”Så förlorar du 2kg på en vecka”

”Träna som hollywood-stjärnorna”

”Jag gick ner 36 kg på ett år”

Fint. Övervikt liksom undervikt är ohälsosamt. Båda innebär ökad risk för olika sorters sjukdomar. Träning är nyttigt. Solklart. Att måna om sin kropp och vara rädd om sig själv är positivt. All eloge till alla som håller sin idealvikt och/eller tränar sig till en sund kropp. Det är imponerande och jag önskar att jag hade lusten att träna eller självdisciplin nog att bara passera COOPs chipshylla på fredagens storhandling. Det finns många människor som helt naturligt och självklart lever sunda liv. Underbart! Och avundsvärt.

Men…så har vi ”driver-mig-till-vansinne”-kategorin.

De som ständigt måste poängtera för omgivningen hur mycket kalorier bondkakan på arbetsplatsens fredagsfika innehåller. De som tar en andra omgång på Thaibuffén och ropar tvärs över restaurangen till sina kompisar kvar vid bordet att ”det får bli ett extra spinningpass i helgen”.  De som ”inte borde. Men ingen såg nåt va?”

Sedan har vi de mer officiella människorna som predikar och ursäktar sig. Radioprataren som berättar om hur hon syndigt köpte en semla som hon ska ”vräka” i sig och ber om ursäkt för sin bristande karaktär.

Jag skulle snarare vilja be om ursäkt å deras vägnar.

Förlåt för att de plågar er med sitt ständiga tjat om dieter. Ha överseende med dem; de vet nämligen inte att hela världen inte cirkulerar kring deras person och att vi andra inte ens noterat deras extra vårrulle – och dessutom högaktningsfullt skiter i den.

För vad är det som får människor att tro att de är så centrala i våra liv att de på allvar tror att vi bryr oss ifall de käkade på Burger King på lunchen och ångrar sig och kickboxar på onsdagar inför Beach 2010?

Och varför är det tillåtet att slänga ur sig moralkakor som: ”Margareta, ska du verkligen ta den där kakan? Vad säger viktväktarna om det?”

Och där Margareta har två val:

1.Göra klassikern: Tala om att hon har sparat points för att kunna äta fredagskakan och kanske t om ta ett glas vin på kvällen.

2. Göra det vi vill: Be personen "hålla käften och sköta sitt eget jävla kaloriintag. Men att för i helvete göra det tyst. För jag skiter i det!"

Snälla kaloriräknare!

Ät en stor semla istället för en liten – om du vill.

Ät gärna pizza tillsammans med familjen på lördagkvällen framför melodifestivalen – om du vill.

Gå gärna på friskis och svettis varje dag – om du vill.

Hoppa gärna över bondkakan på fikat – om du vill.

Ta gärna fisksoppa istället för biff med bearnaisesås – om du vill.

Ha gärna dåligt samvete – om du vill.

Men snälla, låt för Guds skull oss andra leva utan vetskapen om vad du borde eller inte borde. För vi skiter nämligen i det.

Du måste inte be om ursäkt för din dåliga karaktär. Vi andra skiter nämligen i den.

Ditt kalori-, fett-, eller kolhydratsintag har för oss NOLL viktighetspoäng.

Berätta däremot gärna stolt för oss om du lyckats gå ner. Då lovar jag att vi gläds med dig.

Eller berätta vad du gjorde i helgen. Då lovar jag att också visa intresse.

Men bespara oss moralkakor, kaloriinformation, träningsschema, "synder" med mera med mera. För tyvärr är det så att vi blir inte imponerade. Vi blir däremot jävligt irriterade!

 

Åsa

9 februari 2010 18:26

*skriver under*

 

Kristin

9 februari 2010 20:08

hade en kille på mitt jobb som väl var aningens plufsig av lite för mkt öl och pizza på helgerna. När han åt lunch i lunchrummet så skulle han alltid prata om vad han åt och varför. "Jag äter i stort sätt aldrig på mcD, men idag gör jag det, för man måste unna sig nåt ibland". "Undra hur mkt fett det är i den här pajen" osv osv. Så fruktulöst irriterande! Varför är folk sånna? Osäkerhet med all säkerhet. Men snälla, käka det du vill hemma då, så jag slipper höra på ditt evinnerliga tjat om att du ibland måste unna dig något. Snälla!

http://littlemissred.blogspot.com

 

Bea

9 februari 2010 20:52

PRECIS!!! Ät och tig. Eller låt bli och tig. Vem bryr sig?!?!?!
Jag blir tokig på präkton. Särskilt de moraliserande präktona. Sa jag att jag blir tokig på dem? :)

http://aretsmama.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Livet som autistförälder del 20468, typ. Jävla förbannade byråkrati    Eller ”jävla förbannade brist på förståelse”   Att mötas av byråkrati och blanketter är surt. Men att mötas av argumentet "så har många det" när man vänder sig...

Ikväll är det ett år sedan min "en gång svägerska, alltid svägerska", extralillasyster och djupt saknade vän med det bubblande skrattet somnade ifrån jorden och lämnade oss kvar, i förtvivlan. Jag är säker på att jag såg världen mörkna lite den kvä...

      Med förtvivlan i bröstet skriver jag nu att en mamma och en pappa har mist sin älskade dotter. En alldeles för liten gosse med rött hår har inte längre någon mamma kvar. En man har förlorat sin älskade livskamrat efter ett nästan bara p...

Idag har jag gjort något jag inte gjort på minst två år. Jag har varit sorgsen över att Edvin är autistisk. Jag fick mail med filmer och foton av pappa på när mina barn var små. Alltså riktigt små, max två-tre år. Så söta! Och så små. När jag tit...

Min blogg snittar på fem läsare dagligen.     (Och all eloge och tacksamhet till dessa enträgna människor som besöker en blogg som inte bloggas på. Tack till er!)   Men nu.....! Det är helt fantastiskt! För första gången är det inte en egotri...