Ordningen är återställd. Efter fem dagars barnsemester är killarna hemma. Det har varit underbara dagar utan krav, tjat , bråk och rutiner och måsten. Fem dagar att bara, bara göra vad jag vill. Utan någon annan att ta hänsyn till.

Men det har också varit dagar utan barnfnitter, kramar, pussar och bus.

Jag ska inte hymla med att det har varit helt fantastiskt att få vara ensam några dagar. Det var första gången på fem och ett halvt år.

Men det är minst lika fantastiskt att ha dem hemma igen. Edvins kramar och pussar och skratt, som om vi inte setts på ett halvår. Osmans "jag älskar dig mamma. Jag vill att du kramar mig hela natten" när vi läste godnatt-sagor.

Hur lätt och skönt och kravlöst livet än är utan barn så går det inte att jämföra med livet med gossarna.

Ikväll blir det återigen svettigt, trångt men mysigt i min säng. Två snusande gossar som ska ligga tätt, tätt, omedvetna om sina brutala sparkar och deras mors ständigt oavbrutna sömn. Och det finns inget sätt jag hellre sover på. Lillskruttarna är hemma.