Semestern är så gott som över. Med blandade känslor lämnade jag stugan och lantlivet med skog, vatten, hagar och ängar för att återgå till livet och jobbet i stan. Härligt att ha ett jobb att gå till, men friheten vid frivillig och tidsbegränsad ledighet, alltså semester, är lika härlig.

De blandade känslorna byttes snabbt ut till en bara skön känsla när vi kom hem.

För innanför dörren låg ett brev från Västra Götalandsregionen. Ett intyg. En diagnos. Äntligen, äntligen kan min yngste son få allt det han har laglig rätt till.

En kort sammanfattning av sonens "tillstånd" en diagnos Autism F840. Och det bästa av allt, orden på sista sidan:

"Edvin behöver ständig hjälp. Han behöver oerhört mycket mer hjälp och stöd jämfört med barn i motsvarande ålder för att utveckla sig så väl som möjligt utifrån sina svårigheter. Kan på inget vis lämnas ensam, ens för en kort stund."

Trots lyckan för sonens skull så är det faktiskt dessa ord, som mer rör mig än honom, som gör mig allra gladast. En bekräftelse. Ord som talar om att jag inte har överdrivit och varit en gnällig förälder. Meningar som talar om att jag har fog för att vara trött med trytande tålamod och ibland känna en väldig ensamhet och längtan efter en god fé som avlastar mig.

Mirakel sker inte med en diagnos. Underverk uträttas inte över en natt. Men en helt ny värld av möjligheter har öppnat sig för min yngste son. För mig. För hans storebror. För våra anhöriga. Livet är gott! Och imorgon har jag ett kul jobb att gå till.

Det är gott att leva!