Nej, jag har inte varit på Pride-festivalen. Jag har bara varit på frisersalongen. Tydligen hade min fd frisör, som slutat och börjat på salong inne i Sthlm, skrivit lite fel på färgkombination som skulle göra mitt numera råttfärgade hår före-barn-blont igen.

Tjugo minuter senare är jag mörkt lila. Alltså på riktigt LILA. Panik utbröt. Två frisörer tog sig an mig. I med färg igen. Ytterligare en halvtimme senare är jag istället rosa.

Jag och en annan kund (en medelålders dam med ahlzeimers och därmed inte lysande omdöme) skrattade hysteriskt. Men hos personalen rådde ännu mer panik. Inte för att de trodde det var obotligt - utan av genans inför mig efter ytterligare ett misslyckande.

Väte i håret. Massor av väte. Efter tjugo minuter tittar de till mig och inser att det inte hjälper. Nu är jag lila/grå/vit som en gammal dam med silverschampo. Personalen försöker utan resultat nå min "gamla" frisör, som så klart klipper och inte kan svara.

I med ännu mer väte. Och guld. Hårbotten bränner som eld. Ursköljning. LIte för vitt.

Det är en salong jag gått på i flera år och känner numera nästan personalen och jag vill till deras försvar säga att något liknande aldrig aldrig inträffat. Detta gör ju också att jag är helt avslappnad och rätt fnissig.

Jag får kaffekopp efter kaffekopp serverad. Egentligen mår jag ganska bra (bortsett från att jag höll på att dö av hunger eftersom jag inte käkat sedan frukosten kl sex på morgonen) och får kaffe och tidningar och massor av vuxenprat. Mig gick det ingen nöd på.

Men nu är det snabba ryck. Två frisörer står på varsin sida av mig och penslar i guld i rasande tempo från varsitt håll.

Och så en snabb ursköljning. Jag hör deras förlägna men nu lättade skratt.

Men...Nu var det istället dags för lite silvertoning.

"För gult hår är inga problem. Det hjälper vi kunder som misslyckats med blondering hemma med varje dag. Men ett lila hår, det var en utmaning".

Lite silvertoning i håret några minuter och sedan skulle ÄNTLIGEN håret klippas.

Fem timmar senare och en (för dagen plötsligt) fredagskvällsöppen salong senare stiger jag ut på gatan. Gul i håret - och trots det nöjd.    

För hellre gul än lila. Det är inte gör snyggt precis. Men gissa om jag är fullproppad här hemma med salongspreparat de kompenserat mig med. Så får jag bara haft i silvertoningen i håret så ska jag nog bli en riktig pudding. Fast just nu? Njae, inte direkt. Jag säger som när jag var liten: Gult är fult!       

Hamnade av en slump vid ett program om sk Samlare. Fullständigt sinnessjuka människor som sparar på kattbajs och tomma trådrullar.

Vart går gränsen för att bli omyndigförklarad? Och ska inte dessa sjuka människor tvångsomhändertas?

När du hellre förskjuter släkt och vänner än att kastar döda flugor och kvitton från när du tankade bilen för 10 år sedan.

Nog fattar väl jag att det ligger annat bakom än en förkärlek till döda möss och papperspåsar och dammtussar. Det är säkert en djup tragik bakom. Men det spelar ingen roll. Människorna är spritt språngande galna och utsätter sig själv och sin omgivning för direkt hälsofara.

En kvinna fick inte längre ha sin make boende hos sig för att det var livshotande att leva i skiten för honom. Ville hon städa för det? Nixpix!

Hennes barn sa, efter årtionden av tålamod, hjälp, uthållighet, övertalningsförsök, kompromissande, upp bekantskapen med kvinnan.

Vad svarade hon? Jo: "Fine!"

