Jag vill ha en chef som är som oss andra; nämligen mänsklig. Hon/han ska vara kompetent, ansvarsfull och respektfull. Hon eller han ska inte axla världens ansvar och heller inte förvänta sig det av övriga i företaget.

Min kompis, person X, är regionchef på ett svenskt företag. Hon har tre små barn. Hon har nyligen fått barn och är föräldraledig. Äldsta barnet går på dagis 15 timmar i veckan, maxgränsen för det tillåtna när en förälder är föräldraledig eller arbetslös. De andra två barnen är för små för att vara på dagis ännu.

Hon lever i ett jämställt förhållande där föräldraledigheten delas. Hon hade tänkt börja jobba redan innan sommaren men nu lutar det åt att hon och hennes sambo ska försöka få några veckor ledigt tillsammans i sommar innan han byter av henne som föräldraledig.

Hon är som de flesta personer som har ”höga” poster kompetent, plikttrogen och lojal. Hon har dessutom kvalitéer som ska värderas lika högt som tidigare nämnda beskrivning; hon är social, trevlig och har ett sätt som får de allra flesta att känna sig bekväma.

I princip varje vecka får hon ta emot mail eller telefonsamtal från arbetsplatsen hon är tjänstledig ifrån. Hon klagar inte. Jag tycker det är för jäkligt, men hon är positivt lagd och säger att det kanske är sådant man får räkna med när man tackar ja till en sådan befattning, och att det ju är bra att hon är uppdaterad.

Men idag var hon förbannad, less och rätt förvånad.

På posten hade kommit en 100-sidig utredning skriven av en konsult om företagets framtid och planerade expandering. Att få en utredning för kännedom när man är föräldraledig är väl ok. Det kan vara uppskattat att veta att man inte är bortglömd.  Som tjänstledig har du ju rätt att välja om du vill lusläsa eller lägga den åt sidan för att titta igenom den (om det ännu är den aktuella versionen) när det är dags att återgå till jobbet.

Men det är inte ok när utredningen följs av ett brev från Sverigechefen som skriver:

"Läs igenom noggrant. Gör anteckningar och stryk under det du anser viktigt. Jag vill ha DINA ( i versaler) synpunkter före 1 mars." 

1. Hon är tjänstledig. Alltså ledig från sin tjänst. Ej i tjänst. Vikarie i hennes ställe. Ej lön från företaget. TJÄNSTLEDIG.
2. Hon har tre små barn under tre år hemma hos sig, med undantaget av 15 timmar då äldsta är på dagis, dygnet runt. Hennes sambo arbetar heltid – dessutom i annan stad, vilket ger långa dagar.
3. Hon har max 12 dagar på sig att ha kloka synpunkter på en omorganisation med expanderingsförslag skriven av en utomstående konsult.

Hur tänker man som ”ännu-högre-chef” då?

Varför MÅSTE hon ha synpunkter när hon inte är i tjänst? Varför litar man inte på hennes ersättare?

När ska en föräldraledighet respekteras som LEDIG tid från arbetet?

Hon har ingen varken skriftlig eller muntlig överenskommelse om att hon alltid är i tjänst, oavsett dag, tid eller händelser i hennes liv.

När ska hon ha synpunkterna? Är det rimligt för en person som inte har tio minuter för sig själv förrän efter åtta på kvällen när sambon och hon nattat barnen somnat att slutkörd sätta sig ner och superkoncentrerad ”göra anteckningar, ha kloka synpunkter och stryka under” i ett hundrasidigt dokument?

Respektlös, arrogant och oprofessionell är de ord jag först associerar med hennes chef. Har en hel del mindre smickrande beskrivningsord utöver det också, men försöker hålla mig någotsånär korrekt.

Så om du har tackat ja till en chefsbefattning så har du alltså inte rätt till föräldraledighet? Du har inte rätt att släppa jobbet för några månader för att umgås med de små som är en minst lika viktig framtid som jobbet är?

Om han skickat brevet ”för kännedom” och med texten: ”Hej X! Läs om du vill. Naturligtvis är du, även om du är tjänstledig, välkommen att ha synpunkter . Vi ses till sommaren! Hälsningar NN” så hade det varit helt OK!

Men att ringa, maila, skicka brev där du förväntar dig (ett finare ord för kräver) synpunkter, anteckningar och understrykningar till någon som är tjänstledig – alltså utan förpliktelser – är svinaktigt.

