aretsmama

Min blogg snittar på fem läsare dagligen.     (Och all eloge och tacksamhet till dessa enträgna människor som besöker en blogg som inte bloggas på. Tack till er!)

Men nu.....!

Det är helt fantastiskt!

För första gången är det inte en egotripp jag fått när läsarantalet tillfälligt ökat. Den här gången är det en känsla av värme. Bara.

En bra bit över tusen människor har tagit sig tiden att läsa och förhoppningsvis kramat om sina kära en extra gång. Flera av er har tagit er tiden att bidra till min älskade väns insamling till Cancerfonden.

Det är verkligen fantastiskt!

Det om något visar väl på den empati, värme och omtanke vi känner för varandra. Hur högt vi värderar människan, familjen, vänskap och kärlek. Hur mycket vi bryr oss om, även om dem vi aldrig träffat. Det värmer in i hjärteroten.

Mitt stora TACK till alla er som läst mitt senaste blogginlägg (http://aretsmama.bloggplatsen.se/2012/01/20/7139013-den-perfekta-brollopsgavan/), som länkat till det, som kommenterat - och framförallt till alla er som skänkt pengar till cancerfonden. Tack!

Men även om inlägget jag skrev är anonymt för de allra flesta av er så är det i allra högsta grad personligt för min vän och hennes familj. Och eftersom jag är rädd att de ska känna sig utlämnade så vill jag istället länka er till andra sidor som bättre berättar om ett liv som inte blivit som det ärr tänkt, och där de berörda själv avgör vad som är privat eller inte.

Min väns blogg: http://littlemissred.blogspot.com/
Hennes egna insamling till cancerfonden: http://www.cancerfonden.se/sv/Stod-oss/Insamlingar/?collection=4699

En pappas blogg: http://edetbloggen.blogg.se/

Men vi nöjer oss inte!
Fortsätt gärna läsa. Men framförallt: FORTSÄTT ATT BIDRA TILL CANCERFONDEN! Låt oss utrota cancern! Låt min kämpande, envisa, urstarka, urgulliga vän och hennes älskade, nyblivna make få den den finaste bröllopsgåva de kan få.

Cancer är grymt och orättvist. Och bara ordet cancer är skrämmande. Men sorgligt nog är inte cancer anonymt. Låt oss därför tillsammans göra världen till en cancerbefriad plats. Låt oss inte nöja oss. Låt oss göra livet lite ljusare.

Sms:a BESEGRA 4699 till 72988 och skänk 50 kr till cancerfonden. Tack alla ni för ert livsviktiga bidrag!

Var rädda om varandra!

All kärlek till dig, min urstarka, söta, bubbelskrattande, glittrande, kämpande vän!   

 

Nu kommer en text om min vän. Den är inte skriven av personen det berör. Den är inte skriven av hennes familj som känner henne allra bäst. Den är inte skriven av någon som har medicinsk kunskap eller detaljer (åtminstone inte under de sista två månaderna) om händelser.

Den är skriven av en vän - om en vän. 

Jag har en vän. En älskad vän. Hon började som min svägerska men blev sedan min extra lillasyster. Hon är en sån där som hör hemma i familjen trots att hon på pappret för längesedan slutade tillhöra den.

Hon är envis och bestämd med ett bubblande skratt som berusar alla i hennes närhet.
Hon är en sån där som man vill hänga med.
En sån där som får livet att vara gött och roligt.
Men hon är också en sån som lyssnar utan att fördöma och som kan se livets alla nyanser utan att bli äckelkäck eller becksvart.

Hon är krass och säger ”Ameh!” åt allt hon tycker är konstigt för att minuten efter säga ”Jahaaa” när hon snabbt omvärderat saker och skrattar åt det.

Hon skriver FTW (=for the win – hon har lärt mig) åt kul saker, som en liten tonåring.

Hon följer Stjärnorna på slottet, som en sann pensionär.
Hon kan bli tvärarg och hugga surt som en pittbull. Men framförallt har hon ett kluckande, bubblande fnitterskratt som smittar av sig och får hela världen att skratta.

Hon är ljus. Och med det menar jag varken att hon är blond eller helgonlik, för det är hon verkligen inte.    Men hon är liksom en ljus personlighet. Ja, ljus. Jag kommer inte på en bättre beskrivning. Hennes hår däremot är rött. Och hon är liten.  Så liten att hon nästan inte når ner till marken.