Sjuk. Sjuk. Sjuk. Tvångsomhänderta kärringen! Tragik eller inte. En sådan kvinna har så gigantiska problem att inget annat hjälper. Psykiater och städfirma samt släkt och vänner kommer till undsättning. Daltande! Fem timmar senare och ett jävla kvitto är kastat. Kvinnorna kan inte, på fullaste allvar, besluta om ifall en gammal tom trådrulle som hon kanske någon gång i framtiden kan fylla med tråd är viktigare än sina barnbarn som vägrar komma.

In med tanten! Droga ner henne. Tvinga henne att prata. Ge henne lugnande. Sanera och rensa ut hela jävla huset. Låt henne bryta ihop. Stötta henne på tillbakavägen. Ge henne all medicinsk hjälp - både i samtal och i pillerform - som finns att uppbringa innan ni släpper hem henne. En dag kommer hon att märka att världen står kvar - trots att kattbajs och trasiga sockor inte längre finns i huset.

Ska man raljera över sjukdom? Nej. Men det kan väl heller inte daltas bort?!?! Den som utgör fara för sitt eget eller andras liv ska inte gå lös - oavsett om det handlar om att de är beväpnade på stan eller om de är medvetna om att de riskerar att förgifta både sig själva och andra i det egna hemmet. Punkt.

Ordningen är återställd. Efter fem dagars barnsemester är killarna hemma. Det har varit underbara dagar utan krav, tjat , bråk och rutiner och måsten. Fem dagar att bara, bara göra vad jag vill. Utan någon annan att ta hänsyn till.

Men det har också varit dagar utan barnfnitter, kramar, pussar och bus.

Jag ska inte hymla med att det har varit helt fantastiskt att få vara ensam några dagar. Det var första gången på fem och ett halvt år.

Men det är minst lika fantastiskt att ha dem hemma igen. Edvins kramar och pussar och skratt, som om vi inte setts på ett halvår. Osmans "jag älskar dig mamma. Jag vill att du kramar mig hela natten" när vi läste godnatt-sagor.

Hur lätt och skönt och kravlöst livet än är utan barn så går det inte att jämföra med livet med gossarna.

Ikväll blir det återigen svettigt, trångt men mysigt i min säng. Två snusande gossar som ska ligga tätt, tätt, omedvetna om sina brutala sparkar och deras mors ständigt oavbrutna sömn. Och det finns inget sätt jag hellre sover på. Lillskruttarna är hemma.

Som förälder är man fantastiskt duktig på att lägga märke till och minnas alla fel man gör. Vad man är sämre på är att komma ihåg allt fantastiskt bra man gjort.

Nu ska jag tala om vad jag gjort för bra. Och det är bannemig ingen liten sak. Inför mina barn är jag nästan överdrivet politiskt korrekt. Jag har medvetet valt att vara det för att undvika att så frön av fördomar.

Min äldste son är 5 år. Då handlar livet mycket om existensiella frågor, om liv och död och om flicka eller pojke, eller flicka och pojke, värderingsfrågor; vem är bäst? Vad är bäst? Vad är konstigt?

Jag lär honom att ALLA är lika bra. Pojke eller flicka. På frågan om vad som är bäst att vara svarar jag att "alla är lika bra, men jag vill gärna vara flicka." Och han kontrar med att han vill vara pojke. Och så konstaterar vi att vilken tur att vi är det då!

Han är helt införstådd med att det finns heterosexuella, bisexuella och homosexuella och reagerar inte ens på det faktumet.

I hyreshuset bredvid dagiset kom det ut en man. En sminkad man i pumps, men med herrkläder i övrigt. Min äldstes son enda reaktion var:

- Mamma, farbrorn har tjejskor och killskjorta. Det var inte snyggt tycker jag.(min reaktion var att skorna bars till ett par extremt illasittande chinos..) 

Varpå jag svarar:

- Kommer du ihåg att vi pratade om att vi trivs med att vara det vi är. Du som kille och jag som tjej?

Jo, det kom han ihåg.

- Den farbrorn kanske inte trivs lika bra med att vara kille utan önskar att han fick vara tjej istället.