Mitt råd är att hon ska skicka tillbaka utredningen med understruken synpunkt:

Kör upp den i röven!!

Hörde på TVn eller läste i någon tidning (som vanligt kan jag inte ange källan korrekt eftersom mitt minne är, kort och gott, jäkligt dåligt) psykolog/treapeut/relationsrådgivare eller liknande tala om att så många separerade/frånskilda mödrar gömmer sig bakom sina barn av rädsla för nya förhållanden.

Jaså?

Det är möjligt.

Kanske gör jag det också fast jag inte är medveten om det.

Men kom inte och säg till mig att det är hela sanningen till singelmammors relationsstatus.

Han hävdar att kvinnor skapar en familjebubbla där de inte släpper in någon på livet och försvarar sitt singelskap med att det är omöjligt att få ihop det.

Visst lever jag i en familjebubbla. Han har helt rätt. Om bubblan är självvald vet jag däremot inte.

Jag kan inte påstå att jag längtar efter att träffa en man. Jag kan heller inte påstå att jag absolut inte vill träffa en man. Träffar jag en tillräckligt intressant man så skulle jag kanske tycka det var värt att pussla och trixa för att ge det en chans.

"Vill man så går det!" sägs det. Kanske det, om viljan är tillräckligt stark. Men...det är ju ingen barnlek precis.

Mitt liv kretsar av uppenbara skäl kring barnen, hämtning- och lämning på dagis, matlagning, bus, utelek, plock och röj, idrotter, disk, sagor, nattning mm. Förhoppningsvis somnar de i rimlig tid och vaknar inte förrän efter jag själv gått och lagt mig. 

Jag fnissar lite när jag hör hans kommentarer och funderar på exakt vart han tycker jag ska träffa mannen.

Jag har i princip aldrig barnvakt. Punkt.

Tänka nytt? Hm...

• Ska jag kanske gå uppklädd och sminkad till dagis för att hoppas springa på någon singelpappa i farstun som verkar vara ett riktigt kap?
• Eller vara så vansinnigt käck och snygg (och så jäkla bitchig) att jag lyckas konkurrera ut modern till mina barns dagiskompis? 
• En hitills okänd granne i hissen i hyreshuset?
• En nyanställd hunk på hemköp som missköter sitt jobb och istället raggar singelmammor?
• Eller om jag kunde sänka medelåldern med ca 30 år i partiet jag är medlem och hoppas på att möta någon i kaffepausen där?
• Eller en brottar- eller fotbollsfarsa?

Inget verkar direkt realistiskt. Och det är ungefär så långt mitt sociala liv sträcker sig. Jag skulle gärna bredda mitt sociala liv och hitta på massor av grejjer, men nu ser inte verkligheten ut så.

Men låt säga att det faktiskt SKULLE flytta in en drömprins i trapphuset som inte vill annat än att dejta en helt ensamstående förälder. När och hur ska jag dejta honom? Ska jag ringa och tala om att nu har barnen somnat så nu kan du få komma hit så att vi avslappnat (som alltid på första dejten...) kan prata och lära känna varandra. Men du får gå innan klockan nio för då brukar första barnet vakna igen.

Hitta på något ihop? Ja, barnen är på dagis mellan 9-12.30 Kan du ta ledigt från ditt jobb då?

Försöker, utan att på något sätt minska mig som person, tänka mig in i min attraktionsgrad för en ny bekantskap. Inser krasst och utan självömkan att jag ligger nära fryspunkten:

Arbetslös, ensamstående småbarnsmorsa, varav ett av dem har aktiviteter 2 dag/v och det andra är extremt tidskrävande med ADHD-autism-problematik och med mycket begränsad möjlighet till barnvakt och med mycket begränsade ekonomiska resurser.

Med de förutsättningarna så måste jag vara en fullständigt bedårande och trollbindande person för att ens få någon att tänka tanken - eller så måste det vara någon ny slags Jesus eller i alla fall en übermänniska som skulle bortse från problematiken. För visst, jag är bra men inte SÅ bra! Och det handlar inte om någon förminskad och starkt kritisk självbild, tvärtom har jag försökt se det hela objektivt och utifrån.

Men för att en människa ska engagera sig och orka bry sig så måste det vara någon vi redan känner och tycker om. För en ny bekantskap är de allra flesta av oss inte beredda att lägga ner så mycket engergi.