Hon älskar sällskapsspel och TV-spel, inklusive Singstar. Hon älskar kebabpizza, vitt vin och På spåret. Men hon gillar definitivt inte alla som deltar i På spåret. Och hon berättar vika-oss-dubbla-av-skratt-roliga historier om sin numera dementa farfar och deras spelkvällar. Hon hör hemma i Lilla Edet, i Trollhättan och Uddevalla – beroende på vad man pratar om. Hon älskar mango men har noll tolerans för frukt i mat.

Hon har en sambo med ”gröna ögon” och en son som är tre år och lik henne. Han är rödhårig, bubbelskrattig, busig och envis som en gammal åsna. Eller åtminstone var han lik henne. Jag känner honom nämligen inte längre och vet inte. Han har glömt mig eftersom det var så länge sedan vi sågs.

För ett och ett halvt år sedan började vi prata om hennes kommande 30-årsfest.

När vi hängde på lekplatsen med våra barn sa hon att hon fått så ont i ett födelsemärke under foten att hon måste gå till läkaren.

”Jag tror att det är cancer”, sa hon.

Jag skrattade åt henne och välkomnade henne till cancernojja-klubben eftersom jag själv ett par månader tidigare varit hos läkare (samma läkare som hon sedan gick till) för att jag trodde jag hade fått cancer och han skrattande lugnat mig med att det var en extremt långdragen halsinfektion. Jag påminde henne om detta. Allt annat är ju otänkbart.

Hon gick till läkaren och fick penicillin. ”Där ser du!” skrattade jag.
Men penicillinet hjälpte inte...

Cellgifter i benet lät hemskt – och var hemskt. Och det var bedrövligt att hon skulle behöva genomlida detta fruktansvärda, men å andra sidan så skulle hon bli frisk. Till sommaren, bestämde vi.

Just benet blev ju bättre. Men inte hon. Hemma ligger en flaska champagne ämnad för hennes 30-årsfest väl kyld och väntar. Vi spar den tills skiten är över och så firar vi livet.

Hon bubblade fortfarande av skratt - när hon mådde bra. Men i hennes ögon fanns en mörk hörna som aldrig funnits där tidigare. Hon grät av rädsla och ångest. Hon svor av ilska. Men hon kämpade alltid. Lika positiv, lika envis som alltid kämpade hon.

Ett och ett halvt år senare kämpar hon fortfarande. Ännu hårdare. Jag har inte träffat henne sedan i november. Hon är riktigt sjuk. Jag får virussjuka barn som kan smitta henne (som redan nästan saknar immunförsvar) och kan inte ses. Hon blir ännu sjukare och kan inte ses. Aldrig mår hon bra. Och alltid oroar vi oss och tänker på henne och hennes familj. Och alltid saknar jag henne. Mitt liv har varit lite mörkare utan hennes bubblande skratt i min soffa eller på lekplatsen.

En ljusning kom.

Metastaserna har minskat.

Vi jublar försiktigt av glädje och knuffar brutalt och bestämt undan den rädsla och oro vi alla inte vill låtsas om. Vi planerar glöggkvällar och fika.

Trots ljusningen blir hennes liv inte lättare. Hon är inte piggare än förut. Hon är inte friskare än förut.

Hon blir riktigt nere.
Hur nere vet jag inte eftersom vi inte kan ses och eftersom hon är för sjuk och för nere för att orka prata. Jag ser henne knappt längre på Facebook. Jag får knappt längre svar på sms. Jag känner hur hon driver iväg ifrån mig och jag känner mig ännu mer hjälplös än tidigare.

Och jag förstår inte. För sånt här ska ju inte hända!

Jag hatar, för första gången i mitt liv. Jag hatar cancer så mycket att jag håller på att krypa ur min kropp. Det bultar i bröstet av hat mot cancer.

Jag hatar att cancern har stulit ett och ett halvt år av min kära väns liv.

Jag hatar att den iskallt raserat livet för hennes familj, att den berövat dem över ett år av att ha sin vanliga sprudlande och ibland ilskna mamma, sambo, dotter och syster.

Just nu orkar hon inte med besök på sjukhuset från annat än av sin familj och ett par av hennes "gamla" vänner som dessutom står familjen nära.

