Curlingmorsa? Nej, nej och åter nej. Aldrig!

Lattemorsa? Icke!

Men nu vet jag vad jag är. Jag är "Karlsson på taket"-morsa.

Visserligen har jag varken propeller på ryggen eller ett litet hus bakom skorstenen på taket. Men..

Jag är lagom tjock och lagom gammal. Och framförallt; Jag är världsbäst på allt.

Jag kan trösta ledsna barn.

Jag kan bygga löjligt snygga klosstorn. 

Jag förvandlar min cykel till en endurocross, fyrhjuling eller monstertruck på väg till dagis.

Jag kan busa med barnen så att de får hicka av skrattet.

Jag kan hänga tvätt, laga mat, prata med ena sonen och plåstra om den andra samtidigt.

Jag är världsbäst på att låta som Mamma Mu och Kråkan.

Jag kan diskutera giganotosaurusar och ankylosaurusar.  

Ingen kan få boken "bebis dansar" att bli till en så spännande thriller som jag kan.

Jag kan borra, måla, tapetsera, skruva, laga och fixa.

Mina play dooh-skapelser är som gjorda av Gud him self.

Jag kan hitta på prutt-sagor som får (den unga) publiken att gång på gång ropa in mig för mer.

En ensamstående förälder lär sig att bli en jäkel på det mesta (inklusive onödigt arga, när vi är trötta och less). Och vi är bannemig världsbäst!

Nu drar Karlsson på taket-morsan på after work. Det är jag nämligen också världsbäst på.

Jag satt på mitt jobb och tittade ut genom fönstret medan jag pratade i telefon. Gång på gång kom en polisbuss körande på Österlånggatan. Slängde iväg en tanke att undrar vad som hänt, vem de letar efter eftersom de kör runt här hela tiden. Slut på tanken kring polisbussen.

Klockan tolv hade jag lunch. I allén på Kungsgatan stod sossarna i ett tält. Runt om var det poliser precis överallt. Bussen jag sett var inte bussen - utan bussARNA. Det var "vanliga" poliser, ridande poliser, civilklädda poliser (det ser man eftersom de fortfarande har krullig sladd in i hörsnäckan i örat), dialogpoliser. Bestört undrade jag vad som hänt?

Jag har aldrig i mitt liv sett så många polisbilar och poliser på samma plats. Och då har jag ändå varit på Stockholmsderby på Råsunda.....

Jag gick fram till en kamrat i sossarnas tält och frågade vad det är som händer.

- Sverigedemokraterna har möte om en halvtimme.

Jag fylldes av ett fruktansvärt obehag. Jag kände hur hjärtat började bulta. Hur händerna blev skakiga. Det blev så läskigt allting. Så påtagligt vilket hat Sverigedemokraterna egentligen står för.

Runt om mig gick folk i alla åldrar; alla med olika bakgrund. Från olika klasser, från olika länder, av olika kön. Ingen såg glad ut.

Mitt första ärende på lunchen var att gå till Folkets Hus och rösta. Plötsligt kändes min röst viktigare än någonsin tidigare.

En äldre dam utanför Folkets Hus entré ställde samma fråga till mig som jag två minuter innan gjort till min kamrat med kommentaren: "Men fy så ruggigt. Då ska jag skynda mig hem, för jag är lite rädd för dem."

Med "dem" menade hon SD. Hon menade inte "dem" som SD varnar oss för.

Sedan gick jag till parkeringsdäcket för att fylla på p-mätaren (eftersom den inte tog kort för dagen). Även där var det poliser. I gallerian, ovanför rulltrapporna, vid sidoutgångar; PRECIS ÖVERALLT fanns det poliser.

Ibland får man chans att stanna upp. Att reflektera och fundera. Jag kände rädslan för vad som skulle hända om SD fick ännu mer makt. Om de lyckas lura ännu fler. Samtidigt kände jag glädje över att så många poliser var där för att förhindra bråk.

(För hur stort förakt jag än känner för SD som organisation så måste de få ha sina demokratiska rättigheter. Dessutom var jag rädd att det skulle komma hitåkta nazister som skulle utgöra ett hot mot alla de - som inte var blonda med etniskt svenska föräldrar - och som stod en bit bort för att följa händelseutvecklingen.)

Å andra sidan var det extremt obehagligt att det behövs en sådan gigantisk polissstyrka för att ett parti som låtsas vara Svensson ska hålla tal - för nästan inga åhörare alls. Man inser vidden av deras fruktansvärda politik.

Jag respekterar alla riksdagspartier. Jag förstår att inte alla kan tycka eller rösta som mig. Men jag respekterar inte Sverigedemokraterna. Jag kan inte förstå de som röstar på dem.