Kanske är jag som forskaren sa "rädd att starta något nytt och gömmer mig bakom barnen och använder dem som ursäkt" eller så har han faktiskt inte helt rätt.

Kanske så trivs jag helt enkelt rätt bra med situationen som den är, även om jag önskar mig mer barnfri tid, och har inte tillräckligt stark vilja för att anamma talesättet "vill man så går det!".

Eller så är det bara inte att gå ut och träffa någon.

Jag får väl grunna vidare på det....

Jag har en dröm. En dröm att göra världen lite enklare och lite rättvisare för barn till ensamföräldrar och för ensamföräldrarna.

Låt oss införa Kommunala barnvakter. Behovs- och inkomstprövade. Fler familjer än någonsin lever utanför känfamiljsnormen. 2010 borde vi ha blivit nytänkande, anpassade efter verkligheten.

Nästan alla föräldrar har svårt att kombinera jobb, familj och intressen. För en ensamförälder är det extra svårt. Jag är fackligt och politiskt aktiv. Har varit det sedan tonåren och vill, så länge jag tycker det är roligt, fortsätta att vara det. 

De föräldrar som är helt ensamstående, dvs som inte har partner el där barnets andra förälder saknas, har svårt att delta i samhällsdebatten och påverka i det demokratiska systemet. Jag ska inte gå så långt så att jag ska kalla det en diskrimineringsfråga. Däremot skulle jag säga att det är en komplicerad fråga.

Det är självklart att det ska finnas tolkar tillgängliga för ej hörande eller för människor som inte behärskar svenskan så att de inte utestängs ur den demokratiska processen. Detsamma borde gälla för ensamstående, fast där skulle personen som anlitas av kommunen inte vara tolk utan en pedagog.

Jag är helt beroende av att mina föräldrar ska ställa upp som barnvakter för att jag ska kunna delta. Mina föräldrar arbetar båda två heltid. En av dem arbetar inom sjukvården där det dessutom ingår helgarbete. Det gör att möjligheten till barnvakt är högst begränsad.

Många har inte ens sina föräldrar eller syskon eller annan tänkbar barnvakt i närheten.

Barn till ensamstående föräldrar har i mycket lägre utsträckning möjlighet att gå på organisereda aktiviter som fotboll, dans, scouter etc. Barnvaktsfrågan är enligt undersöknigen naturligtvis inte enda anledningen till det utan den ekonomiska situationen begränsar ju också möjligheterna. Men nu tänker jag på i första hand på praktiska lösningar.

Mitt förslag till samtliga kommuner är då: kommunal barnpassning. En slags inkomstbaserad barnpassning i kommunal regi för ensamstående föräldrar. En utbildad pedagog som kommer hem den tiden du har lagt in behov av barnvakt för. Torsdagar  kl 17-19 att vara hemma med minstingen så att storebror kan gå på brottning. Planerade nämnd- och fullmäktigemöten: Barnvakten kommer hem mellan 16-20 tex.

För varför ska ensamstående föräldrar vara beroende av social välgörenhet för att kunna delta politiskt eller fackligt? Varför ska en ensamstående inte kunna läsa komvux eller ABF på kvällstid? Eller varför ska barn till ensamstående inte ha samma praktiska möjlighet att idrotta eller sjunga i kör?

Kommunal avlösarbarnvakt kommer att bli den nya grejjen. Upp till kamp!

”Så förlorar du 2kg på en vecka”

”Träna som hollywood-stjärnorna”

”Jag gick ner 36 kg på ett år”

Fint. Övervikt liksom undervikt är ohälsosamt. Båda innebär ökad risk för olika sorters sjukdomar. Träning är nyttigt. Solklart. Att måna om sin kropp och vara rädd om sig själv är positivt. All eloge till alla som håller sin idealvikt och/eller tränar sig till en sund kropp. Det är imponerande och jag önskar att jag hade lusten att träna eller självdisciplin nog att bara passera COOPs chipshylla på fredagens storhandling. Det finns många människor som helt naturligt och självklart lever sunda liv. Underbart! Och avundsvärt.

Men…så har vi ”driver-mig-till-vansinne”-kategorin.

