Möttes idag igen av Jan Björklund när jag svängde ut ifrån parkeringen på väg till jobbet. Och återigen skrek han ut något (eftersom jag gäspade mig igenom tiden med honom på affischen så minns jag inte detaljerna) om skolan.

Men ärligt talat, vem röstar på Björklund för alla dessa disciplinsypunkter han basunerar ut?

När jag växte upp på 80-talet så sades det att lärarna var en stor grupp av Fp:s väljare. Så kan det väl ändå inte vara idag? Åtminstone hoppas jag innerligt att lärarna är mer vidsynta, toleranta och förstående än att döma någon för att den har keps på huvudet. Och kloka nog att inse att föra in skolk i betyget inte hjälper den som redan har det svårt - utan snarare stjälper.

Bör det inte vara rimligare att man som lärare sätter sig ner med eleven och visar intresse och försöker förstå, att prata med den eleven som halkat snett? Har man inte blivit lärare för att man har ett intresse för barn och ungdomar och vill ge dem så goda förutsättningar som möjligt i livet?

En bekant till mig, som dessutom är anställd på friskola, är helt galen över Björklunds ständiga och okunniga utspel om skolvärlden och nya idéer till regelverk. Den bekanta berättar att någon skämtsamt anmält honom till Björklunds nyhetsbrev. Och nu sitter de där och blir förbannade varje vecka när det kommer eftersom det uteslutande består av DUMHETER.

Den lärare som tycker att Björklund för en sund skolpolitik vill jag definitivt inte ha som lärare för mina barn.

De lärare som tycker att han har rätt bör väl rimligtvis vara FÖRE DETTA lärare som pensionerades för en sisådär 30 år sedan?

Är inte (den på pappret) liberale Björklund den mest konservativa av dem alla? Personligen tycker jag att han är urläskig!

Så nu undrar jag; vem röstar på Fp? Är det fd moderater som inte gillar att de pratar rättvisa (snacka går ju......) i nya Moderaterna? Eller är det KD-anhängare som inte tycker att Hägglund ser tillräckligt sträng ut? Några avdankade centerpartister kan jag inte ens föreställa mig skulle lägga sin röst på Fp. (Jag kan iofs inte föreställa mig att en genuin centerpartist vill lägga sin röst på C så länge Olofsson toppar listan heller..)

Men att Fp har röster är för mig en gåta. En stor gåta som jag förmodligen aldrig får svar på.

Ja, det här med politik är märkligt... Och märkligast av allt är Björklunds delaktighet i den.

Ps. jag låter bli att kommentera hans åsikter om invandrare och annat eftersom jag riskerar att få hjärtinfarkt av frustration. Ds

- Mamma, kan du hjälpa mig att skriva ett kort? undrar äldste sonen på fem år i bilen hem från dagis.

- Ja, det är klart. Till vem ska du skicka kort?

Jo, han ska skicka kort till tjejen (en av två) som han är kär i. Han förklarade att han inte vågar berätta att han är kär i henne, men att om han skriver ett kort så förstår hon nog. Och han hoppades att hon skulle vara kär i honom också. Jag gick inte in på detaljer om deras släktskap (sysslingar) eller att hon är stor 7-åring utan lovade att hjälpa honom.

- Det ska vara ett kort med blommor och hjärtan så att hon förstår varför hon får kort. Och kanske en prinsessa, för det gillar nog hon. Och en rallybil. Om det finns sådana kort.

Jag lovade att leta på lunchen imorgon. Han fortsatte:

- Du kan skriva så här: "Till Emilia! Du är vacker som en prinsessa. När jag blir stor kan jag bli din prins om du vill. Jag är kär i dig. Och Edvin är kär i Ninja. Kanske kan du komma hit på lördag så att vi kan spela playstation och cykla tillsammans. Vill du att jag blir din prins? Om du inte vill det så är det ok för mig. Jag blir inte så ledsen, för mamma säger att jag blir kär tusen gånger innan jag blir stor. Det finns väldigt många snälla och söta tjejer. Men du är mest lik en prinsessa. Men jag tror jag blir kär igen många gånger. För jag är ju stilig. Och Edvin också. Vi är riktigt stiliga killar. Hej då!" Förresten, kan du fråga om jag får köra hennes motorcross också när vi hälsar på?

