske en direktlänk hade varit trevlig..

Det sociala cyberumgänget blir problemfritt och konfliktlöst. Förutom de inre konflkterna vi brottas med i vår jämförelse med andra och där alla är lyckliga i sina relationer, hinner med att arbeta, gå på möten, umgås med barnen, ha tålamod, baka och träna.

För inte är det någon som skriver: nu har jag jobbat, lekt och läst läxor med barn, lagat mat, diskat, gått på möte, spinnat, nattat barn, röjt undan - och nu ska jag gå in i garderoben och grina en stund av utmattning och känsla av otillräcklighet.

Länk till spotify och en underbar låt med mycket passande text:

Thåström – En perfekt värld

Att vara knatteledare är banne mig ingen lek. Men för barnen ska det vara det. Barnen ska, uppmuntrade av de vuxna runtomkring, leka sig fram i idrotten. De ska ha roligt och känna att de duger, även när de misslyckas. Knattetränarna är kanske de viktigaste tränarna en förening har. De lägger grunden för att bibehålla och utveckla idrottsintresset hos barnen. Dert kräver kompetens och pedagogisk kunskap. Utan skickliga - och då syftar jag främst inte på tekniskt skickliga - knattetränare står ungdomsidrotten utan utövare.

"Då gör ni så här. OK?" Tränaren visar snabbt och utan noggrannhet för knattarna hur den komplicerade övningen ska genomföras. Knattarna är små. Som yngst 5 år. Som äldst 7 år. Knattarna försöker så gott det går, utan att ens ha förstått hur övningen ska gå till, att härma tränaren.

"Nej, nej inte så! Ni ska inte sparka bollen. Passa bollen!"

Vet alla småttingar ens skillnaden på en passning och ett skott? Förmodligen inte. Vet de skillnaden på bredsida och vristskott? Vet de att det är bra att stoppa bollen innan man passar den vidare för att få bättre bollkontroll. Självklart inte. För de är nybörjare. Vet de ens varför de tränar passningsövningar mot mål? Nej, för ingen har berättat.

"Nej, nej, du ska inte passa bakåt. Passa framåt. Nej, nej, PASSA, inte skjut!"

Ingen ytterligare genomgång. Ingen förklaring. Bara kritik.

Jag har själv varit fotbollstränare. Att uppmuntra och peppa var det första vi fick lära oss på ungdomsledareutbildningen. Att ha roligt. Att låta alla få samma chans, oavsett talang. Att lära barnen att samarbeta att inte skratta åt varandras misstag. Att alla måste få vara med. Tala om att träning är just träning. Träna gör vi för att bli bättre. Alla har varit nybörjare. Och alla gör fel. T.o.m Zlatan missar mål och slår felpassningar. Var jag en perfekt tränare? Naturligtvis inte. Men jag var noga med att alla skulle ha roligt och att alla skulle vara med.

Min son har i ett halvår väntat på att fylla fem för att få börja träna fotboll. För en månad sedan var det äntligen dags. Men var var tränaren? En tonårig kille kommer in med bollnätet och släpper bollarna bredvid bänken. En pappa tar över träningen. Han var helt ok som inhoppande tränare. Glad och lite rolig. Den gången. Nästa gång är det en annan tonåring och en annan pappa. Tredje gången första veckans tonåring och ytterligare en pappa. Den senaste pappan har en träningsoverall med texten "ledare" på ryggen. Pappan är trevlig som pappa. Han är trevlig som vuxenperson. Men han var långt ifrån lämpad som knattetränare.

Självklart ska jag vara glad att någon vill ta sig an knattarna efter allt hafs hit och dit och ostrukturerad träning. Övertygad om att han inte har en aning om hur hans ord lät för oss åskådare och för småkillarna på planen körde han på med den ena komplicerade övningen efter den andra. Duktig på att tala om bristerna hos barnen. Dålig på att ge dem beröm. Och ytterst dålig på att förklara.

Min son är en tuffing. Han kämpar och sliter och är stryktålig. Men igår blev det för mycket. Hans 6-månaders längtan efter fotboll slutade med att han satt i mitt knä och kämpande för att dölja tårarna och viskande till mig: "mamma, jag är helt värdelös. Jag kan ingenting!"

Det skar i mitt moders- och fotbllshjärta att höra och se min lille tappre son ge sådana fruktansvärda omdömen om sig själv.

Idag har jag ringt kanslisten i föreningen. Jag tänker inte låta min son få sin självkänsla knäckt varje söndag. Trots att mitt hjärta brinner för denna klubb så har jag låtit funderingarna gå åt att byta förening eller kanske t.o.m lägga ner sporten helt.  

OM INTE...

jag vet vem ordföranden i ungdomsstyrelsen är. En veteran som varit med sedan jag själv var knatte. En superduktig och urtrevlig ungdomsledare. Förhoppningsvis kan ha ge denna intet ont anande tränaren/pappan rätt utbildning så att fotboll blir roligt igen.

