Nej, jag har inte varit på Pride-festivalen. Jag har bara varit på frisersalongen. Tydligen hade min fd frisör, som slutat och börjat på salong inne i Sthlm, skrivit lite fel på färgkombination som skulle göra mitt numera råttfärgade hår före-barn-blont igen.

Tjugo minuter senare är jag mörkt lila. Alltså på riktigt LILA. Panik utbröt. Två frisörer tog sig an mig. I med färg igen. Ytterligare en halvtimme senare är jag istället rosa.

Jag och en annan kund (en medelålders dam med ahlzeimers och därmed inte lysande omdöme) skrattade hysteriskt. Men hos personalen rådde ännu mer panik. Inte för att de trodde det var obotligt - utan av genans inför mig efter ytterligare ett misslyckande.

Väte i håret. Massor av väte. Efter tjugo minuter tittar de till mig och inser att det inte hjälper. Nu är jag lila/grå/vit som en gammal dam med silverschampo. Personalen försöker utan resultat nå min "gamla" frisör, som så klart klipper och inte kan svara.

I med ännu mer väte. Och guld. Hårbotten bränner som eld. Ursköljning. LIte för vitt.

Det är en salong jag gått på i flera år och känner numera nästan personalen och jag vill till deras försvar säga att något liknande aldrig aldrig inträffat. Detta gör ju också att jag är helt avslappnad och rätt fnissig.

Jag får kaffekopp efter kaffekopp serverad. Egentligen mår jag ganska bra (bortsett från att jag höll på att dö av hunger eftersom jag inte käkat sedan frukosten kl sex på morgonen) och får kaffe och tidningar och massor av vuxenprat. Mig gick det ingen nöd på.

Men nu är det snabba ryck. Två frisörer står på varsin sida av mig och penslar i guld i rasande tempo från varsitt håll.

Och så en snabb ursköljning. Jag hör deras förlägna men nu lättade skratt.

Men...Nu var det istället dags för lite silvertoning.

"För gult hår är inga problem. Det hjälper vi kunder som misslyckats med blondering hemma med varje dag. Men ett lila hår, det var en utmaning".

Lite silvertoning i håret några minuter och sedan skulle ÄNTLIGEN håret klippas.

Fem timmar senare och en (för dagen plötsligt) fredagskvällsöppen salong senare stiger jag ut på gatan. Gul i håret - och trots det nöjd.    

För hellre gul än lila. Det är inte gör snyggt precis. Men gissa om jag är fullproppad här hemma med salongspreparat de kompenserat mig med. Så får jag bara haft i silvertoningen i håret så ska jag nog bli en riktig pudding. Fast just nu? Njae, inte direkt. Jag säger som när jag var liten: Gult är fult!       

Hamnade av en slump vid ett program om sk Samlare. Fullständigt sinnessjuka människor som sparar på kattbajs och tomma trådrullar.

Vart går gränsen för att bli omyndigförklarad? Och ska inte dessa sjuka människor tvångsomhändertas?

När du hellre förskjuter släkt och vänner än att kastar döda flugor och kvitton från när du tankade bilen för 10 år sedan.

Nog fattar väl jag att det ligger annat bakom än en förkärlek till döda möss och papperspåsar och dammtussar. Det är säkert en djup tragik bakom. Men det spelar ingen roll. Människorna är spritt språngande galna och utsätter sig själv och sin omgivning för direkt hälsofara.

En kvinna fick inte längre ha sin make boende hos sig för att det var livshotande att leva i skiten för honom. Ville hon städa för det? Nixpix!

Hennes barn sa, efter årtionden av tålamod, hjälp, uthållighet, övertalningsförsök, kompromissande, upp bekantskapen med kvinnan.

Vad svarade hon? Jo: "Fine!"

Sjuk. Sjuk. Sjuk. Tvångsomhänderta kärringen! Tragik eller inte. En sådan kvinna har så gigantiska problem att inget annat hjälper. Psykiater och städfirma samt släkt och vänner kommer till undsättning. Daltande! Fem timmar senare och ett jävla kvitto är kastat. Kvinnorna kan inte, på fullaste allvar, besluta om ifall en gammal tom trådrulle som hon kanske någon gång i framtiden kan fylla med tråd är viktigare än sina barnbarn som vägrar komma.

In med tanten! Droga ner henne. Tvinga henne att prata. Ge henne lugnande. Sanera och rensa ut hela jävla huset. Låt henne bryta ihop. Stötta henne på tillbakavägen. Ge henne all medicinsk hjälp - både i samtal och i pillerform - som finns att uppbringa innan ni släpper hem henne. En dag kommer hon att märka att världen står kvar - trots att kattbajs och trasiga sockor inte längre finns i huset.

Ska man raljera över sjukdom? Nej. Men det kan väl heller inte daltas bort?!?! Den som utgör fara för sitt eget eller andras liv ska inte gå lös - oavsett om det handlar om att de är beväpnade på stan eller om de är medvetna om att de riskerar att förgifta både sig själva och andra i det egna hemmet. Punkt.