Gossen:
- Om han vill vara tjej så tycker jag att det är finare med klänning. Och kanske ska han ha långt hår. Kanske en grön klänning? Eller röd? Kanske prickig? Eller  med en giganotosaurus på? Är inte det stiligt?

- Jo, det låter stiligt, svarade jag.

End of discussion.

Tänk om vi kunde vara som barnen för evigt..

"Arbetarklass finns inte längre. Det finns en liten, liten överklass. Och så finns det övre och nedre medelklass. I den ingår övre ingår de som har arbete och i den nedre medelklassen arbetslöa och de legala flyktingarna. Underklass? Ja, en mycket liten del bestående av hemlösa och illegala flyktingar."

VAAA? Jag fattar noll. Vart har denna vän till facebookvän hållit hus? I en stuga isolerad långt ute på landet med ärvda pengar men utan kontakt med TV, radio, tidningar och internet? Vem annars kan släppa en sådan här kommentar och mena allvar med den?

Överklassen är liten. Den övre medelklassen större än nämnda. Mellanmedelklassen stor, lägre medelklassen och (den icke existerande?!?!) arbetarklassen i särklass störst. Underklassen är tack och lov mindre än arbetarklassen - men långt större än kommenatorn hävdar.

Han menade att en tak över huvudet och rent vatten i kranarna tydde på medelklass. Eeeeeeeh.. Och att vi var bortskämda som krävde annat. Eeeeh..

Vi kan väl i Sverige inte ha Eritrea eller Venezuela som norm? Vad menar han?

Han spann vidare om att folk var bortskämda och att ersättningsnivåerna i arbetslöshet- och sjukförsäkringen var bäst i världen och därmed perfekta. Vi var en bortskämde medelklass som hade för höga krav när vi ansåg att barnen skulle ha ett sovrum.

Jag blir väldigt nyfiken på hur han bor. Hur han lever. Vem han är.

Bara en människa som haft skygglappar för ögonen och proppar i öronen kan undvika verkligheten. Även om få kan förstå.

För den som har jobb har det bra! Den får skattesänkningar. Jobbavdrag.

Den som är arbetslös får högre försäkringsavgift och lägre försäkringsersättning. Själv har jag försörjt (nåja, försökt) mig och mina barn på en a-kassa på 80% av en bruttolön på 14 000 kr. Var det synd om mig? Så in i helvete! Hade jag ett helvete? Så in i helvete!

Varje kväll hade jag kryp i kroppen, huvudvärk, ångest över räkningarna, bekymmer om hur vi skulle få pengar till mat. Det ÄR fattigdom. Fast i Sverige.

Vi levde långt långt under existensminimum, men eftersom jag hade bil fick vi inte socialbidrag. Och bilen VILLE JAG men KUNDE JAG INTE sälja eftersom det skulle gå med en katastrofal förlust. Och hade jag inte hade pengar till hyran så hade jag defintivt inga 25000 att hosta upp till mellanskillnaden för att lösa in lånet. Och därmed fick jag inte stöd till försörjning. Moment 22.

Men jag hade någonting långtifrån alla har; Jag hade föräldrar som hjälpte mig. Månad efter månad efter månad efter månad. De såg till att vi inte hamnade hos kronofogden och så att barnen inte behövde svälta. Men pengar hade vi inte. Marginaler fanns aldrig. När ett barn blev sjukt och behövde penicillin då åkte mastercard fram. Skuldfällan var nära. Lyxfällan var däremot låååångt långt bort.

Jag är sjukt skicklig ekonomiskt. Men när ekonomin saknas då måste nödlösningar tas till. Det gjorde jag. Debet och kredit måste gå ihop för att en ekonomi ska gå ihop. Det vet alla. Men vad gör man när den inte gör det? 

Och jag är INTE ensam! I Sverige idag är 430000 människor arbetslösa. De har som max en a-kassa baserad på 80% av dryga 18 000 kr. Vem blir rik på det? Vem kan försörja en familj på det?