De som ständigt måste poängtera för omgivningen hur mycket kalorier bondkakan på arbetsplatsens fredagsfika innehåller. De som tar en andra omgång på Thaibuffén och ropar tvärs över restaurangen till sina kompisar kvar vid bordet att ”det får bli ett extra spinningpass i helgen”.  De som ”inte borde. Men ingen såg nåt va?”

Sedan har vi de mer officiella människorna som predikar och ursäktar sig. Radioprataren som berättar om hur hon syndigt köpte en semla som hon ska ”vräka” i sig och ber om ursäkt för sin bristande karaktär.

Jag skulle snarare vilja be om ursäkt å deras vägnar.

Förlåt för att de plågar er med sitt ständiga tjat om dieter. Ha överseende med dem; de vet nämligen inte att hela världen inte cirkulerar kring deras person och att vi andra inte ens noterat deras extra vårrulle – och dessutom högaktningsfullt skiter i den.

För vad är det som får människor att tro att de är så centrala i våra liv att de på allvar tror att vi bryr oss ifall de käkade på Burger King på lunchen och ångrar sig och kickboxar på onsdagar inför Beach 2010?

Och varför är det tillåtet att slänga ur sig moralkakor som: ”Margareta, ska du verkligen ta den där kakan? Vad säger viktväktarna om det?”

Och där Margareta har två val:

1.Göra klassikern: Tala om att hon har sparat points för att kunna äta fredagskakan och kanske t om ta ett glas vin på kvällen.

2. Göra det vi vill: Be personen "hålla käften och sköta sitt eget jävla kaloriintag. Men att för i helvete göra det tyst. För jag skiter i det!"

Snälla kaloriräknare!

Ät en stor semla istället för en liten – om du vill.

Ät gärna pizza tillsammans med familjen på lördagkvällen framför melodifestivalen – om du vill.

Gå gärna på friskis och svettis varje dag – om du vill.

Hoppa gärna över bondkakan på fikat – om du vill.

Ta gärna fisksoppa istället för biff med bearnaisesås – om du vill.

Ha gärna dåligt samvete – om du vill.

Men snälla, låt för Guds skull oss andra leva utan vetskapen om vad du borde eller inte borde. För vi skiter nämligen i det.

Du måste inte be om ursäkt för din dåliga karaktär. Vi andra skiter nämligen i den.

Ditt kalori-, fett-, eller kolhydratsintag har för oss NOLL viktighetspoäng.

Berätta däremot gärna stolt för oss om du lyckats gå ner. Då lovar jag att vi gläds med dig.

Eller berätta vad du gjorde i helgen. Då lovar jag att också visa intresse.

Men bespara oss moralkakor, kaloriinformation, träningsschema, "synder" med mera med mera. För tyvärr är det så att vi blir inte imponerade. Vi blir däremot jävligt irriterade!

Har läst lite arga inlägg idag om tjejers per automatik lägre status; det är sämre att leka med dockor än med bilar, tjejerna hamnar i den lägre värderade kallskänken medan killarna står i hettan gör coola såser och steker rejäla köttbitar, tjejerna får inte klä sig i rosa klänningar för då blir de utseendefixerade -men killar får gärna klä sig i skjorta och slips OCH prinsessklänningar. De är uppenbarligen mycket bättre på att handskas med komplimanger, hålla båda fötterna på jorden och dra egna slutsatser om vad som är viktigt i samhället.

När jag var liten var det nästan på gränsen till att vara fult att vara tjej. Tjejer var mesiga, tjejer var gnälliga, tjejer kunde inte leka i grupp.

I min fotbollsklubb fick tjejlagen alltid små gymnastiksalar på vinterhalvåret när det inte gick att träna utomhus, medan de betydligt yngre killarna fick vara i stora gymnastiksalar. För oss fanns det aldrig pengar för cuper och turneringar. Det problemet existerade inte för killarna - trots att det var samma förening vi spelade i.

Våra kvinnliga förebilder var få. Linda Haglund, hon var ju stor. Men sedan gick hon visst och dopade sig och bevisade för oss att en tjej uppenbarligen inte kan vara bra - om man inte fuskar.

Vi läste barndeckare min bror, mina kusiner och jag. Fem-böckerna var de bästa. Det var Julian, äldst, klokast och ansvarsfull. Dick, påhittig och rolig, George (som egentligen hetter Georgina men hatade att vara mesig tjej och klädde och klippte sig som en kille) nästan lika tuff som Dick, men i tuffa situationer lyste hennes kvinnliga rädsla igenom. Anne, liten, rädd, mesig, tråkig, glädjedödare, försiktig och tänkte alltid efter före. Sen var det Tim, en klok och modig labrador som ta mig fan löste fler mysterier än spånet Anne klarade av.