Pappan vill nämligen bara väl. Han, liksom vi andra, tröttnade på oredan och det bristande engagemanget hos tonåringarna (som ju trots allt är tonåringar och kan ursäktas med det) och ville få struktur. Jag hoppas att han snabbt får rätt utbildning och med uppmuntrande ord från övriga ledare får klart för sig hur man bemöter små barn.

Annars bildar jag banne mig ett eget knattelag där jag blir tränare.   

För övningar på den nivån fixar jag allt. Strukturerad är jag. Och peppa småkillar är jag nämligen nästan världsmästare i.

Läste precis en blogg  http://xecute.bloggplatsen.se om Danmarks framtidsvisioner och började fundera.

Tänkte på vår självbild i Sverige. Undrar vilken bild grannländernas befolkning har av sig själva. Och vad har de för bild av oss? Jag vet vad vi har för bild av våra grannar. Jag hoppas att inte Norge vet alltför detaljerat vad vi säger om deras skidåkare. Det är så jäkla lågt. Och det märkliga är att det är socialt accepterat!! Och nej, kom inte och försvara det med att att det är mycket hjärta i sport. För då hostar jag fram ett "bullshit!". Hjärtat i idrotten sitter inte i att håna och nästan hata. Om våra grannländers invånare väcker så mycket ilska hos oss, vilka känslor väcker då de människor som bor långt borta med konstiga kulturer och obegripligt språk?

Har selektivt följt OS och mer intensivt följt facebook och tycker det är himla intressant att läsa statusuppdateringar och FB-grupper som bildas utefter vad som händer på SVT1. Slår vi Finland i hockey? Där fick de banne mig!!!!!! Inget är så roligt som när Northug inte hänger med i ett ryck i skidspårets brantaste backe. Finland får gärna ta medalj i skidor - bara Norge blir utan. Norge skulle gärna få ta hem hela OS i hockey - bara de innan spöat skiten ut Finland (+ att vi sen kunde raljera över vilka sopor övriga lag var som förlorat mot NORGE!!!).

Men pratar vi schlagerfestivalen däremot så är det ju skandal om inte de nordiska länderna ger varandra röster. För DÅ ska vi banne mig hålla ihop. Särskilt med östeuropas intåg i detta sammanhang. Men det var en parantes.

Det är lustigt det där hur vi efter en uppdiktad bild kategoriserar alla våra nordiska grannar som lättsamma, svårmodiga eller glada. Vi är också helt på det klara med att vi i Sverige är tråkiga, plikttrogna, rädda att sticka ut, "lagom" och introverta.

 Norge; landet vi älskar att hata! De har snott vårt fredspris. Nobel var ju SVENSK ju! De sitter där med sin olja och mår gott. Självgoda är de. Vägrar gå in i EU. Men vi älskar hur utåtagerande de är. De vet minsann hur man firar nationaldagen och skidsuccéer. Men de borde ändå veta sin plats. Vi ÄR faktiskt storebror. De borde visa oss lite respekt. Vi blir tokiga när de vinner över oss i skidor - även om svenskarna inte ens är med så får vem som helst vinna - t.o.m ryssland (ooouuuh!!!) bara inte norskarna vinner. Vi är så avundsjuka på norrmännen som vi tror lever ut, utan komplex och utan att veta hut, att vi nästan vill stänga gränserna. Om det inte vore för att det är så himla bra att åka dit och jobba... Eller om det inte vore så att det är himla bra att ha en backup liksom, OM Sverige skulle bli ockuperat eller så. För Norge är ju NÄSTAN som Sverige. Och är vi på Rhodos så är ju norrmännen på hotellet eller på nattklubben oss lika kära som gamla vänner vi inte sett på länge. Vi, som nästan är från samma land, bildar en enhet. För vi förstår varandra - både socialt och språkmässigt.

Landet i väst som bara har lättsamma, spontana och extroverta invånare har tydligen en helt annan bild av sig än den vi har. En dokumentär på SVT visade nyligen uppdelingen på s.k svensknorskar och norskar som fanns förut. På grund av ifall du hade svensk-antenn på taket eller inte. De i öst var roliga, och svenskt lättsamma och moderna eftersom de kunde ta del av de underhållande kvalitetsprogrammen svensk TV visade. De i väst, som saknade svensk TV, kände sig utanför och var dystra och svårmodiga. Självklart var detta också grova generaliseringar - och deras självbild. Men det är fascinerande att se på TV hur vi av de hurtiga norrmännen beskrivs som lättsamma, roliga och moderna. Och hur de framställer sig själva som introverta och dystra. Som att komma in i spegelvända världen.

Danmark, med sin elefantöl och sort Guld. Landet i syd kryllar av glada danskar som dricker öl och tar livet med en klackspark. Allt ordnar sig till slut! Där har man skoj från det att man vaknar på morgonen tills man (eventuellt) går och lägger sig. Landet utan regler. Och även om det finns regler så skiter alla avslappnade danskar i dem. Åååh, om vi bara kunde ha liiiite av den där gemytliga attityden. Danmark, landet där allt är tillåtande. Som svensk är det lite coolt att någon gång varit bosatt i Köpenhamn. Lite crazy och tufft liksom; "jag vågar bryta upp från svenska tristessen och bryta vår j_a korrekthet. Jag är egen - och banne mig, jag står för det". Danskarna är nästan lika coola som engelsmän!! De vet hur man partar och hur man firar fotbollssegrar.