I Sverige har långtidssjukskrivna som faktiskt inte KAN arbeta. De förlorar ersättning. Hur kan man försörja sig på det?

I Sverige finns hundratusentals LÅG-avlönade där bruttolönen för en heltidstjänst ligger på drygt 17 000 kr. Hur kan man tro att en majoritet av dessa lever i en övre medelklass?

Att vara legal flykting och få tillgång till (oftast väldigt trångt) boende och minsta möjliga summa för mat för dagen i ett nytt land dit du pga svårigheter i hemlandet i desperation sökt dig till är inte medelklass. Det är underklass.

Att det överhuvudtaget finns hemlösa i Sverige är en SKAM. En stor skam vi alla borde skämmas över. Det finns ingen anledning. Ingen ursäkt. Ingen tillräckligt bra förklaring. I ett land där vi kan ge skattesänkningar och jobbavdrag och ordna skattesubventionerad städhjälp i hemmet där ska ALLA ha ett hem att gå till om kvällen. En egen säng att vakna i på morgonen. Annars har vi gjort en sjuk, skoningslös och omänsklig felprioritering.

I världen finns människor i extrem fattigdom. Ja det kallas så. Inte fattigdom - utan EXTREM fattigdom. De har ofta inte tak över huvudet, mat för dagen eller tillgång till rent vatten. Men att vi i Sverige är 2010 skulle anses bortskämda för att vi anser det vara en mänsklig rättighet att ha ett boende med normalstandard, mat för dagen och rent vatten i kranarna är en förolämpning - inte bara mot oss utan även resten av världen. För har vi inte högre krav på vår värld än så då är hoppet för mänskligheten helt ute. 

I mitt Sverige ska ALLA ha det bra. Några kommer alltid att ha det bättre och andra kommer att ha det sämre. Men ALLA ska ha det bra!!

Du kommentator, ta ett steg ut i verkligheten utanför ditt hem, ditt jobb, dina rutiner. Se världen som den är, inte som du vill att den ska vara. Drömmar är fantastsikt, så länge vi inte blundar för sanningen!

Semestern är så gott som över. Med blandade känslor lämnade jag stugan och lantlivet med skog, vatten, hagar och ängar för att återgå till livet och jobbet i stan. Härligt att ha ett jobb att gå till, men friheten vid frivillig och tidsbegränsad ledighet, alltså semester, är lika härlig.

De blandade känslorna byttes snabbt ut till en bara skön känsla när vi kom hem.

För innanför dörren låg ett brev från Västra Götalandsregionen. Ett intyg. En diagnos. Äntligen, äntligen kan min yngste son få allt det han har laglig rätt till.

En kort sammanfattning av sonens "tillstånd" en diagnos Autism F840. Och det bästa av allt, orden på sista sidan:

"Edvin behöver ständig hjälp. Han behöver oerhört mycket mer hjälp och stöd jämfört med barn i motsvarande ålder för att utveckla sig så väl som möjligt utifrån sina svårigheter. Kan på inget vis lämnas ensam, ens för en kort stund."

Trots lyckan för sonens skull så är det faktiskt dessa ord, som mer rör mig än honom, som gör mig allra gladast. En bekräftelse. Ord som talar om att jag inte har överdrivit och varit en gnällig förälder. Meningar som talar om att jag har fog för att vara trött med trytande tålamod och ibland känna en väldig ensamhet och längtan efter en god fé som avlastar mig.

Mirakel sker inte med en diagnos. Underverk uträttas inte över en natt. Men en helt ny värld av möjligheter har öppnat sig för min yngste son. För mig. För hans storebror. För våra anhöriga. Livet är gott! Och imorgon har jag ett kul jobb att gå till.

Det är gott att leva!

Jag har lyckan att ha många fina vänner. Alla med olika förutsättningar, familjekonstillationer och på olika platser i landet. Att rangordna dem är både omöjligt och orättvist.