När min bror, mina två (kvinnliga) kusiner och jag lekte femgänget så var min storebror Julian, jag var Dick, Elenor var George och Marie var Tim. Det var alltså bättre att t.o.m vara en labrador än att vara en mesig, tråkig rädd-för-allt-tjej. När jag nu 25 år senare tänker på det blir jag rasande och ledsen. Men då visste vi alla att det var så; en tjej är dålig. En kille är bra.

Vi klättrade i träd. Självklart för att vi tyckte det var roligt. Men när vi blev kallade pojkflickor så blev vi ännu mer peppade att klättra. För vilken komplimang! Det finaste man kunde vara som tjej var ju att bli nästan pojke. Vi var sportiga och idrottade i föreningar och på fritiden 7av 7 dagar i veckan. Då var vi också grabbiga.
INGEN såg att tjejer kan klättra i träd som tjejer. Inte heller såg någon att idrott är lika uppskattat av småflickor som av småpojkar. Barn gillar att röra på sig. Gör barnet, oavsett kön, inte det så är det kanske läge att som förälder oroa sig.

Jag var liten för 25 år sen. Men hur mycket har egentligen förändrats? Häromdagen hörde jag en dagismamma säga till sin 4-åriga son: - Är du tjej eller? Du gnäller som en.

Va? Gnäller inte alla 4-åringar oavsett kön när de inte får som de vill?

Jag vill att mina brorsdöttrar alltid ska känna sig lika duktiga som mina söner, oavsett vad de företar sig. Jag vill inte att de ska anses gnälliga. Eller pojkflickiga ifall de gillar aktivitet, eller typiskt tjejiga ifall de gillar att ta det lugnt.

En manlig forskare i jämställdhet gjorde under några månader en studie på en förskola i Uppsala som aktivt jobbade med sociala könsroller och jämställdhet. Personalen upplevde sig som kunniga och rättvisa och hade jämställdhetsaspekten med i hela verksamheten. Efter bara en månad informerade han en chockad personal om hur ojämställda de var, trots sin kunskap.

Det visade sig att tjejer som hamnade i bråk genast blev strängt avbrutna av personalen och med ordval som omtänksamhet, sköta sig, vara lugna etc. Helt riktigt så klart. Tjejerna särades på och fick sätta sig och lugna ner sig.

Däremot gick inte personalen in mellan pojkar som bråkade förrän det gått helt över styr och med uppmaningen att hitta på något annat istället.

Redan där har vi tuktat de små flickorna att vara stilla och lugna och att det är väldigt fult att bråka. Småkillarna fick fortsätta vara vilda, men någon annanstans - och utan handgemäng.

Hur ser det ut på en "vanlig" förskola som inte har jämställdhet som genomgående tema?

Sedan förundras vi över att pojkar är så vilda och flickor så lugna? Dessutom är det lite fulare att vara lugn än vild. Vild=vaken. Lugn=slö.

På mellanstadiet genomförde vi elever i smyg en jämställdhetsstudie. Men det kan jag berätta om en annan gång.

Jag blir bara så trött på hur vi graderar, värderar och uppfostrar och kommer att tänka på ordspråket "hur vi än vrider och vänder oss har vi alltid rumpan bak". För vad s¨måflickor, tonårstjejer, vuxna kvinnor än gör så är det aldrig lika bra som det som vårt motsatta kön gör.

Inte ens när vi tar efter killarna gör vi rätt. För då kör vi med en manlig stil och det vet ju alla är fel - trots att normen i samhället är man. Trots att vi bara vill ta del av de självklarheter männen i sin vardag har just för att de fötts med snopp. 

Vi ska inte föda barn, inte vara föräldralediga eller vara hemma med sjukt barn. Vi får dessutom skylla oss själva för att vi har lägre lön - eftersom vi kvinnor uppenbarligen inte kan förhandla åt oss själva.. Är vi för framåt på jobbet så är vi allt lite "vääääl på". Är vi en i laget så måste vi istället visa framfötterna.

Men när män gör som kvinnor; samarbetar på jobbet, lyckas kombinera yrkes- och familjeliv, tar ansvar för sitt barn, lagar mat, plockar, städar och diskar då har de uppnått fullkomlighet.

