Som förälder är man fantastiskt duktig på att lägga märke till och minnas alla fel man gör. Vad man är sämre på är att komma ihåg allt fantastiskt bra man gjort.

Nu ska jag tala om vad jag gjort för bra. Och det är bannemig ingen liten sak. Inför mina barn är jag nästan överdrivet politiskt korrekt. Jag har medvetet valt att vara det för att undvika att så frön av fördomar.

Min äldste son är 5 år. Då handlar livet mycket om existensiella frågor, om liv och död och om flicka eller pojke, eller flicka och pojke, värderingsfrågor; vem är bäst? Vad är bäst? Vad är konstigt?

Jag lär honom att ALLA är lika bra. Pojke eller flicka. På frågan om vad som är bäst att vara svarar jag att "alla är lika bra, men jag vill gärna vara flicka." Och han kontrar med att han vill vara pojke. Och så konstaterar vi att vilken tur att vi är det då!

Han är helt införstådd med att det finns heterosexuella, bisexuella och homosexuella och reagerar inte ens på det faktumet.

I hyreshuset bredvid dagiset kom det ut en man. En sminkad man i pumps, men med herrkläder i övrigt. Min äldstes son enda reaktion var:

- Mamma, farbrorn har tjejskor och killskjorta. Det var inte snyggt tycker jag.(min reaktion var att skorna bars till ett par extremt illasittande chinos..) 

Varpå jag svarar:

- Kommer du ihåg att vi pratade om att vi trivs med att vara det vi är. Du som kille och jag som tjej?

Jo, det kom han ihåg.

- Den farbrorn kanske inte trivs lika bra med att vara kille utan önskar att han fick vara tjej istället.

Gossen:
- Om han vill vara tjej så tycker jag att det är finare med klänning. Och kanske ska han ha långt hår. Kanske en grön klänning? Eller röd? Kanske prickig? Eller  med en giganotosaurus på? Är inte det stiligt?

- Jo, det låter stiligt, svarade jag.

End of discussion.

Tänk om vi kunde vara som barnen för evigt..