Men vi gillar inte riktigt att de själva tycker att de är så jäkla frisinnade. Då blir vi lite sura. Vi älskar att med s ersatta av sch citera Ernst-Hugo och skrika "Danschkjävlar"!

Detta land har ett av Europas hårdaste lagar kring invandring- och flyktingmottagande. Deras integrationspolitik får nästan de svenska smygrasisterna att sätta kaffet i vrångstrupen. Landet i syd har (hade i alla fall för några år sedan) långt fler lagar med förbudsinnehåll än Sverige har.

Finland, landet i öst där vill vi inte bo. Där pratar de obegripligt och super (till skillnad från danskana som festar). De badar bastu och vinterbadar när de inte är upptagna på att lyssna på vemodig finsk tango. Alla vet att finnarna är svårmodiga och tungsinta. Dessutom är de ju nästanryssar. De dricker Koskenkorva som ryssarna pimplar sin inhemska vodka. Förr slogs dessutom alla Sverigeinflyttade finnar med kniv. Är det inte väldigt kallt i Finland också? Fast Åland är ju fint. Och Finlandsfärjan kan vi förstås åka med bara för att det är så "fel" - och bara av den anledningen. (!!!) Och så är det är ju himla trevligt att Finland till viss del är svenskspråkigt. Och att vi har så många finska bekanta med hemma-spa (modern och lyxigare benämning på bastu).. Att våra finska bekantskaper varken super eller deppar mer än gemene man i vår övriga bekantskapskrets förklarar vi med att de ju bor HÄR.

Island? Korpen flyger. Tungur kniv. Där ser de fortfarande ut som vi gjorde för tusen år sedan. De pratar som vi gjorde. De har vulkaner och geisrar. Och Björk. De äter ruttna hajar. Ja, det var väl det.. Förresten är väl Island till salu nu?

Nu har jag generaliserat när jag ska beskriva generaliseringen som i sin tur beksriver den interna generaliseri...ja ni fattar. Det vet jag, och det är medvetet gjort. Självklart bär även jag på väldigt många av dessa fördomar. Och självklart har jag en tydlig bild av respektive grannland med dess invånare. Men jag har grovt generaliserat för att komma fram till något, nämligen:

Detta är våra nordiska grannländer. Länder vi har god kännedom om. Rent faktiskt menar jag då. Men vi har ändå otroligt många föreställningar och fördomar om hur resp lands befolkning fungerar. Det är mänskligt.

Men det väcker många funderingar hos mig. Om vi har så många åsikter och fördomar om länder vi är kända med, hur många fördomar har vi då inte om övriga Europa och framförallt resten av världen. Islamafobin breder ut sig mer och mer. Det är numera nästan legitimt att påstå att muslimer är terrorister. Förut var det liksom bara ok att kalla dem för kvinnoförtryckare (som rövade bort fruar och barn och tvångskonverterade dem till islam) eller fundamentalister. 

Somalierna som bott i lerhyddor ska väl inte gnälla om de får bo en hel familj i en etta. Det är väl fan så mycket bättre..

Alla stackars Thailändskor vi ser på bussen och tunnelbanan som genom sin prostitution träffat en svensk äcklig gubbe och kommit hit.

Det är så mycket hemska saker som sägs så ofta att de till slut nästan blir sanning. Och nästan legitimt. I Danmark är den öppna främlingsfientligheten - både genom politiskt styre och hos de röstberättigade - så utbredd att den nästan får blodet att av fasa frysa till is i mig. Men danskarna är rädda för det "okända". Det är inte svenskarna som diskrimineras i Köpenhamn.

Om vi tillåts säga sådana saker vi gör om våra (förutom i sportsammanhang) kära och väl bekanta grannländer, vad är det då som hindrar oss från att säga långt värre saker om okända länder långt bort? Och om vi för 30 år sedan var rädda för att finnarna slogs med kniv hur rädda är vi då inte för en afghansk muslim?

Alla är vi fördomsfulla. Jag har massor med fördomar - och de flesta är jag inte ens medveten om. Men det finns olika sorters fördomsfulla människor.

En sort är ingen farlig sort: De som är medvetna om att de sitter inne med massor av fördomar men som håller sina sinnen öppna och lyssnar på argumentation för att vidga sina vyer och öka sin kunskap.

Den farliga sorten däremot är de som vägrar inse att deras fördomar just är fördomar utan har gjort fördomarna till sanningar – och hävdar att alla andra ljuger eller förvanskar sanningen. De som inte vågar släppa på sina fördomar för att det innebär att de måste omvärdera så mycket - och vad händer då med deras inskränkta trygga lilla värld? De är läskiga och farliga; oavsett om de kommer från Eslöv, Mogadishu, Reykjavik eller Washington.