Jag är trött.

Jag är trött på att alltid vara den som nattar barnen. Jag är trött på att alltid vara den som hämtar och lämnar på dagis. Att alltid vara den som gör frukost, lunch (fre-sö), mellanmål och middag. Att alltid vara den som diskar. Att alltid vara den som plockar. Att alltid vara den som städar. Att alltid vara den som fyller i alla papper och tar itu med alla räkningar. Att alltid vara den som går ut med barnen, i ur och skur. Att alltid vara den som följer med på barnens aktiviteter. Att alltid vara den som är hemma när barnen är sjuka. Att alltid vara den som åker på läkarbesök. Att alltid vara den som ska vara rolig. Den som ska vara sträng. Den som ska vara pedagogisk. Den som ska vara utvecklande. Att alltid vara den som har ansvaret. Att alltid vara den som ska hinna med.

Jag är trött.

Ibland drömmer jag om en namnlös könlös varelse, som förbehållslöst och utan krav på motprestation, som säger til mig:

"Prata du i telefon, jag nattar barnen."

Eller: "åk du och fika med en kompis, jag är ju hemma".

Eller" ta en promenad, så fixar jag middagen"

Eller: "Klart du ska ut och dricka några glas vin med dina kompisar"

Eller: "Gud, vilken fantastisk mamma du är!"

Idag är jag bara så trött!

Kanske har jag en dålig hårdag.

Kanske är jag bara trött på att alltid vara ensam om allt.

Den namnlösa könslösa varelsen lyser ännu med sin frånvaro. Så nu ska superduktiga, ansvarsfulla, pedagogiska, omtänksamma, ensamma mamman läsa godnattsagor för killarna.

Ha det!

Ps. Jag undrar om jag hade haft fler barnvakter om jag varit ensam pappa??????? Ds.

 

Kristin

7 juni 2010 21:00

Du är en bra mamma!
En stark, snäll, kreativ, glad och rolig mamma!
Jag önskar jag kunde hjälpa dig med några av de där sakerna... jag kan ju kanske vara vännen du dricker vin med?

Kram från en som förstår :)

http://littlemissred.blogspot.com

 

riesling

7 juni 2010 21:18

"Gud, vilken fantastisk mamma du är!"
Ja, det var billigt att citera dig själv - men jag menar det! Jag tycker verkligen att du verkare vara en alldeles strålande mamma! Jag har mina barn varannan vecka så jag kan inte jämföra mig med din situation över huvud taget - men jag kan ha en liten inblick i vad du menar. Det där är en situation som känns som om man trampar omkring i lim hela tiden - ingenting ändras någonsin. Men - det kommer att göra det. Barnen växer och blir mer självständiga och ger dig efter hand fler och fler minuter åt dig själv. Fast det hjälper kanske inte idag ... :-)

http://riesling.bloggplatsen.se

 

Bea

7 juni 2010 21:26

Tack snälla underbara ni! Jag blir nästan gråtmild. Särskilt som jag har tillbringat senaste dryga timmen med att trösta hysteriskt gråtande 4-åring (som blivit väckt av "petande" uttråkad 5-åring) med vaggvisor och (spelad) lugn röst. I själva verket var jag, just denna dag, på gränsen till ett hyseteriskt sammanbrott. Hahahahahahaha! Men nu sover de - och allt är (nästan) glömt...

http://aretsmama.bloggplatsen.se

 

Terese

8 juni 2010 00:18

Ja du är en fantasisk mamma och det förstår jag verkligen genom att ha läst din blogg...du måste besitta en oerhörd styrka för att orka med på ett sånt bra sätt du gör och jag önskar dig verkligen att du hade nån som kunde avlasta dig ibland...

http://teresepettersson.blogspot.com

 

Bea

8 juni 2010 09:34

Tack snälla du!
Jag har allt föräldrar som tar barnen ibland. Men det är inte så lätt för dem heller eftersom de är heltidsarbetande båda två. Hade en riktigt dålig dag igår bara... Men visst skullde det vara fantastiskt med fler barnvakter. Skulle ljuga om jag påstod annat..... ;)

http://aretsmama.bloggplatsen.se

 

Xecute

12 juni 2010 01:19

Blir så frustrerad över att bo så långt bort! Förstår dig TILL FULLO!!!!! (Eller förresten, det var ju lite förmätet. jag har aldrig varit i din situation mer än kort tid, med bara ett barn som inte var autistiskt...) whatever, vet iaf hur sådana där dagar känns när allt bara är helvete!! KRAM!!

http://xecute.bloggplatsen.se

 

Xecute

12 juni 2010 13:59

Tänker så det knakar, det borde gå att få till semester för båda oss. ;-) Jodå, jag har en idé, som du, om den går att genomföra, inte får säga nej till.

http://xecute.bloggplatsen.se

 

Nana J

12 juni 2010 20:43

Men som en tröst så kommer det att vara du som alltid har dina barns kärlek!!

 

susanna55

13 juni 2010 10:43

Ja detta är ensamförälderns ständiga dilemma. Ensam om både glädje, sorg och ansvar. Därför blir man så förbannad när man läser kommentarer från män i media, som anser att mammorna i Sverige är bortskämda, och lever gott på underhållsbidrag. Ja vi festar ju naturligtvis som fan på dom pengarna, eller hur! Slitet är det ingen som nämner.

http://susanna55.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Livet som autistförälder del 20468, typ. Jävla förbannade byråkrati    Eller ”jävla förbannade brist på förståelse”   Att mötas av byråkrati och blanketter är surt. Men att mötas av argumentet "så har många det" när man vänder sig...

Ikväll är det ett år sedan min "en gång svägerska, alltid svägerska", extralillasyster och djupt saknade vän med det bubblande skrattet somnade ifrån jorden och lämnade oss kvar, i förtvivlan. Jag är säker på att jag såg världen mörkna lite den kvä...

      Med förtvivlan i bröstet skriver jag nu att en mamma och en pappa har mist sin älskade dotter. En alldeles för liten gosse med rött hår har inte längre någon mamma kvar. En man har förlorat sin älskade livskamrat efter ett nästan bara p...

Idag har jag gjort något jag inte gjort på minst två år. Jag har varit sorgsen över att Edvin är autistisk. Jag fick mail med filmer och foton av pappa på när mina barn var små. Alltså riktigt små, max två-tre år. Så söta! Och så små. När jag tit...

Min blogg snittar på fem läsare dagligen.     (Och all eloge och tacksamhet till dessa enträgna människor som besöker en blogg som inte bloggas på. Tack till er!)   Men nu.....! Det är helt fantastiskt! För första gången är det inte en egotri...