Jag vet inte om hon läser det jag skriver till henne.

Jag vet inte ens om hon vill läsa det jag skriver till henne.

Jag tror att det jag skriver är fel.

Men jag vet inte vad som är rätt så att jag kan ändra på mig.

Jag vet bara att cancer är fel och att allt är orättvist.

Jag vet inte om mina, och andra vänners ord, sms och mail, gör henne och hennes familj ledsna och irriterade eller om de blir varma.

Jag vet inte om vi stjäl för mycket utrymme ifrån henne och hennes familj eller om vi är en tröst och hejapåare.

Jag vet inte - eftersom hon är för sjuk och trött för att kunna berätta.

Jag är rädd att förvärra. Rädd att vara i vägen och förstöra. Och jag är rädd att inte finnas där.

Jag vet ingenting om vad som är rätt och fel eller för mycket eller för lite.

Men en sak vet jag.

Jag vet att hur sjuk en människa blir så finns personen alltid kvar. Jag vet att livsgnista och optimism och envishet, mycket bättre än tro, kan försätta berg. Och envishet och go är hennes andranamn.

Och jag vet att jag gått och smålett hela dagen.

För igår gifte hon sig!!!!  GRATTIS och KRAM till er båda!!!!
På hennes pappas blogg kunde jag och alla andra som följer hennes liv på (alltför stort) avstånd läsa att hon och hennes älskade blivit man och hustru, med familjen som gäster.

Mitt i all oro så skrattade jag när jag läste vad han skrev.

För hon må vara sjuk. Hon må vara arg, ledsen, rädd och trött.

Men HON, den bestämda personen, är kvar, det förstod jag.

För ringarna hennes kära, numera äkta hälft, köpt var inte rätt. Han fick ge sig iväg och köpa en annan ring efter hennes instruktioner. Inte ens i sin svåraste sjukdom backar hon en millimeter.

Jag ser henne framför mig, jag hör henne.

Jag känner hennes envishet och styrka. Och jag blir helt fnissig och glad, trots all skit.

Mitt i sjukdom, skit och elände så har hon en vilja, styrka, tro och ett jävlar anamma som är så starkt att man nästan slungas baklänges av. 

Ingenting kan stoppa henne!  Därför gott folk vet jag att hon klarar allt!

TILLLÄGG:

Igår kväll, timmar efter att jag skrivit bloggen, "pratade" jag via sms med henne. Hon mådde "bra" och orkade då. Jag somnade lycklig över att hon var såpass pigg, men sorgsen över det faktiska. Så innehållet i bloggen stämmer, bortsett från några efterlängtade och sällsynta uppåtformkurvor. *Slut på tillägg*

Nu det LIVSviktiga, mitt egentliga syfte med inlägget: 

Hjälp min älskade vän och hennes man, lilla son, hennes föräldrar, bror och släktingar att få det verkliga livet tillbaka!

Hjälp oss att få vår vän frisk, NU!

Hjälp alla andra familjer som också drabbats av detta fasansfulla.

Nu jävlar utrotar vi cancern tillsammans!  Vilken fantastisk bröllopspresent det skulle vara.

Sms:a BESEGRA 4699 till 72988 och skänk 50 kr till cancerfonden.

 http://www.cancerfonden.se/sv/Stod-oss/Insamlingar/?collection=4699

TACK för ert livsviktiga bidrag!

  

Älskar dig min kära vän!   

   

I morse, mellan ljus och mörker, trängdes jag på spårvagnen mot Vagnhallarna och slogs av en lycka och en sorg i hela kroppen. Tårarna brände bakom ögonlocken. En bro upplyst av blå lampor. Advent? Prydnad? Jag vet inte. Människor i trängsel och vinterkläder skyndade förbi utanför. Vackra byggnader utanför fönstret. Nästa, Brunnsparken. Utanför fönstret trängdes affärer, salonger och butiqer i de gamla husen och slogs om min uppmärksamhet.
Det kändes som jag. Som den jag var.

Jag saknade Stockholm så att det skrek i kroppen på mig. Jag ville kasta mig ut i Göteborgsgryningen och skrika att "du behöver inte vänta längre storstad, jag kommer nu!". Men jag stod kvar tyst och höll mig i ledstången. Jag blinkade för att tårarna inte skulle leta sig ut mellan ögonfransarna och ner för kinden.