Idag ska jag dock skriva om lyckan att ha familjen Fantastisk i min vänskapskrets. Familjen Fantastisk är inte perfekt - och försöker inte heller att ge sken av det. Familjen Fantastisk har gått igenom både det ena och det andra och har haft verkligt stora och en hel del små bekymmer. Men vad som är Fanatsktisks röda tråd är kärlek, skratt, medmänsklighet och värme.

Familjen Fantastisk består av två vuxna och tre barn som är i tonåren eller närmar sig den.

Dessa barn är roliga, smarta och socialt begåvade. De är helt enkelt varm-i-hjärtat-gulliga. Och vad som gör mig extra exalterad är att de är helt fantastiska med mina barn. Gossarna fullkomligt dyrkar dem. Min äldste får något drömskt i blicken när han pratar om deras son och min minstes ögon lyser av kärlek när han träffar tjejerna.

Paret Fantastisk har flera gånger sagt att de så gärna skulle vilja avlasta mig. Och bara att de säger det får mig att bli lycklig. Att det sedan i praktiken är svårt är inte lika viktigt.

Men även mina barn har upptäckt att familjen verkligen borde heta Fantastisk i efternamn. Och idag ska min äldste son, 5-åringen, åka med till deras stuga och sova över. Han är fantastiskt stolt och lycklig över att få kalla barnen för sina kompisar. De stora barnen har den goda smaken att låta min son tro att de på riktigt är bästiskompisar och att de inte bara snäll-leker med honom. Och idag ska han då få sova över hos sina "kompisar".

jag är inte det minsta tveksam om att det kommer att gå bra. jag är inte ett dugg orolig för att behöva gå upp mitt i natten för att köra några mil och hämta honom. För i vissa familjer är kärleken och tryggheten så självklar. I familjen Fantastisk så kramas man och retas fnittrande med varandra. Självklart bråkar barnen i sann tonårsmanér och ibland även de vuxna. Det får man, kanske t o m måste. Men så länge kärleken och respekten är uppenbar så är det fullständigt ok.

Vad de inte förstår är hur glad jag är över att ha dem i mitt liv, även om jag försöker säga det. Förutom att jag tycker väldigt mycket om dem båda så betyder det så enormt mycket att ha människor som av egen vilja och omtanke försöker göra vad de kan för att avlasta mig. Och som gör det utan uppoffring utan istället med inställningen att det skulle vara kul att ha barnen!

Så idag ska stora 5-åringen ut på äventyr och jag och lillkillen vara ensamma hemma och busa. Häftigt!

Nu känner jag att måste försvara mina andra vänner med lika stort hjärta men med andra förutsättningar och gör det därför här och nu: Jag har flera fantastiska

vänner som också förtjänar att heta Fantastisk i efternamn men som pga jobb, sambos, geografiskt avstånd, för många småbarn, osäkerhet etc inte kan erbjuda sig samma sak. Jag uppskattar inte dem mindre. Jag känner samma värme ohc respekt för dem. De är också fantastiska.

Just idag är jag bara extra varm i hjärtat över att ha familjen Fantastisk i min umgängeskrets.

För mig är de nämligen hjältar. De tar med självklarhet till sig mina barn och erbjuder mig lite lugn och ro. Det är hjältedåd för en ensam mamma!

Låt mig berätta en sann saga om Sammy. Sammy heter egentligen något annat. Men eftersom han inte vet att jag tänker skriva om honom så kallar jag honom inte vid namn.

Sammy är född och uppvuxen i Kenya. När han var ung på 60-talet hade han storslagna drömmar. Han drömde om att se världen. Världen utanför Kenya, och utanför Afrika. Sammys dröm var stark. Styrkan och längtan gav honom jobb på en båt. Han seglade (knappast, men det låter mer poetiskt) på de sju haven. Han såg saker han inte kunnat drömma om eller ens föreställa sig.