Jag kan inte, och vill inte, förstå att ett parti vars ideologi är byggt på hat slår sig fram i mitt vackra Sverige. Jag blir arg, ledsen, fylld av olust och sorg över tanken att det finns så många människor som väljer hat framför kärlek, fördömanden före hjärtlighet, inskränkthet och okunskap före öppensinnad kunskapstörst.

Jag blir arg för att vi ständigt söker en syndabock för att vi själva mår dåligt. Jag blir ledsen för att vi vill straffa någon för att själva framstå som lite bättre. Och vem är lättare att slå på än den som är ny hos oss; den som inte hunnit lära sig samhällets oskrivna regler, eller det språk vi använder här.

Jag förstår och accepterar att samma rättigheter gällre för SD som för alla andra. Men be mig inte förstå och respektera det de står för, eller de som röstar på dem.

Mitt förakt mot de rasistiska hatiska Sverigedemokraterna och deras ointelligenta väljare finner inga gränser.

Ps. Min enda tröst är att det var långt fler poliser än åhörare. Och att av de som stod utspridda och lyssnade så var en majoritet där för att bevittna händelseförloppet och ytterst få där för att faktiskt lyssna. Det ger i alla fall mig hopp om Sverige och min vackra stad. Ds

Fortfarande lika aktuell:

På efternatten igår vaknade jag av att jag brände mig. Bredvid mig låg en glödhet liten gosse. Termometern visade 40,1 grader. Jag var tacksam över att han hade den goda smaken att bli sjuk på helgen så att jag slapp VAB, orolig över ifall han hade ont någonstans eftersom han inte kan berätta det, och missbelåten över hur jag skulle hålla äldsta sonen sysselsatt inomhus en hel dag.

Men in kom mamma och pappa som räddarna i nöden. De kom hit med färdig kalops till mig. De tog med sig 5-årigen till godisaffären. Sedan åkte de hem till dem och spelade Bamse-spelet och käkade lunch. De pratade busade, cyklade, käkade middag, läste högt ur Ronja Rövardotter och kom inte hem med honom förrän vid läggdags.

4-åringen var nöjd (när han var vaken) att ha min fulla uppmärksamet. Vi låg i min stora säng och gosade, kramades, sjöng och kollade film. Han klappade mig konstant på kinden. Mysstunder som man aldrig hinner ha annars. Och som han i sitt hyperaktiva tillstånd inte tillåter normalt. En härlig dag - trots att skrutten var sjuk.

Idag tog mormor med sig 5-åringen och hans 4-åriga kusin på Toystory 3 på bio så att lillskrutten (som visserligen var helt feberfri idag) skulle kunna ta det lugnt och vila upp sig. Vi cyklade iväg med storebror vid lunch och cyklade och gungade gungbräda på hemvägen. Ensamma. I lugn och ro. OCh sen; Ännu en eftermiddag fylld av gos och film för mig och lillskrutten. UNDERBART! Stunderna ensam med bara ett barn är ytterst sällsynta, så sällsynta att jag itne ens minns senaste gången.

Jag är så glad att jag beslutade mig för att flytta hem till barndomsstaden igen. Det är så tryggt och roligt att ha familjen i samma stad.

OCH idag så meddelade mamma och pappa mig att de vet att jag oroat mig lite över kommande Tysklandsresa - om hur det skulle gå för minstingen på flyget och på flygplatserna och i nya miljöer. Han är vettskrämd för höga ljud, har svårt för trånga utrymme (där han dessutom sitter fastspänd) rädd för okända ställen som han upplever skrämmande etc etc - och föreslog att vi skulle bila ner tillsammans istället. För då kunde de åka och hälsa på vänner 10 mil därifrån jag ska.

HELT FANTASTISKT! En sten föll från mitt hjärta. Nu behöver jag inte planera in i detalj. Jag behöver inte oroa mig för att lillskrutten ska få panik på flyg och flygplatser. Jag behöver inte oroa mig för att deras far inte ska ha fixat bilar och bilstolar etc, (vilket han säkert gjort) och för 3-timmarsresan från flygplatsen, att behöva hitta och sova på hotell natten innan hemfärd etc etc.

Nu behöver vi bara sätta oss i en bil. Stanna när vi vill. Kissa när vi vill. Låta barnen rasa av sig när de vill. Äta när vi vill. Göra precis som vi vill i 80 mil (ja det var tydligen inte längre). Helt underbart!

Jag tror jag har världens bästa mamma och pappa!

Han kan också dela med sig av samhällsfakta. Läs och förfasas!

Tyvärr har det inte framgått med någon större tydlighet i massmedia. Undrar just vad det beror på....