Jag mindes plöstligt hur det kändes att i ett rasande tempo knixa sig fram på Vasagatan på väg mot jobbet. Jag mindes hur det kändes att sitta och fnissa med en kompis på tunnelbanan och Saltsjöbanan. Jag mindes hur det kändes att huttrande stå i hörnet Vasagatan/Olof Palmes gata och vänta på kompisarna man skulle ta en öl (som egentligen alltid var rödvin - men en öl låter liksom mer...tja..) med efter jobbet. Jag mindes värmen när man kom in på krogen och hängde av sig jackan och smakade på sitt glas rödvin. Jag mindes julutsmyckningen på Drottninggatan, affären högst upp där jag alltid köpte den bästa rökelsen. Jag mindes min ombonade, underbara tvåa i Fiskis. Jag mindes hur det var att ha pengar att impulshandla - TILL SIG SJÄLV - för. Jag mindes friheten och egoismen att inte ha någon att stressa hem till. Jag mindes känslan av liv.

Sedan fick jag dåligt samvete. Man får ju inte längta till en barnfri tid när man faktiskt har barn. Herregud, människor kan ju tro att jag inte älskar mina barn. Men herregud, tänk om någon, typ Gud eller så, straffar mig för att jag fantiserar om min tid före barn. Tänk om han typ tar mina barn i mig i någon läskig sjukdom eller olycka eller så. Eller tar mig ifrån dem i liknande dramatik. 

Så jag sa tyst men högljutt till mig själv att mitt liv är det bästa livet och jag vill inte ha något annat liv.

Men jag ska titta ut genom fönstret på nians spårvagn imorgon också. Kanske vill jag inte byta mitt liv. Men jag vill heller inte glömma mitt gamla jag.

Vi ses imorgon Göteborg. Stockholm, vi ses kanske inte på länge. Men jag bär dig alltid med mig som en blå sammetsask i min vänstra bröstficka.

Hjälp! Jag är besatt. Jag skriver i ett kort och klart ögonblick av mig själv. Snälla, skynda dig hit med en van exorcist. Det måste vara en som är specialiserad på husmodersutdrivning, alltså ett sant proffs.

Ta för guds skull inte med dig någonting! Risken finns då att jag återigen helt enkelt tager vad jag haver och slänger ihop en deg eller ett långkok.

Lyckas du... belönas du stort med sju sorters kakor och en kaffetår på finporsl... NEJ! Jag känner hur husmodern med anno senast 1930 blir starkare och starkare och snart tar över helt.

Lyckas ni utdriva denna husmoder belönas du stort med fiskbullar i dillsås, kaffe och vin i valfri färg.

Men snälla skynda! Innan jag bryskt börjar kontrollera att mina barn är rena bakom öronen och skickar ut dem för att plocka bär för tilltänkta pajen med orden "ett rejält dagsverke har aldrig skadat någon".

HJälP!

Öga för öga, tand för tand är ett löjligt uttryck som jag (vanligtvis) passar mig noga för att sjunka så lågt att jag lockas av.

Men inte idag.

Vi var på leklandet idag. Och jo, allt var jättebra! Killarna hade rasande roligt och (bortsett från ljudnivån) så trivdes även jag rätt bra.

Men så händer en liten, liten grej - kanske t.o.m en skitsak - som retar mig så mycket och ger mig samtidigt så mycket njutning att jag måste skriva om det, trots det, för omvärlden, obefintliga nyhetsvärdet i detta.

Vi står i världens segaste kö för att få betala entréavgift in till leklandet. Tjejen i kassan var förmodligen helt ny och gjorde sitt bästa. Men det gick långsamt. Outhärdligt långsamt.

Min yngste kille, som fått diagnosen autism, har inte världens bästa tålamod. Han har kanske världens sämsta tålamod. Mycket folk som springer runt och låter gör honom inte mer tillfreds, om man säger så.

Jag höll ett stadigt grepp i handen på honom. Men han grät och lät och slingrade sig på golvet för att han ville in. In till leken, men också slippa vara fasthållen i denna (för honom) otrygga miljö.