Sammy arbetade för rederiet i USA under något år och sedan stationerades han i Japan. Där bodde han i ett par år och lärde sig  utöver engelskan även japanska. När han fick semester åkte han hem till Kenya. I byn bodde en man som saknade sin son som bodde i tyskland. Telefoner fanns inte i Kenya då. Åtminstone inte i Sammys by. Grannen bad Sammy att när han var i USA ta bussen till Tyskland och hälsa sonen att hans far saknade honom. Sammy gick inte in på detaljer om avstånd och färdsätt utan gav mannen sitt ord på att försöka hitta hans son.

Sammy for på 70-talet till tyskland för att hitta grannens son. Av en slump träffade han en annan Kenyan som kände "grannpojken" och meddelade att han flyttat till lilla landet Sverige till en liten by som hette Göteborg.

Sammy undrade hur han skulle hitta honom och den bekanta svarade att "fråga du någon på järnvägsstationen efter kenyanen så kan de nog svara".

Sammy for till Göteborg. Byn var inte fullt så liten som han trott. Ingen han frågade hade sett Kenyanen. Sammy fick reda på att han kunde gå till Skatteverket. Det gjorde han.

Där fick han reda på vart grannpojken befann sig och promenerade (!) dit och ringde på dörren.

Han minns tydligt chocken han fick när han upptäckte att flickvännen satt i vardagsrummet och rökte och tittade på TV medan grannpojken stod och stekte omelett i köket.

Första mötet med grannens son var därför inte så trevligt. I Kenya var männen då förbjudna att vistas i köket och Sammy började med att skälla ut sin bybekanta och undrade vad han gjorde i kvinnans kök och varför han lagade mat, som var kvinnans uppgift.

Grannpojken svarade: Sammy, vi är i Sverige nu! Vill du träffa en svensk flicka så måste du kunna laga mat.

Sammy ville definitivt inte ha en svensk flicka. Han ville bara framföra grannens hälsningar och saknad till sin son.

Sammy var förundrad och promenerade till biblioteket. Där satt han och läste och läste, tills den vackraste kvinnan han sett kom fram och meddelade att de stängde.

Sammy blev kvar. Sammy blev kär. Sammy lagar mat. Sammy städar.

I sommar åker Sammy och hans snart 20-åriga dotter till Kenya för första gången tillsammans. De ska åka på safari. De ska bo på hotell.

Sammy är svensk. Han har bott nästan hela sitt vuxna liv i Sverige. Han är långt mer än 50 fyllda. Nu åker han som turist till Kenya och blir guidad runt av kenyaner. Första gången hans dotter får se Kenya, och de gör det tillsammans  -som turister.

Jag kan inte glömma Sammys berättelse. Vilken storslagen människa han är. Han bestämmer sig, trots alla praktiska och ekonomiska begränsningar, att ta sig från Kenya för att se världen. Istället för att tala om det omöjliga i att ta bussen från USA till tyskland för att träffa grannens pojk så lovar han istället att göra det - och hittar, mot alla odds, sin grannes vuxna son. Trots den enorma kulturkrocken och sederna hemifrån så går han istället till biblioteket för att försöka förstå en för honom absurd kultur - i ett land han bara tänkt turista i ett par dagar och sedan vända hem igen.

Idag bor grannens pojk i Kenya igen. Sammy är en facklig förkämpe som slåss för jämställdhet och för att få in fler kvinnor på förtroendeuppdrag. Hans dröm är att få en kvinnlig städare med invandrarbakgrund som sin högsta företrädare. Allt detta av en man som skällde ut en man från samma by för att han över huvudtaget vistades i köket.

Tänk vad hela världen skulle må bra om alla, oavsett kultur, var så nyfikna, envisa och öppensinnade som Sammy. Och om alla bestämde sig för att det är möjligt istället för att det är omöjligt. Världen behöver fler Sammy!

Och som observatör slås jag av tanken om hur livet ändå hur livet kan bli. Denna fascinerande intelligenta herre hamnar i Göteborg för att han skulle hälsa grannens pojk i tyskland att han var saknad. Han går till biblioteket, blir kär och  kvar.

Livet är allt oförutsägbart.