...and only your own business. Som republikansk amerikan måtte man känna sig väldigt hemmastadd om man besöker Sverige. Välkommen till nya mini-USA. Välkommen till landet där vi så gärna vill bli som er att vi offrar allt och alla. Vi skiter i solidaritet. Vi skiter i att ett samhälle består av fler än mig. Här ser vi om vårt egna hus. Welcome!

För i lilla Amerika, förlåt jag menar Sverige, tycker vi idag att det bara är hur vi själva har det, hur vi själva mår som spelar någon roll. So what om andra inte klarar dagen? So what om de som har det allra sämst fått det odrägligt. Det är väl inte mitt problem? Det skiter väl jag i! Jag har fått jobbavdrag så jag har råd med en pizza extra i månaden nu. Och det är skitviktigt för mig. De får väl klippa sig och skaffa sig ett jobb. Det är inte mitt problem!

Tjohoo, fyra år till med alliansen! Välkommen till landet där Bush har en framtid om han vill, nu när den är slut i det stora Amerika.

Nej, jag har inte varit på Pride-festivalen. Jag har bara varit på frisersalongen. Tydligen hade min fd frisör, som slutat och börjat på salong inne i Sthlm, skrivit lite fel på färgkombination som skulle göra mitt numera råttfärgade hår före-barn-blont igen.

Tjugo minuter senare är jag mörkt lila. Alltså på riktigt LILA. Panik utbröt. Två frisörer tog sig an mig. I med färg igen. Ytterligare en halvtimme senare är jag istället rosa.

Jag och en annan kund (en medelålders dam med ahlzeimers och därmed inte lysande omdöme) skrattade hysteriskt. Men hos personalen rådde ännu mer panik. Inte för att de trodde det var obotligt - utan av genans inför mig efter ytterligare ett misslyckande.

Väte i håret. Massor av väte. Efter tjugo minuter tittar de till mig och inser att det inte hjälper. Nu är jag lila/grå/vit som en gammal dam med silverschampo. Personalen försöker utan resultat nå min "gamla" frisör, som så klart klipper och inte kan svara.

I med ännu mer väte. Och guld. Hårbotten bränner som eld. Ursköljning. LIte för vitt.

Det är en salong jag gått på i flera år och känner numera nästan personalen och jag vill till deras försvar säga att något liknande aldrig aldrig inträffat. Detta gör ju också att jag är helt avslappnad och rätt fnissig.

Jag får kaffekopp efter kaffekopp serverad. Egentligen mår jag ganska bra (bortsett från att jag höll på att dö av hunger eftersom jag inte käkat sedan frukosten kl sex på morgonen) och får kaffe och tidningar och massor av vuxenprat. Mig gick det ingen nöd på.

Men nu är det snabba ryck. Två frisörer står på varsin sida av mig och penslar i guld i rasande tempo från varsitt håll.

Och så en snabb ursköljning. Jag hör deras förlägna men nu lättade skratt.

Men...Nu var det istället dags för lite silvertoning.

"För gult hår är inga problem. Det hjälper vi kunder som misslyckats med blondering hemma med varje dag. Men ett lila hår, det var en utmaning".

Lite silvertoning i håret några minuter och sedan skulle ÄNTLIGEN håret klippas.

Fem timmar senare och en (för dagen plötsligt) fredagskvällsöppen salong senare stiger jag ut på gatan. Gul i håret - och trots det nöjd.    

För hellre gul än lila. Det är inte gör snyggt precis. Men gissa om jag är fullproppad här hemma med salongspreparat de kompenserat mig med. Så får jag bara haft i silvertoningen i håret så ska jag nog bli en riktig pudding. Fast just nu? Njae, inte direkt. Jag säger som när jag var liten: Gult är fult!       

Hamnade av en slump vid ett program om sk Samlare. Fullständigt sinnessjuka människor som sparar på kattbajs och tomma trådrullar.

Vart går gränsen för att bli omyndigförklarad? Och ska inte dessa sjuka människor tvångsomhändertas?

När du hellre förskjuter släkt och vänner än att kastar döda flugor och kvitton från när du tankade bilen för 10 år sedan.

Nog fattar väl jag att det ligger annat bakom än en förkärlek till döda möss och papperspåsar och dammtussar. Det är säkert en djup tragik bakom. Men det spelar ingen roll. Människorna är spritt språngande galna och utsätter sig själv och sin omgivning för direkt hälsofara.

En kvinna fick inte längre ha sin make boende hos sig för att det var livshotande att leva i skiten för honom. Ville hon städa för det? Nixpix!

Hennes barn sa, efter årtionden av tålamod, hjälp, uthållighet, övertalningsförsök, kompromissande, upp bekantskapen med kvinnan.

Vad svarade hon? Jo: "Fine!"