Helt uppenbart är att jag vid min barm har närt en lillgammal gosse med önskan om att bevara kungahuset och dessutom utöka det genom att själv bli prins. Motorintresset har han ju tydligen gemensamt med nuvarande kungahus.

Hm.... Jag får väl dölja mina åsikter om kungahuset och intala mig att: ja, ja, bara han blir lycklig så....

Nej, jag har inte varit på Pride-festivalen. Jag har bara varit på frisersalongen. Tydligen hade min fd frisör, som slutat och börjat på salong inne i Sthlm, skrivit lite fel på färgkombination som skulle göra mitt numera råttfärgade hår före-barn-blont igen.

Tjugo minuter senare är jag mörkt lila. Alltså på riktigt LILA. Panik utbröt. Två frisörer tog sig an mig. I med färg igen. Ytterligare en halvtimme senare är jag istället rosa.

Jag och en annan kund (en medelålders dam med ahlzeimers och därmed inte lysande omdöme) skrattade hysteriskt. Men hos personalen rådde ännu mer panik. Inte för att de trodde det var obotligt - utan av genans inför mig efter ytterligare ett misslyckande.

Väte i håret. Massor av väte. Efter tjugo minuter tittar de till mig och inser att det inte hjälper. Nu är jag lila/grå/vit som en gammal dam med silverschampo. Personalen försöker utan resultat nå min "gamla" frisör, som så klart klipper och inte kan svara.

I med ännu mer väte. Och guld. Hårbotten bränner som eld. Ursköljning. LIte för vitt.

Det är en salong jag gått på i flera år och känner numera nästan personalen och jag vill till deras försvar säga att något liknande aldrig aldrig inträffat. Detta gör ju också att jag är helt avslappnad och rätt fnissig.

Jag får kaffekopp efter kaffekopp serverad. Egentligen mår jag ganska bra (bortsett från att jag höll på att dö av hunger eftersom jag inte käkat sedan frukosten kl sex på morgonen) och får kaffe och tidningar och massor av vuxenprat. Mig gick det ingen nöd på.

Men nu är det snabba ryck. Två frisörer står på varsin sida av mig och penslar i guld i rasande tempo från varsitt håll.

Och så en snabb ursköljning. Jag hör deras förlägna men nu lättade skratt.

Men...Nu var det istället dags för lite silvertoning.

"För gult hår är inga problem. Det hjälper vi kunder som misslyckats med blondering hemma med varje dag. Men ett lila hår, det var en utmaning".

Lite silvertoning i håret några minuter och sedan skulle ÄNTLIGEN håret klippas.

Fem timmar senare och en (för dagen plötsligt) fredagskvällsöppen salong senare stiger jag ut på gatan. Gul i håret - och trots det nöjd.    

För hellre gul än lila. Det är inte gör snyggt precis. Men gissa om jag är fullproppad här hemma med salongspreparat de kompenserat mig med. Så får jag bara haft i silvertoningen i håret så ska jag nog bli en riktig pudding. Fast just nu? Njae, inte direkt. Jag säger som när jag var liten: Gult är fult!       

Hamnade av en slump vid ett program om sk Samlare. Fullständigt sinnessjuka människor som sparar på kattbajs och tomma trådrullar.

Vart går gränsen för att bli omyndigförklarad? Och ska inte dessa sjuka människor tvångsomhändertas?

När du hellre förskjuter släkt och vänner än att kastar döda flugor och kvitton från när du tankade bilen för 10 år sedan.

Nog fattar väl jag att det ligger annat bakom än en förkärlek till döda möss och papperspåsar och dammtussar. Det är säkert en djup tragik bakom. Men det spelar ingen roll. Människorna är spritt språngande galna och utsätter sig själv och sin omgivning för direkt hälsofara.