Han lät mycket och var rätt jobbig. Jag blev rätt svettig när han nästan vred armen ur led när han krälade på golvet för att komma loss. På leklandet är de heller inte dummare än att de har allt godis och alla kakor bredvid kön, vilket inte heller underlättar för en kille utan impulskontroll...

Bakom oss stod en mamma med sin rastlösa dotter som hon lyfte upp. Vi pratade kort om att det var jobbigt för förväntansfulla barn att stå i kö när slutmålet var så nära.

Framför oss stod en pappa med sin son. Sonen var ungefär jämngammal med min yngste son och uppförde sig lika exemplariskt som min äldste son. Det gjorde inte pappan. Han tittade, nej det gjorde han inte, jag börjar om. Han STIRRADE på min son konstant. Enda gången han släppte honom med blicken var när han istället tittade uppfordrande och klandrande på mig. Vi stod i kö länge. Detta var vad han roade sig med. Det och att klappa sin son på huvudet. Ja, hans son var jätteduktig i kön. Precis som min "friska" son också var.

Jag beslöt mig för att skita i honom. Och så fort vi kommit ur kön så glömde jag honom.

Tills hans son ville in i samma bollhav som min yngste son var i. Låt mig tillägga att det BARA var min yngste son där. När han såg oss så lyfte han upp sin pojke bar iväg honom till ett annat bollhav. Inombords hånskrattade jag och gladdes över att jag inte blev ett dugg ledsen över hans dumhet och taktlöshet.

Min äldste son tog en paus i ruschandet och vi gick alla tre till rallybanan med trehjulingar i alla dess storlekar och former. Min yngste hittade direkt en cykel han gillade och började cykla runt.

Då kom "pojken" springande. Efter kom pappan. På rallybanans parkering stod två identiska cyklar bredvid varandra. Min äldste son tog en av dem. Då kastade sig "pojken", som kom alldeles efter min son, på golvet och gallskrek för att han ville  ha den. Pappan sa att "du kan ta den andra, den är likadan".

Det ville inte pojken.

Han skrek och sparkade och låg på golvet. Precis så där som 3-4-åringar kan göra när de inte är helnöjda.

Jag smygfnissade lite och tänkte att "jaså, det var hans tur nu?" Pappans alltså, att få ett barn som inte var görnöjt.

Jag slutade fnissa när jag såg pappans blick som mötte min och hur han sedan titade på min son, på den lediga cykeln och på sin son och tillbaka på min son och på mig.

En blick, utan ord, som nästan övertydligt sa: "Du kanske kan be din son att ta den andra cykeln så att min son blir nöjd. För cyklarna är ju ändå likadana."

Men i det ögonblicket så vaknade "öga för öga, tand för tand" i mig.

Under andra omständigheter hade jag gladeligen lirkat med min 5-åring och sagt att "du kanske kan ta den andra cykeln? De är ju exakt likadana. Och så blir alla glada här och kan börja köra rally".

Nu tänkte jag istället: "Din jävla curlande mitt-barn-och-andras-ungar-förälder ska fan inte tro att hela världen står i givakt för dig och ditt barn!"

Det var ingen bitterljuv känsla att se min äldste son dra iväg på cykeln "pojken" ville ha. Det var enbart en ljuv känsla. Inte för att pojken var ledsen utan för att pappan inte kunde hantera situationen med ett barn som plötsligt inte fick precis det han ville.

Mooooouuhahahahaha! Så går det när man curlar bort sina barn.

Så idag, och endast idag, slår jag ett slag för "öga för öga, tand för tand".

Samtidigt som jag kommer med en moralkaka till fadern:

Passa dig jäkligt noga för att kasta sten i glashus!

Men i övrigt var allt jättebra!   

 

Lyckliga killar efter jobbig tid i kön. 

Fördelen med att ha en son som vaknar 02.10 och bestämmer sig för att det är morgon är att man kvällen efter inte behöver svära över det kassa TV-utbudet eftersom man ändå somnar ifrån det.

...brottning, brottning, världens sport.

Jag har tidigare skrivit att jag är brottarfrälst och jag måste skriva det igen.

När vi lämnar brottarhallen och går ut mot bilen på parkeringen säger min 5-åring.

- Titta mamma, en önskestjärna!

Och så stannar han upp, vänd mot den starkt lysande stjärnan, och kniper igen ögonen och säger:

- Jag önskar att jag fick gå på brottning varje, varje dag i evighet.