Märkligt med tanke på att vi inte kan göra någonting riktigt lika bra som männen..

Människan tillhör kategorin flockdjur. Helst vill vi ha en flock som ser ut som oss själva, där vi passar in och känner oss hemma. Det är varken en nyhet, överraskning eller särskilt kontroversiellt. Tänk så många bekanta vi skaffat oss genom likheter. Men så många vänner vi skaffat oss trots olikheter.

När jag läste vidare efter gymnasiet var medelåldern hög (ur en 18-årings perspektiv) och låg på 28,5 år i vår klass.

I min ålder var vi fyra stycken. Alla tjejer. Två av dem såg ut exakt som jag gjorde. Blonda, rätt stilmedvetna, sminkade. Vi var geografiskt rätt nära varandra också; en av dem var från Kungshamn och den andra från Tjörn. Helt naturligt blev vi tre ett litet gäng. Den fjärde; en fräkning fjällräventjej med Hagfors-dialekt hängde istället med de äldre tjejerna med familj. Jag upplevde henne som präktig och tråkig, och dialekten var allt jäkligt bonnig.

Vi tre blonda rökte ihop på rasterna, pratade nattklubbar och….. sen minns jag inte mer. För där tog likheten slut. De var på alla sätt och vis trevliga, men som sagt vi hade liksom inte mer att prata om. Det var säkert inte så att vi var varken mer eller mindre ytliga än resten av klassen, utan bara det att vi inte hade så många fler gemensamma nämnare än just vårt "se-sig-i-spegeln-lika" utseende.

I ett grupparbete om två och två blev vi särade. De två i en grupp och jag med präktiga fjällräventjejen. Jag var varken positivt eller negativt inställd till det utan ”så var det bara”.

Efter en halv dag tillsammans hade värmländskan (Ammie) och jag skrattat oss igenom tiden. Vi var på ytan fullständigt olika varandra. Vi var olika som personer också. Hon tog inte alls lika mycket plats som vi tre andra jämnåriga gjorde. Men hon hade en jäkla humor, hon hade massor av intressanta grejjer att berätta, hon hade en självinsikt få 18-åringar förunnat och bjöd på sig själv och skämdes inte (till skillnad från oss andra) att visa sina svagare sidor eller berätta när hon (fortfarande ur en 18-årings perspektiv) gjorde bort sig. Vi skrattade så vi skrek.

Plötsligt var den gråtrista präktotjejen en rolig, spännande människa. Och plötsligt hade jag fått en vän, istället för klasskompis som man diskuterade ytligheter med för att vi inte hade mer att prata om. Vi hade, trots våra synliga olikheter, många gemensamma tankar och en snarlik inställning till livet.

Hela kurstiden höll vi ihop, och trots att hon flyttade tillbaka till Värmland så höll vi i flera år kontakten.   

Gång på gång har jag fått aha-upplevelser över hur sällan det faktiskt är den som ser ut som jag, eller är lika gammal som jag, eller som gillar samma musik som jag som blir den som jag kommer närmast.

För ett par år sedan, när jag ännu var föräldraledig, så läste jag en krönika av Emma Hamberg.  Där skrev hon om hur svårt det är att få tid att umgås med vänner, särskilt i en storstad där vännerna är utspridda, i det här fallet, i hela storstockholm. Så en dag hade hon i dagisets kapprum frågat en annan mamma om de inte skulle ta en fika ihop. De drack kaffe. Snart var det fler och fler dagismammor (på något sätt är det fortfarande lättare och mer politiskt korrekt att bjuda in någon av samma kön) som träffades och drack kaffe eller hade vinkväll eller lekplatsumgånge.

Jag tyckte att det var skitkonstigt och faktisk även lite löjligt.

”Jaha, så bara för att de ha barn på dagis ihop så har de massor att prata om?”  

Nu har jag själv barn på dagis. Efter ett år av ”hej hej” i tamburen var barnen plötsligt stora nog att bli bjudna på barnkalas.  

Inställd på att prata dagis och barnsjukdomar på kalaset fick jag mig en ordentlig näsknäppa.

Javisst, på ytan hade vi bara våra barns dagis som gemensam nämnare. Men under dagisförälderytan fanns faktiskt människor. Trevliga sådana.