En kvinna fick inte längre ha sin make boende hos sig för att det var livshotande att leva i skiten för honom. Ville hon städa för det? Nixpix!

Hennes barn sa, efter årtionden av tålamod, hjälp, uthållighet, övertalningsförsök, kompromissande, upp bekantskapen med kvinnan.

Vad svarade hon? Jo: "Fine!"

Sjuk. Sjuk. Sjuk. Tvångsomhänderta kärringen! Tragik eller inte. En sådan kvinna har så gigantiska problem att inget annat hjälper. Psykiater och städfirma samt släkt och vänner kommer till undsättning. Daltande! Fem timmar senare och ett jävla kvitto är kastat. Kvinnorna kan inte, på fullaste allvar, besluta om ifall en gammal tom trådrulle som hon kanske någon gång i framtiden kan fylla med tråd är viktigare än sina barnbarn som vägrar komma.

In med tanten! Droga ner henne. Tvinga henne att prata. Ge henne lugnande. Sanera och rensa ut hela jävla huset. Låt henne bryta ihop. Stötta henne på tillbakavägen. Ge henne all medicinsk hjälp - både i samtal och i pillerform - som finns att uppbringa innan ni släpper hem henne. En dag kommer hon att märka att världen står kvar - trots att kattbajs och trasiga sockor inte längre finns i huset.

Ska man raljera över sjukdom? Nej. Men det kan väl heller inte daltas bort?!?! Den som utgör fara för sitt eget eller andras liv ska inte gå lös - oavsett om det handlar om att de är beväpnade på stan eller om de är medvetna om att de riskerar att förgifta både sig själva och andra i det egna hemmet. Punkt.

Ordningen är återställd. Efter fem dagars barnsemester är killarna hemma. Det har varit underbara dagar utan krav, tjat , bråk och rutiner och måsten. Fem dagar att bara, bara göra vad jag vill. Utan någon annan att ta hänsyn till.

Men det har också varit dagar utan barnfnitter, kramar, pussar och bus.

Jag ska inte hymla med att det har varit helt fantastiskt att få vara ensam några dagar. Det var första gången på fem och ett halvt år.

Men det är minst lika fantastiskt att ha dem hemma igen. Edvins kramar och pussar och skratt, som om vi inte setts på ett halvår. Osmans "jag älskar dig mamma. Jag vill att du kramar mig hela natten" när vi läste godnatt-sagor.

Hur lätt och skönt och kravlöst livet än är utan barn så går det inte att jämföra med livet med gossarna.

Ikväll blir det återigen svettigt, trångt men mysigt i min säng. Två snusande gossar som ska ligga tätt, tätt, omedvetna om sina brutala sparkar och deras mors ständigt oavbrutna sömn. Och det finns inget sätt jag hellre sover på. Lillskruttarna är hemma.

Som förälder är man fantastiskt duktig på att lägga märke till och minnas alla fel man gör. Vad man är sämre på är att komma ihåg allt fantastiskt bra man gjort.

Nu ska jag tala om vad jag gjort för bra. Och det är bannemig ingen liten sak. Inför mina barn är jag nästan överdrivet politiskt korrekt. Jag har medvetet valt att vara det för att undvika att så frön av fördomar.

Min äldste son är 5 år. Då handlar livet mycket om existensiella frågor, om liv och död och om flicka eller pojke, eller flicka och pojke, värderingsfrågor; vem är bäst? Vad är bäst? Vad är konstigt?

Jag lär honom att ALLA är lika bra. Pojke eller flicka. På frågan om vad som är bäst att vara svarar jag att "alla är lika bra, men jag vill gärna vara flicka." Och han kontrar med att han vill vara pojke. Och så konstaterar vi att vilken tur att vi är det då!

Han är helt införstådd med att det finns heterosexuella, bisexuella och homosexuella och reagerar inte ens på det faktumet.

I hyreshuset bredvid dagiset kom det ut en man. En sminkad man i pumps, men med herrkläder i övrigt. Min äldstes son enda reaktion var:

- Mamma, farbrorn har tjejskor och killskjorta. Det var inte snyggt tycker jag.(min reaktion var att skorna bars till ett par extremt illasittande chinos..) 