Sjuk. Sjuk. Sjuk. Tvångsomhänderta kärringen! Tragik eller inte. En sådan kvinna har så gigantiska problem att inget annat hjälper. Psykiater och städfirma samt släkt och vänner kommer till undsättning. Daltande! Fem timmar senare och ett jävla kvitto är kastat. Kvinnorna kan inte, på fullaste allvar, besluta om ifall en gammal tom trådrulle som hon kanske någon gång i framtiden kan fylla med tråd är viktigare än sina barnbarn som vägrar komma.

In med tanten! Droga ner henne. Tvinga henne att prata. Ge henne lugnande. Sanera och rensa ut hela jävla huset. Låt henne bryta ihop. Stötta henne på tillbakavägen. Ge henne all medicinsk hjälp - både i samtal och i pillerform - som finns att uppbringa innan ni släpper hem henne. En dag kommer hon att märka att världen står kvar - trots att kattbajs och trasiga sockor inte längre finns i huset.

Ska man raljera över sjukdom? Nej. Men det kan väl heller inte daltas bort?!?! Den som utgör fara för sitt eget eller andras liv ska inte gå lös - oavsett om det handlar om att de är beväpnade på stan eller om de är medvetna om att de riskerar att förgifta både sig själva och andra i det egna hemmet. Punkt.

Jag har lyckan att ha många fina vänner. Alla med olika förutsättningar, familjekonstillationer och på olika platser i landet. Att rangordna dem är både omöjligt och orättvist.

Idag ska jag dock skriva om lyckan att ha familjen Fantastisk i min vänskapskrets. Familjen Fantastisk är inte perfekt - och försöker inte heller att ge sken av det. Familjen Fantastisk har gått igenom både det ena och det andra och har haft verkligt stora och en hel del små bekymmer. Men vad som är Fanatsktisks röda tråd är kärlek, skratt, medmänsklighet och värme.

Familjen Fantastisk består av två vuxna och tre barn som är i tonåren eller närmar sig den.

Dessa barn är roliga, smarta och socialt begåvade. De är helt enkelt varm-i-hjärtat-gulliga. Och vad som gör mig extra exalterad är att de är helt fantastiska med mina barn. Gossarna fullkomligt dyrkar dem. Min äldste får något drömskt i blicken när han pratar om deras son och min minstes ögon lyser av kärlek när han träffar tjejerna.

Paret Fantastisk har flera gånger sagt att de så gärna skulle vilja avlasta mig. Och bara att de säger det får mig att bli lycklig. Att det sedan i praktiken är svårt är inte lika viktigt.

Men även mina barn har upptäckt att familjen verkligen borde heta Fantastisk i efternamn. Och idag ska min äldste son, 5-åringen, åka med till deras stuga och sova över. Han är fantastiskt stolt och lycklig över att få kalla barnen för sina kompisar. De stora barnen har den goda smaken att låta min son tro att de på riktigt är bästiskompisar och att de inte bara snäll-leker med honom. Och idag ska han då få sova över hos sina "kompisar".

jag är inte det minsta tveksam om att det kommer att gå bra. jag är inte ett dugg orolig för att behöva gå upp mitt i natten för att köra några mil och hämta honom. För i vissa familjer är kärleken och tryggheten så självklar. I familjen Fantastisk så kramas man och retas fnittrande med varandra. Självklart bråkar barnen i sann tonårsmanér och ibland även de vuxna. Det får man, kanske t o m måste. Men så länge kärleken och respekten är uppenbar så är det fullständigt ok.

Vad de inte förstår är hur glad jag är över att ha dem i mitt liv, även om jag försöker säga det. Förutom att jag tycker väldigt mycket om dem båda så betyder det så enormt mycket att ha människor som av egen vilja och omtanke försöker göra vad de kan för att avlasta mig. Och som gör det utan uppoffring utan istället med inställningen att det skulle vara kul att ha barnen!

Så idag ska stora 5-åringen ut på äventyr och jag och lillkillen vara ensamma hemma och busa. Häftigt!

Nu känner jag att måste försvara mina andra vänner med lika stort hjärta men med andra förutsättningar och gör det därför här och nu: Jag har flera fantastiska

vänner som också förtjänar att heta Fantastisk i efternamn men som pga jobb, sambos, geografiskt avstånd, för många småbarn, osäkerhet etc inte kan erbjuda sig samma sak. Jag uppskattar inte dem mindre. Jag känner samma värme ohc respekt för dem. De är också fantastiska.

Just idag är jag bara extra varm i hjärtat över att ha familjen Fantastisk i min umgängeskrets.

För mig är de nämligen hjältar. De tar med självklarhet till sig mina barn och erbjuder mig lite lugn och ro. Det är hjältedåd för en ensam mamma!