Semestern är så gott som över. Med blandade känslor lämnade jag stugan och lantlivet med skog, vatten, hagar och ängar för att återgå till livet och jobbet i stan. Härligt att ha ett jobb att gå till, men friheten vid frivillig och tidsbegränsad ledighet, alltså semester, är lika härlig.

De blandade känslorna byttes snabbt ut till en bara skön känsla när vi kom hem.

För innanför dörren låg ett brev från Västra Götalandsregionen. Ett intyg. En diagnos. Äntligen, äntligen kan min yngste son få allt det han har laglig rätt till.

En kort sammanfattning av sonens "tillstånd" en diagnos Autism F840. Och det bästa av allt, orden på sista sidan:

"Edvin behöver ständig hjälp. Han behöver oerhört mycket mer hjälp och stöd jämfört med barn i motsvarande ålder för att utveckla sig så väl som möjligt utifrån sina svårigheter. Kan på inget vis lämnas ensam, ens för en kort stund."

Trots lyckan för sonens skull så är det faktiskt dessa ord, som mer rör mig än honom, som gör mig allra gladast. En bekräftelse. Ord som talar om att jag inte har överdrivit och varit en gnällig förälder. Meningar som talar om att jag har fog för att vara trött med trytande tålamod och ibland känna en väldig ensamhet och längtan efter en god fé som avlastar mig.

Mirakel sker inte med en diagnos. Underverk uträttas inte över en natt. Men en helt ny värld av möjligheter har öppnat sig för min yngste son. För mig. För hans storebror. För våra anhöriga. Livet är gott! Och imorgon har jag ett kul jobb att gå till.

Det är gott att leva!

 

Viktoria

25 juli 2010 12:36

Tänk att diagnos ska vara ett sådant underbart ord. Grattis, till att du har fått på fötterna (visst säger man så?)

http://vickileh.bloggagratis.se

 

privat

25 juli 2010 15:42

Vill bara säga UNDERBART!

http://www.frittframm.blogg.se

 

Bea

25 juli 2010 18:46

Tack! Det känns verkligen underbart. Trodde väl aldrig att man kunde bli så glad över att få bekräftat att ens barn inte är som alla andra... Det är lustigt hur man vänjer sig, anpassar sig och omvärderar saker och ting. Människan är allt en fantastisk varelse. :)

http://aretsmama.bloggplatsen.se

 

Kristin

25 juli 2010 20:47

Gud så skönt, Bea! Jag är jätteglad för er skull! Jag tror att för alla med någon typ av sjukdom som gör att man skiljer sig från mängden, men som kanske inte alltid syns utanpå, är diagnosen det första steget till ett lättare liv. (formuleringen blev inte den bästa, men du fattar) Sån är iaf min erfarenhet.

Puss på finaste familjen. På riktigt ;)

http://littlemissred.blogspot.com

 

Lena

25 juli 2010 22:07

Massor av grattis till er alla tre och hoppas Edvin får den hjälp han behöver utan att du ska behöva slåss för det också! Kram!

http://klingemaden.bloggagratis.se

 

riesling

27 juli 2010 23:04

Hallelujah!!
Det är ni värda allihop i din familj, både du, Edvin och storebror!! Nu kan det bara bli bättre!!

http://riesling.bloggplatsen.se

 

Xecute

27 juli 2010 23:16

Eehh... jag skrev just "underbart i förra kommentaren".. damn, vad ska jag nu använda? :-))
UNDERBART!!! Vilken enorm lättnad att få detta på papper, som du skriver, att du inte "bara varit en gnällig mamma".. yes! Cred på papper! Grattis!

http://xecute.bloggplatsen.se

 

Daniel

11 augusti 2010 09:01

Se nu bara till att kräva er/hans rätt. Många kommuner gör nog sitt bästa för att trots diagnoser släta över barnens behov, och om föräldrarna inte är tillräckligt drivande blir de överkörda.

Alla barn har rätt till det stöd de behöver. Lycka till!

http://www.moller.mu/daniel

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Livet som autistförälder del 20468, typ. Jävla förbannade byråkrati    Eller ”jävla förbannade brist på förståelse”   Att mötas av byråkrati och blanketter är surt. Men att mötas av argumentet "så har många det" när man vänder sig...

Ikväll är det ett år sedan min "en gång svägerska, alltid svägerska", extralillasyster och djupt saknade vän med det bubblande skrattet somnade ifrån jorden och lämnade oss kvar, i förtvivlan. Jag är säker på att jag såg världen mörkna lite den kvä...

      Med förtvivlan i bröstet skriver jag nu att en mamma och en pappa har mist sin älskade dotter. En alldeles för liten gosse med rött hår har inte längre någon mamma kvar. En man har förlorat sin älskade livskamrat efter ett nästan bara p...

Idag har jag gjort något jag inte gjort på minst två år. Jag har varit sorgsen över att Edvin är autistisk. Jag fick mail med filmer och foton av pappa på när mina barn var små. Alltså riktigt små, max två-tre år. Så söta! Och så små. När jag tit...

Min blogg snittar på fem läsare dagligen.     (Och all eloge och tacksamhet till dessa enträgna människor som besöker en blogg som inte bloggas på. Tack till er!)   Men nu.....! Det är helt fantastiskt! För första gången är det inte en egotri...