Nu ett år- och flera kalas senare är det jättetrevligt att ses i dagistamburen. Vi kan småprata lite där. Vi har druckit kaffe ihop – ibland t.o.m utan barn. Vi har pratat om att gå ut och ta en öl ihop. Nu är de inte längre Majas eller Olles mamma. Nu är många av dem vid namn. De är, nästa alla, trevliga. De är, nätan alla, roliga. Och alla är inte alls präktiga (vilket jag skandalöst fördomsfullt och självgott utgått ifrån). De är helt enkelt andra vuxna personer med liv och livserfarenheter som råkar ha sina barn på samma förskola som mina är på.

Kanske ser vi inte likadana ut eller ens är i samma ålder, men vi har banne mig kul ändå.

Min senaste och hittills största aha-upplevelse på temat är då: hur många potentiella goda vänner har jag missat för att jag utgått från att vi inte har någonting gemensamt?

Det 'är ingenting jag alls grämer mig över. Men jag har bestämt mig för att hädanefter försöka vara öppensinnad och att sluta döma hunden efter håren.

För är det något man aldrig kan få tillräckligt av så är det ju trevliga bekantskaper och goda vänner.

Jag minns när jag i fem-sexårs åldern storögt lyssnade på min kompis Markus som målande och med inlevelse berättade om när han och hans mamma varit hos några bekanta.

- Slå dig ner, sa kvinnan i familjen och pekade på en fåtölj i vardagsrummet.

Markus mamma satte sig. Och reste sig. I fåtöljen låg en gammal ostmacka som kletat sig fast på Markus mammas rumpa.

Jag var helt hänförd av denna berättelse. Lite smått äcklad också. Tyckte att det var världens konstigaste tant de kommit hem till som inte visste att de hade en gammal macka i VARDAGSRUMMET! Och vilka sorts ungar släpade iväg sin smörgås och lade den i en fåtölj?!

Detta var slutet av 70-talet när man (åtminstone i vår bekantskapskrets) åt vid köksbordet och endast vid köksbordet och mammorna (ja, bara mammorna) dammade vardagsrummets stora bokhylla i mörkt trä varje vecka.

Helt fascinerad sprang jag hem och berättade om smörgåsupplevelsen för mamma. Jag har inget minne av mammas reaktion men jag misstänker att denvar betydligt mer sansad.

Ibland när jag satt på skrivbordet i vårt rum och tittade ut genom fönstret mot gatan och väntade på att min storebror skulle komma hem från skolan så såg jag smörgåstanten. Hon hade vinröda manchesterbyxor, en färgglad tunika, stor mage och långt rakt, råttfärgat hår i mittbena.

Varje gång ropade jag på mamma att komma och titta.

- Där är hon. Hon som har äckliga mackor i vardagsrummet.

Fascinationen för smörgåstanten hade inga gränser. Jag var hänförd likt inför en cirkusattraktion, men samtidigt lite äcklad och tyckte nästan hon var lite läskig.

Allt detta för att något av hennes barn hade lagt en smörgås i fåtöljen som hon inte upptäckt och som Markus mamma satte sig på.

Detta var trettio år sen.

Igår hittade jag en torr clementin under soffan när jag dammsög. I helgen hittade jag ett bananskal bredvid soffan.

Så om ni kommer hem till mig och råkar sätta er på en macka, var snälla och inte kalla mig för smörgåstanten då.

Vi i Sverige är duktiga på att slå oss för bröstet och tala om hur öppensinnade, nytänkande och toleranta vi är.

Vi låter (efter mycket om och men eftersom ju Gud skapade mannen och kvinnan att leva ihop) homosexuella gifta sig, vi bygger (efter domedagsprofetior om att den kristna kulturen kommer att dö ut) moskéer och vi käkar (efter att ha insett att det bara var skrönor om att det är malet råttkött i) pizza lika gärna som köttbullar. Vi vänjer oss och tolererar. TACK OCH LOV för det!

Men en sak tolererar vi inte. Vi som kallar oss för världens mest toleranta folk kan inte under några omständigheter tolerera barn- och barnskrik. Någon måtta får det liksom vara.

En undersökning som resebyråerna gjort visar att det charterresenärer har minst överseende med är gråtande barn på planet. Förseningar, kackerlackor på hotellet, skränande fyllon, svindyra jordnötter på planet är liksom sånt som man får räkna med. Men Gud förbjude alla dessa barnfamiljer som nödvändigt måste ut och resa precis samtidigt som vi gör det!!