Varpå jag svarar:

- Kommer du ihåg att vi pratade om att vi trivs med att vara det vi är. Du som kille och jag som tjej?

Jo, det kom han ihåg.

- Den farbrorn kanske inte trivs lika bra med att vara kille utan önskar att han fick vara tjej istället.

Gossen:
- Om han vill vara tjej så tycker jag att det är finare med klänning. Och kanske ska han ha långt hår. Kanske en grön klänning? Eller röd? Kanske prickig? Eller  med en giganotosaurus på? Är inte det stiligt?

- Jo, det låter stiligt, svarade jag.

End of discussion.

Tänk om vi kunde vara som barnen för evigt..

"Arbetarklass finns inte längre. Det finns en liten, liten överklass. Och så finns det övre och nedre medelklass. I den ingår övre ingår de som har arbete och i den nedre medelklassen arbetslöa och de legala flyktingarna. Underklass? Ja, en mycket liten del bestående av hemlösa och illegala flyktingar."

VAAA? Jag fattar noll. Vart har denna vän till facebookvän hållit hus? I en stuga isolerad långt ute på landet med ärvda pengar men utan kontakt med TV, radio, tidningar och internet? Vem annars kan släppa en sådan här kommentar och mena allvar med den?

Överklassen är liten. Den övre medelklassen större än nämnda. Mellanmedelklassen stor, lägre medelklassen och (den icke existerande?!?!) arbetarklassen i särklass störst. Underklassen är tack och lov mindre än arbetarklassen - men långt större än kommenatorn hävdar.

Han menade att en tak över huvudet och rent vatten i kranarna tydde på medelklass. Eeeeeeeh.. Och att vi var bortskämda som krävde annat. Eeeeh..

Vi kan väl i Sverige inte ha Eritrea eller Venezuela som norm? Vad menar han?

Han spann vidare om att folk var bortskämda och att ersättningsnivåerna i arbetslöshet- och sjukförsäkringen var bäst i världen och därmed perfekta. Vi var en bortskämde medelklass som hade för höga krav när vi ansåg att barnen skulle ha ett sovrum.

Jag blir väldigt nyfiken på hur han bor. Hur han lever. Vem han är.

Bara en människa som haft skygglappar för ögonen och proppar i öronen kan undvika verkligheten. Även om få kan förstå.

För den som har jobb har det bra! Den får skattesänkningar. Jobbavdrag.

Den som är arbetslös får högre försäkringsavgift och lägre försäkringsersättning. Själv har jag försörjt (nåja, försökt) mig och mina barn på en a-kassa på 80% av en bruttolön på 14 000 kr. Var det synd om mig? Så in i helvete! Hade jag ett helvete? Så in i helvete!

Varje kväll hade jag kryp i kroppen, huvudvärk, ångest över räkningarna, bekymmer om hur vi skulle få pengar till mat. Det ÄR fattigdom. Fast i Sverige.

Vi levde långt långt under existensminimum, men eftersom jag hade bil fick vi inte socialbidrag. Och bilen VILLE JAG men KUNDE JAG INTE sälja eftersom det skulle gå med en katastrofal förlust. Och hade jag inte hade pengar till hyran så hade jag defintivt inga 25000 att hosta upp till mellanskillnaden för att lösa in lånet. Och därmed fick jag inte stöd till försörjning. Moment 22.

Men jag hade någonting långtifrån alla har; Jag hade föräldrar som hjälpte mig. Månad efter månad efter månad efter månad. De såg till att vi inte hamnade hos kronofogden och så att barnen inte behövde svälta. Men pengar hade vi inte. Marginaler fanns aldrig. När ett barn blev sjukt och behövde penicillin då åkte mastercard fram. Skuldfällan var nära. Lyxfällan var däremot låååångt långt bort.

Jag är sjukt skicklig ekonomiskt. Men när ekonomin saknas då måste nödlösningar tas till. Det gjorde jag. Debet och kredit måste gå ihop för att en ekonomi ska gå ihop. Det vet alla. Men vad gör man när den inte gör det? 