För min äldste son, liksom för så många andra, är brottningen bland det bästa livet har att erbjuda; ett lyckorus.

Denna idrott fyller mig av fascination och beundran, nästan vördnad.

Jag som var fotbollsfreak och bollsportsfåne som barn och ung kan nu nästan känna sorg över att jag aldrig fick - eller tog - chansen att börja med denna fantastiska idrott.

Men jag har fått något nästan lika bra. För nu sitter jag på bänken bredvid brottarmattan och njuter av varje minut. Barn och ungdomar högt och lågt. Glada tjejer och killar. Glada vuxna. Pedagogiska vuxna. Alla har skoj. Alla kämpar. Alla är snälla. Alla njuter. En mamma på bänken berättade idag att hennes dotter inte alls ville åka till vattenpalatset på höstlovskul med kompisarna för att hon var rädd att inte hinna hem till träningen.

Jag ser med stolthet på kamratskapen där de "stora" barnen som med överseende och tolerans brottas med min son som ligger långt under deras nivå och som gör att den "utsatta" får en lättare träning än vad de egentligen vill ha. Jag ser med stolthet på min lille skrutt som tack vare fina kamrater och lysande tränare vågar och njuter av att gå in och kämpa och slita med barn flera år äldre än honom själv.

Styrka, smidighet, koordination, kamratskap, motivation, envishet, kamp och lycka. Allt detta ser man hos barnen, ungdomarna och tränarna.

Självklart sätter tränarna sin prägel. En vansinnigt positiv prägel. Och naturligtvis bidrar de till att göra sporten så fantastisk för barnen. Men min sons träning har gjort att jag nu "ser" brottning. Jag har förstått vilken underbar idrott det är.

Jag nästan ryser när jag ser de stora tonåringarna brottas så det slår i mattan eller när de snart medelålders tränarna smidigt som katter och starka som björnar visar olika grepp. Jag hade aldrig förr förstått vidden av vilken koordination, smidighet och styrka som faktiskt krävs. Händelsefattiga matcher där man ligger och krälar och kramas hårt  och knöcklar öronen till blomkål var min föreställning om brottning.

Det är bara att tacka min son för att han så bestämt ville börja just brottning och göra det NU, NU, NU, NUUUU! Jag vågar nog påstå att Trollhättans Atletklubb är världens bästa klubb.

Och kanske håller jag inte med min son och önskar brottarträning varje dag men jag är i alla fall överlycklig över att vi båda hittat denna fantastiska sport. En av oss på mattan och en av oss från bänken.

Ja bannemig, jag är brottarfrälst!

...av Filozophie.

Smickrad och självuppfylld måste jag förstås fylla i följande 4 luckor med följande 4x4 svar.

4 Tv-program jag ser på: bolibompa (tjohooo.......?), Cougar Town, Uppdrag granskning och Will och Grace (05.15 varje morgon)

4 saker jag gjort idag: åkt varm buss mellan kalla studiebesök, retroaktivt lämnat pengar i presentpott till arbetskompis som fyllt 45 år (låg hemma och kräktes under insamling och firande), tjuvstartat pepparkaksprovningen med mina söner och mina föräldrar framför filmen "Horton", pratat med försvunnen/återfunnen (nåja, men i alla fall intehörtspåettpardagar-)Örebroflicka.

4 saker jag längtar efter: advent, att Anders Jansson, kombilotteriets föreståndare, ska ringa och tala om att jag vunnit 6 miljoner kronor, stlk 38 el t.o.m 40 och att få gå på födelsedagsfest hos en vän som är fylld av livsglädje och lycka.

4 saker på min önskelista: att jag och mina två gossar får leva ett låååångt och rosa-moln-lyckligt liv tillsammans, att mina nära och kära är/blir friska (och då syftar jag främst inte på från förkylningar - även om jag inte önskar dem det heller), att lillskrutten börjar prata, att få förbli både socialt- och ekonomiskt självständig

4 saker jag avskyr: slicka-uppåt-typer, brist på empati och förståelse, bitterhet, egenskapen vissa människor har att alltid se allt från den mörka sidan.

Roligare än så här blir jag inte. Inte ikväll i alla fall. Fråga mig på fredag igen när Åsa är här och vi fått i oss lite rödvin och några öl.