Detta har gjort att resebyråerna nu har barnfria flyg.

Snacka om att anpassa sig efter intolerans.

En radioundersökning visar att folk inte vill ha föräldraledighetsgrupper med barn på kafé.

Och när någon är så hänsynslös och totalt egoistisk att de ta med sig sitt barn ut på restaurang då är gränsen på allvar nådd och vi kan t.o.m gå så långt så att vi inte nöjer oss med ilskna blickar utan tar oss rätten att informera att "vi faktiskt har betalt för den här middagen och vill avnjuta den i lugn och ro".

En nära släkting till mig har begåvats med tvillingar. De är ännu bebisar. Bebisar gråter. Ibland vet vi varför och kan få slut på det. Ibland har vi ingen aning. Mätta, utsövda, nybajsade, kramade och ändå så bara de gråter. Vi kan inte göra mer än vyssja och vyssja och tala lugnt eller sjunga. Ibland hjälper inte det.

Nyligen blev tvillingarna sjuka. När tvillingarnas granne (som f.ö har efterfester fram till fem på mornarna på helgen) tycker att det är dåligt föräldraskap på våningen under så visar han det tydligt genom att slå i sitt golv/deras tak och botta sin stereo. Vilken tur att han visade sitt missnöje, för först då förstod ju tvillingarnas föräldrar att de måste ta hand om sina barn. Och först då förstod ju bebisarna att det var läge att vara tyst. Tack snälla grannen för hjälpen!

När min äldste son var 5 månader flög vi till Ankara för att ge faderns familj möjligheten att få träffa sitt första barnbarn/sysonbarn. Resan ner gick galant. Hemresan var förlagd vid en tid som inte riktigt passade vår sons rutiner. Han grät de tjugo minuterna vi kom ombord på planet fram till att de lyfte. Raden framför oss talade högljutt om "hur störande det var med barnskrik och att man borde tänka på medresenärer och att man väl får se till att få tyst på ungen. Är det ingen som tänker på att man kanske behöver vila på hemresan?"

Jag blev superstressad medan min fd man visserligen blev lika ilsken som jag men höll sig lugn. Damen framför sig lutade sin stol bakåt så att min min fd man som hade vår son i knät knappt fick plats. När jag sedan skulle tränga mig förbi honom för att gå på toaletten så gick naturligtvis inte det.

"Ursäkta, sa jag. Vill du vara snäll och fälla upp sätet så att jag kan komma förbi här bak?"

Gissa om jag blev chockad när svaret var:

"Nej!"

Jag sa återigen att jag inte kunde komma fram om inte hon fällde upp stolen.

Då svarade hon mig:

"Det skulle du ha tänkt på när du satte dig". Och fortsatte att hon minsann hade betalt lika mycket som vi för resan och ville sitta bekvämt. Det var inte hennes fel att vi hade en bebis med oss och hon tänkte inte bli lidande av det.

Jag tycker också att barnskrik är jobbigt att lyssna på. Det tycker alla. Tanken med barns gråt är väl liksom att den ska väcka uppmärksamhet och "ta-hand-om-instinkt". Men att vi skulle straffas för att vi haft mage att resa med barn är ju helt absurt.

Jag blev tvärilsken (och mycket omogen) och började sparka och knö på hennes stol, så gott jag kunde där jag satt snett bakom, för att göra det så obekvämt som möjligt för henne. Det hjälpte ju ingenting så klart, utan hon blev ju bara ännu mer envis och förbannad och skulle nu till varje pris sitta kvar.

Det slutade med att vi fick ropa på en flygvärdinna som fick tvinga henne att sitta upprätt medan någon av oss gick på toaletten.

Detta är helt sant!!

Jag tänkte på de briljanta parkerna vi besökte i Ankara. Där hade de stora grillplatser i allmänna parker med en lekplats precis intill. Inhägnade lekplatser med teservering precis utanför och gott om bänkar och bord på insidan. Smårestauranger med gungor bredvid serveringen. Anpassat till familjer. Anpassat efter verkligheten.

Restarurangpersonal (och okända) kommer fram och kärleksfullt nyper barnen i kinderna med ordet Massallah (fritt översatt "Gud välsigne dig").

Vi öppensinnade och toleranta svenskar har ännu lite att lära..