Och jag är INTE ensam! I Sverige idag är 430000 människor arbetslösa. De har som max en a-kassa baserad på 80% av dryga 18 000 kr. Vem blir rik på det? Vem kan försörja en familj på det?

I Sverige har långtidssjukskrivna som faktiskt inte KAN arbeta. De förlorar ersättning. Hur kan man försörja sig på det?

I Sverige finns hundratusentals LÅG-avlönade där bruttolönen för en heltidstjänst ligger på drygt 17 000 kr. Hur kan man tro att en majoritet av dessa lever i en övre medelklass?

Att vara legal flykting och få tillgång till (oftast väldigt trångt) boende och minsta möjliga summa för mat för dagen i ett nytt land dit du pga svårigheter i hemlandet i desperation sökt dig till är inte medelklass. Det är underklass.

Att det överhuvudtaget finns hemlösa i Sverige är en SKAM. En stor skam vi alla borde skämmas över. Det finns ingen anledning. Ingen ursäkt. Ingen tillräckligt bra förklaring. I ett land där vi kan ge skattesänkningar och jobbavdrag och ordna skattesubventionerad städhjälp i hemmet där ska ALLA ha ett hem att gå till om kvällen. En egen säng att vakna i på morgonen. Annars har vi gjort en sjuk, skoningslös och omänsklig felprioritering.

I världen finns människor i extrem fattigdom. Ja det kallas så. Inte fattigdom - utan EXTREM fattigdom. De har ofta inte tak över huvudet, mat för dagen eller tillgång till rent vatten. Men att vi i Sverige är 2010 skulle anses bortskämda för att vi anser det vara en mänsklig rättighet att ha ett boende med normalstandard, mat för dagen och rent vatten i kranarna är en förolämpning - inte bara mot oss utan även resten av världen. För har vi inte högre krav på vår värld än så då är hoppet för mänskligheten helt ute. 

I mitt Sverige ska ALLA ha det bra. Några kommer alltid att ha det bättre och andra kommer att ha det sämre. Men ALLA ska ha det bra!!

Du kommentator, ta ett steg ut i verkligheten utanför ditt hem, ditt jobb, dina rutiner. Se världen som den är, inte som du vill att den ska vara. Drömmar är fantastsikt, så länge vi inte blundar för sanningen!

Semestern är så gott som över. Med blandade känslor lämnade jag stugan och lantlivet med skog, vatten, hagar och ängar för att återgå till livet och jobbet i stan. Härligt att ha ett jobb att gå till, men friheten vid frivillig och tidsbegränsad ledighet, alltså semester, är lika härlig.

De blandade känslorna byttes snabbt ut till en bara skön känsla när vi kom hem.

För innanför dörren låg ett brev från Västra Götalandsregionen. Ett intyg. En diagnos. Äntligen, äntligen kan min yngste son få allt det han har laglig rätt till.

En kort sammanfattning av sonens "tillstånd" en diagnos Autism F840. Och det bästa av allt, orden på sista sidan:

"Edvin behöver ständig hjälp. Han behöver oerhört mycket mer hjälp och stöd jämfört med barn i motsvarande ålder för att utveckla sig så väl som möjligt utifrån sina svårigheter. Kan på inget vis lämnas ensam, ens för en kort stund."

Trots lyckan för sonens skull så är det faktiskt dessa ord, som mer rör mig än honom, som gör mig allra gladast. En bekräftelse. Ord som talar om att jag inte har överdrivit och varit en gnällig förälder. Meningar som talar om att jag har fog för att vara trött med trytande tålamod och ibland känna en väldig ensamhet och längtan efter en god fé som avlastar mig.

Mirakel sker inte med en diagnos. Underverk uträttas inte över en natt. Men en helt ny värld av möjligheter har öppnat sig för min yngste son. För mig. För hans storebror. För våra anhöriga. Livet är gott! Och imorgon har jag ett kul jobb att gå till.

Det är gott att leva!